Hej alla längtande mammor, pappor pojkvänner och flickvänner!
Nu är vi inte jättelångt ifrån Malaga som är vårt slutmål. Resan har varit väldigt lång men lärorik och jag måste erkänna att det har varit 10 ggr roligare och jobbigare än jag någonsin kunnat ana. De senaste dagarna har vi haft både lätt och jobbig segling med mycket sjö och lite sjö. Vinden har legat på rätt bra och gjort några av oss lite mer sjösjuka än vi klarar av. Men tack vare vår fina doktor mår nu alla rätt bra igen. Stoppet i Ajaccio var bland det häftigaste jag varit med om, stora fina berg, underbara stränder, bra träningsmöjligheter och sist men inte minst GLASS!
Vill tacka hela besättningen, alla elever och såklart Peter och Per som behövt stå ut med mycket under den här resan, inte bara med att hjälpa oss utan och sjukdomar på egen väg. Besättningen vill jag tacka för att ni på något sätt lyckas lyfta det som varje individ är som bäst på. För om det är något jag lärt mig under dessa 4 veckor så är det att alla är olika bra på olika saker, vissa har det praktiska i sig så som att göra elevtampen på 1,5 timma medan vissa lär sig varenda tamp på hela båten efter 30 minuter av plugg. Vi är som sagt alla väldigt olika. Och besättnigen har lyckats få alla att känna sig delaktiga och pushat på även fast man inte velat göra annat än ge upp. Och då syftar jag lite på mig själv… Jag har velat ge upp några gånger och senaste gången var igår när sjösjukan tog över totalt, ingen kunde säga något som fick mig att må bättre, ända tills sekonden kom å sa åt mig att tänka på hur andra ser på mig i detta nu. Utstrålar jag någon slags kämparglöd överhuvudtaget? Inte det minsta.. ärligt talat kände jag nog inte ens igen mig själv. Så vad var lösningen?
Jo att börja visa alla att jag kom hit för att göra det bästa av den här resan att få uppleva något nytt , inte för att komma hem å berätta att jag gav upp pga lite illamående. Nu såhär i efterhand känns allt så värt, det känns så värt att plugga 3 extra mattetimmar, gråta mig till söms för att jag innerst inne inte trodde att jag skulle ha chansen att ens få följa med. Och nu ca 6 månader senare sitter jag i navigations hytten 21.30 en lördagskväll och skriver om hur otroligt underbar den här resan faktiskt har varit.. Rätt komiskt! Haha. Men som sagt, tack till alla ni som givit mig möjligheten till att få följa med och ni som gjort resan till en av de mest otroliga upplevelserna i mitt liv. Kommer ändå sakna det här. Nu ses vi om 4 dagar min efterlängtade familj!
Vill hälsa hem till mina 3 saknade vänner Evelina Torlind, Josefine Lindblom och Jennifer Auregård. Ni är mina 3 förebilder, och underbara treor. Ser er som mina äldre systrar för ni bryr er så mycket om mig hur knäpp jag än är, ni är bäst! Samt att jag vill hälsa hem till min andra halva Fredrik Lundin som borde få höra varje dag vilken fantastisk människa han är!
Tack och adjö , ja lovar jag kommer inte dö 😉
311 Torbjörnsdotter
P.s Jag har sätt 15 delfiner på NÄRA håll och en val som bara 1 på 1000 någonsin ser! Slå den ni! 😀
