Tim Petersson
En kall vinterdag, i december 1998, klev jag ut från rekryteringsmyndighetens (eller pliktverket som det hette då) lokaler i Kristianstad, och drog en lättnadens suck. Jag hade ”klarat” mönstringen och blivit placerad i utbildningsreserven, vilket var precis vad jag önskat mig. Jag var nämligen fast övertygad om att värnplikten och militärlivet inte var något för mig.
Just där och då hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag, nästan två decennier senare, skulle möta decembernatten ensam i en snöig skog, huttrande av köld i en enkel hydda av granris som jag själv byggt. Envist sysselsatt med att förgäves försöka få eld på en brasa bestående av dyngsura träpinnar. Alltsammans som en del i det test av grundläggande överlevnadsfärdigheter som ingår i den avslutande fältövningen under den så kallade GMU’n*. Och det mest osannolika av allt… Jag hade valt det själv, helt frivilligt!
Vägen dit var givetvis inte helt spikrak. Efter gymnasiet läste jag fysik och meteorologi, och började jobba som meteorolog, men efter nästan tio år kände jag att jag hade provat på det mesta min dåvarande arbetsplats hade att erbjuda och började se mig om efter nya utmaningar. I samma veva gjordes det stora nedskärningar, och jag var en av dem som fick gå. Nästan med detsamma fick jag en förfrågan från försvarsmakten, som undrade om jag var intresserad av att börja arbeta som försvarsmeteorolog istället. Jag tvekade så klart först, men efter att ha funderat en stund kom jag fram till att jag inte längre var samma person som jag varit då jag mönstrade första gången, och det som då känts skrämmande och obehagligt, framstod nu mer som en spännande utmaning. Jag fick också möjlighet att besöka en flottilj, för att se hur meteorologerna arbetar, och kände att det var något som skulle passa mig.
Fälttestet – 2km med vapen och stridsutrustning. Författaren till höger.
Eftersom jag inte hade någon som helst militär bakgrund fick jag börja från grunden; tre månaders GMU* följt av några veckors FSU** och cirka fem månader GBU***, totalt nio månader grundutbildning som avslutades i mitten av juni i år. Det var en upplevelse som bäst kan beskrivas som ”intressant”. Jag fick en del fördomar bekräftade, men jag lärde mig också mycket om mig själv, och fick testa gränser jag inte visste fanns. En av de saker jag blev positivt överraskad över, var att det var så pass stor åldersspridning i plutonen, och dessutom en relativt stor andel kvinnor. Även om jag så klart var äldst (vilket jag hade räknat med) var det många som var mellan 25 och 30, och några som likt mig hade passerat 30. Jag tror att det kan ha bidragit till att stämningen i gruppen var betydligt bättre än jag hade förväntat mig.
Nu väntar ca. ett års officersstudier och praktik innan jag kan börja jobba självständigt som försvarsmeteorolog. Allt i allt är jag glad att jag väntade med att ”göra lumpen” tills jag var lite äldre, och jag kan absolut rekommendera andra som passerat 30 (med marginal) att ta chansen, om man är intresserad.
(* Grundläggande Militär Utbildning)
(** Fortsatt Soldatutbildning)
(*** Grundläggande Befälsutbildning)
Henrik Enbäck
Det är september 2017. Jag står i korridoren på logementet. Hela plutonen står uppradade längs bägge sidor. Längs mina fötter ligger, känns det som, tusentals olika klädesplagg och utrustningar.
”Fältskjorta 90, håll upp!” ropar en av befälen. Fänriken. Jag tittar ner på havet av kläder. Ser jag något som ser ut som en skjorta? Jag sneglar på kamraten bredvid. Hon håller upp något som liknar en grön långärmad tröja. Hon verkar säker på sin sak. Jag tar upp detsamma. Ett annat befäl kommer fram till mig, suckar. ”Enbäck, varför har du vinterkängorna på dig?”
