Hej,
Sjukvårdssektionen ombord Falken återkommer här med en ny hälsning!
Vi har nu kommit fram till Philadelphia, och det är dags att sammanfatta vårt arbete och förbereda för nästa fartygsläkare som tar över i början på april. Förhoppningsvis har våren fått lite hjälp på traven då och man slipper blinka snöflingorna ur ögonfransarna på morgonuppställningarna. I vilket fall; välkommen hit Madeleine!
Jag och tredje officeren har nu fått ta hand om vår första ”riktiga” patient, timmerman med en liten sårskada som faktiskt krävde tre stygn, och gav en glädje över att få använda våra verktyg som varade minst hela dagen. Givetvis går vi inte runt och hoppas att någon ska fara illa, men det är roligt att få fylla sin roll och det var ju skönt att det inte var något värre. Det blev ett bra undervisningstillfälle.
Undervisning blev det också när vi hade en liten blodtrycksmottagning häromdagen. Alla som ville fick mäta sitt blodtryck, och vi hade i samband med det diskussioner med besättningsmedlemmarna om hur man kan förbättra sin livsstil för att må bättre. Med de olika specialintressen som finns bland befälen så blev det allt från tävlan i att gissa sitt blodtryck bäst till tekniska förklaringar av vad det egentligen är man hör när man lyssnar på blodtrycket.
I slutrycket på väg upp mot Philadelphia hade jag också en sjukvårdslektion där jag berättade om mitt eget yrke och min roll hemma i Kristianstad, med hemlig agenda att försöka rekrytera över någon till sjukvården. Vi får väl se hur det lyckades…
En toppupplevelse under resans gång var när jag blev erbjuden att besöka Walter Reed National Military Center efter att vi haft ombord två ”wounded warriors” (stridsskadade) tidigare under resan. Walter Reed som är Amerikas största militärsjukhus har alla spetsverksamheter representerade och bedriver en hel del intressant forskning, bl.a. på traumatiska skallskador. De visade en enorm gästvänlighet och bjöd mig på transport från Quantico-basen till sjukhuset och tillbaka, en sträcka på 10 mil, för att jag skulle kunna gå med en narkosläkare där en dag.
Jag var med på deras traumakirurgiska avdelning och det var riktigt spännande! Allting var likt verksamheten hemma, men personalen många gånger fler och lokalerna större, och skadorna annorlunda förstås. Jag blev lite avundsjuk på ST läkaren på min egen utvecklingsnivå, som hade en överläkare som med imponerande timing tittade till och erbjöd stöd vid alla svårare moment, det är inte alltid så det är där hemma. På gott och ont.
Wounded warrior verksamheten är minst sagt imponerande. Man räknar med att rehabilitering efter en amputationsskada tar mellan 3-5 år beroende på hur svår den är. Innan den skadade har kommit hem flygs familjen till Walter Reed området för att vara där när deras närstående kommer hem, och sedan sätts en enorm organisation igång för att hitta bostäder, jobb, skolor. Man installerar hela familjen och säkrar deras ekonomiska och sociala trygghet, och på så sätt slipper den skadade oroa sig för den biten. Captain Craig på wounded warrior programmet blev glad över den fina Falken skölden jag överräckte efter besöket.
Idag är jag VO ombord, övriga är snart på väg för att titta på Irland-Sverige matchen, och vi har allmän visning ombord. Solen tittar fram och det är en riktigt vacker, om än kall, dag. Kylan har dragit in på riktigt och inatt låg man och huttrade. Känns bra att vara acklimatiserad till det svenska klimatet innan hemfärd, men det är inte utan att man drömmer sig tillbaka till Key West!
Hälsningar,
Ylva Lindström
Fartygsläkare
Ps bifogar även en bild på sekonden hos tandläkaren iförd riktigt snabba skyddsglasögon!
Timmerman blir omplåstrad
Falkens sköld överlämnas til Walter Reed National Military Center
Det är aldrig fel med daglig dräkt!
