Hej alla där hemma.
Här kommer ett inslag från medföljande skolsköterska ombord.
Den 25/1 sent på kvällen anlände jag till Falken som låg i St Petersburg. Min tidigare erfarenhet av segling har jag sedan 35 år tillbaka och då som sjöscout = inga kunskaper kvar.
Jag tänkte ta er med ombord från en oinvigds sida.
Även jag hade min gröna väska med tilldelade persedlar som jag stuvade in i några små lådor. Ni skall veta att det är trångt ombord men dock så gemytligt. Alla är trevliga o vill att man skall få komma med i gemenskapen.
Att på morgonen efter ankomsten möta ”mina” elever var en stor glädje. Alla fina goa tjejer och killar. Att få se och höra att de hade det toppen.
De första dagarna låg vi i hamn med inslag av fria aktiviteter och jobb ombord.
Vi har nu kommit fram till att kasta loss. NU börjar det!
Första kvällen var en stilla, underbar kväll med en fantastisk solnedgång. Hur underbart kan det få vara att segla. Dock var det så lite vind att vi fick vänta med att hissa seglen tills vinden kom. Jag hade då intagit en plats ombord för att vara minst i vägen, längst akter jämte där frälsarkransvakten sitter som övervakar att ingen faller överbord.
Att sitta och ingenting göra är inte min melodi. Jag gör mig tillgänglig o får kommando, lätta slacka peakerfallet, spänn bukfalls buktåg, gör en köttstoppare. Man får lära sig. Avsluta med att kvaila tampen….ni förstår! Jag återgår dock med jämna mellanrum till ”min” plats för jag ÄR i vägen ibland.
Jag väntar o väntar. Skall jag bli sjösjuk eller ej?? Dagen därpå har vinden ökat och det börjar kännas något, som genast botas av ett litet piller! Jag har tur då det finns andra som mår betydligt sämre.
Nu går vågorna höga. Att äta, duscha, sova med minst ½ meters lutning är inte lätt och kräver en balans i hästväg. Eleverna älskar detta, ju högre vågorna blir ju lyckligare är en del. Jag är imponerad av deras mod att klättra upp i masten när jag själv sitter säkert fastspänd på min plats. Vågorna sköljer över och någon har blivit totalt blöt för 4:e gången men ingen klagar. Efter 4 dygn i detta tillstånd är jag enormt glad att vara vid kaj igen.
Plötsligt är min ”dödsångest” som bortblåst och man minns bara det roliga. Så som allemansbad , den fantastiskt goda maten (förresten tänk er själva att stå och laga mat om golvet (durken) i ert minimala kök lutade och du hissades upp och ner okontrollerat), att jag faktiskt när det var stilla hav klättrade upp i masten.
Jag kommer att ha med mig många minnen. Den fantastiska besättning som lär och gör eleverna till en individ med högre självbild och till ett sammanhållande team. Där man måste jobba tillsammans för att nå ett mål. Och självklart också mer segelkunniga.
Hälsningar från Skolsköterska Lena som också fått sola ansiktet, sett delfiner och palmer i mörkaste februari.
Sekondens inlägg: Egentligen behöver jag inte säga något, men jag måste berömma Lena för hennes sätt att vara ombord. Hon kom in i besättningen snabbt, hjälpte till där det behövdes,i mässen och på däck utan att man behövde säga något.
Tack Lena och välkommen tillbaka.