Det här var första kvällen på min grundutbildning. Vi hade inventering av all materiel som vi fått ut från förrådet. Eller persisk marknad som det också kallas. Tempot hade gått från en kontorslunkande vardag till militär hets. Vi hade fått lära oss grunderna i hur vi ställer upp i pluton, hur vi varje morgon ska bädda sängarna samt vikten att ha koll på vår skit. Mitt huvud var slut och det här var bara dag ett. Hur skulle jag möjligen kunna ha koll på all utrustning redan? Jag minns det såväl, för jag tänkte att ”Nej, nu skiter jag i det här. Varför slutade jag på SMHI för att börja med det här?”
Fotograf Ludvig Lyngstad
Ja, varför valde jag att sluta? Jag tog meteorologiexamen från Uppsala universitet i juni 2015 och fick strax därefter jobb på SMHI. I två år jobbade jag där innan jag tog beslutet att börja en karriär inom Försvarsmakten, som försvarsmeteorolog. Efter mycket funderande valde jag att göra det för att prova något nytt och få en utmaning. Och en utmaning blev det.
”Ge aldrig upp!”, ”Vi ska klara det här! Tillsammans!”. Det är så jobbigt att jag vill kräkas. Och hade jag någon mat i magen, hade jag kanske gjort det. Vi har språngmarsch med stridsutrustning, vapen och ryggsäck på. Vi är på upploppet av den berömda avslutningsveckan på GMU:n – ”Aldrig ge upp”. Det är december och det är runt nollan. Det har regnat eller snöat från och till under hela veckan och sedan tre dagar tillbaka har vi fått minimal mat och sömn. Under veckan har vi prövats på det vi lärt oss under de tre månaderna. Vi har agerat skyddsvakt, upprättat och försvarat vår förläggning, marscherat långt och upprättat nödbivack under ett ensamdygn. Nu är det upploppet. Det sista vi gör. Tror jag. Hoppas jag. Hjärnan har gått i zombiemode och gör allt på automatik. Det har jag lärt mig. Att även vid väldigt stora påfrestningar klarar man att hålla någorlunda fokus. Det är också det som denna vecka går ut på. Att optimera stridsvärdet.
Fotograf Ludvig Lyngstad
Innan grundutbildningen var jag orolig över hur den fysiska påfrestning skulle bli. Jag var orolig att dra på mig förslitningsskador. Min uppfattning var att vi skulle springa milen var och varannan dag. Gå upp tidigt på morgonen och göra 200 armhävningar. Riktigt så var det inte. Visst hade vi ca 10-15 minuters träning/stretching varje morgon och visst sprang vi en del. Men mycket grundades på ens egen förmåga. Upplägget var att börja enkelt med kortare rundor och lättare packning för att sen successivt öka på belastningen. Detta för att inte dra på sig onödiga skador i början. Ett bra upplägg men jag rekommenderar ändå att vara i bra form innan. För aktiv kommer du vara under dessa månader.
Fotograf Ludvig Lyngstad
Juni 2018, nio månader har gått och jag står med en medalj i handen. Ett bevis på en avklarad grundutbildning. Innan utbildningen såg jag det här som en tröskel för att bli försvarsmeteorolog. Värnplikten som jag för tio år sedan så glatt undslapp kom nu och bankade på dörren. Jag var orolig över hur jag skulle klara något vars upplägg var gjort för 19-åringar. Men det gick med mycket vilja och slit. Dessutom var vi några stycken i plutonen som var över 30 år. Så jag var inte ensam ”pensionär” bland ungdomarna. Nu efter nio månader ser jag inte utbildningen som en tröskel. Jag har lärt mig så enormt mycket under dessa nio månader. Jag har utsatt kroppen och psyket för påfrestningar jag aldrig skulle gjort själv. Och klarat det! Jag har lärt mig mycket hur jag som person agerar i grupp och hur jag presterar under stressade situationer. Fått lärdomen hur viktigt det är med lagarbete och gemenskap för att klara en uppgift. Idag är jag stolt över att ha gjort grundutbildningen och hur konstigt det än kan låta så saknar jag den lite.
