Vår insats inom ramen för EU´s OPERATION ATALANTA i Adenviken, ME03, avslutades den 6 augusti och i söndags återvände HMS Carlskrona till sin hemmahamn i Karlskrona med en mycket värdig hemkomstceremoni och medaljutdelning.
Redan långt innan fartyget kunde ses bakom Söderstierna kunde vi som samlats vid kajen i örlogsbasen höra de avlägsna salvorna när svensk lösen utväxlades mellan HMS Carlskrona och Kungsholms fort. En halvtimme senare passerade fartyget, eskorterad av en HKP15 och två bogserbåtar, den yttre piren där försvarsministern, FM GD, C INS, MI och vi förbandschefer samlats för att ge en första välkomsthälsning. Från riggen vajade en blågul ”hemlängtan” som sträckte sig ända tillbaka till helikopterdäck, dvs en vimpel vars längd beror på hur länge fartyget varit ute.
Försvarsminister Karin Enström och Generaldirektören för Försvarsmakten Peter Sandwall tittar på när HMS Carlskrona löper in till sin hemmahamn
Med hela besättningen uppställda på däck lade fartyget till och som traditionen bjuder gick fartygschefens hustru och barn först ombord för att mera konkret hälsa välkommen hem.
Efter kramkalas och lunch genomfördes en stämningsfull medaljceremoni i parken vid Amiralitetskyrkan med bland annat tal av försvarsministern och MI samt med musik från Marinens musikkår.
Nu kanske ni som läsare undrar varför detta skrivs i en FV-blogg. Borde inte den här händelsen återges i Marinbloggen?
Jag är säker på att den gör det, men jag vill med detta peka på att Försvarsmaktens helikopterverksamhet är synnerligen gränsöverskridande. Faktum är att vi i princip inte alls verkar luftoperativt, förutom att vi är flygande och därmed samordnas med all annan flygverksamhet vid en insats.
Helikopter utgör en sjö- och/eller marktaktiskt resurs.
Det har varit på det sättet sedan helikoptern kom till Försvarsmakten i mitten av 50-talet och det är fortfarande så, det vittnar inte minst våra insatser om. Vi är i Afghanistan sedan april 2010 med resurser för transport av skadade till stöd i första hand för de markoperativa förbanden i RC N och i och med HMS Carlskronas hemkomst avslutas den andra svenska ”ME-insatsen” i Adenviken där helikopter varit baserad ombord på fartyget. Det stod klart redan vid ME02 att helikoptern utgjorde en väsentlig effekthöjare ombord. Radien på det område runt fartyget som kunde kontrolleras utökades mångdubbelt och tiden från upptäckt till att man kunde agera nedgick kraftigt.
I och med ME03 har det tagits ytterligare steg mot den ”organiska helikoptern”, dvs ett fullt ut integrerat system ombord på fartyget där såväl helikopter som personal ingår.
Jag ska inte föregå den utvärdering av ME03 som nu kommer att göras, men vi kan redan nu konstatera att detta är rätt väg att gå och att helikoptern i allra högsta grad bidragit till alla de framgångar som kantat HMS Carlskronas väg under insatsen.
Nu gäller det att ta denna erfarenhet vidare in i det nationella perspektivet. Vi förfogar idag över 8st lätta sjöoperativa helikoptrar, HKP15. Från och med nästa år kommer vi att börja flyga med HKP14 på 3.hkpskv i Ronneby och de fullt ut sjöoperativa HKP14 kommer året därpå. En moderniserad helikopterpark medger också förändrade uppgifter och förändrad taktik. Det är här viktigt att klarlägga att det ännu inte skett några förändringar avseende baseringen av helikopterbataljonen vid nationell sjöoperativ insats. Vi skall, i likhet med det gamla marinflyget, gruppera på land och verka till sjöss. Denna taktik kräver som alla förstår såväl rörlighet som fältmässighet då det inte får bli för långa anflygningssträckor till de sjöstridsförband som helikoptrarna skall samverka med.
Det faktum att Hkpbat inte längre förfogar över egna basresurser utan hänvisas till FV Basbat som i sin tur dessutom skall tillse att freds- och krigsbaserna fungerar för stridsflyget, som utgör en strategisk resurs, gör att ombordbasering mer och mer framstår som ett lämpligt alternativ. Vi har dock nått vägs ände vad det gäller möjlighet till effektiv och uthållig basering ombord på marinens fartyg. Fartygens infrastruktur och storlek sätter begränsningar. Varken Visbykorvetterna eller HMS Carlskrona har hangar, vilket kraftigt försvårar underhållstjänst och klargöring av helikoptern ombord, något som är nödvändigt en regnig och blåsig natt i november långt ute i Östersjön. Dessutom kan inget av dessa fartyg ta ombord en medeltung helikopter, vilket är det system som utgör kärnan i den sjöoperativa helikopterverksamheten. Här måste anskaffningen av såväl ett anpassat stödfartyg som ett nytt och större stridsfartyg ges utrymme i materielplanerna. Det finns också en risk för obalans mellan sjö- och markoperativa medeltunga helikoptrar i Försvarsmakten. En omfördelning och modifiering måste göras så att vi får minst 9st HKP14 fullt utrustade för sjöoperativ verksamhet. Vi kommer i så fall ändå att förfoga över totalt 24st medeltunga helikoptrar för den markoperativa verksamheten, vilket bör vara tillräckligt. Vi måste dessutom vidmakthålla och utveckla den taktiska kompetensen hos besättningar och stabspersonal inom Hkpbat för de uppgifter vi har i vår samverkan på marken och till sjöss. Jag vill gå så långt att jag också förväntar mig att personal vid Hkpbat med taktiskt eller stridstekniskt ansvar ges möjlighet att läsa sjö- eller marktaktisk/-operativ inriktning vid den nivåhöjande utbildningen på Karlberg och/eller FHS.
Vi har med draghjälp av insatserna i Adenviken kommit väldigt långt i återtagandet och utvecklingen av sjöoperativ helikopterförmåga. På grund av att stora resurser ännu är bundna i Afghanistan har vi en lite längre bit att gå vad det gäller nationell samverkan med arméns förband.
Låt ME03 bli en milstolpe i den fortsatta utvecklingen. Skapa förutsättningar för en mer uthållig och robust basering ombord på marinens fartyg samt möjliggör ombordbasering av medeltunga helikoptrar. Dessa åtgärder skulle bädda för fortsatt framgångsrika insatser till sjöss, så väl nationellt som internationellt.
Öv Magnus Westerlund, C Hkpflj
