I dagspress och på sociala media har Försvarsmaktens arbete inom området som kallas ”Human Factors Integration” (HFI) beskrivits under den senast veckan. Vissa av inläggen och kanske främst de där givna kommentarerna har haft en ifrågasättande och sarkastisk ton till Försvarsmaktens HFI-arbete och även till de individer inom myndigheten som jobbar med frågorna.
För mig som försvarslogistikchef och för Försvarsmakten som myndighet är det hela egentligen mycket enkelt. Vår personal, oaktat om de är kvinnor eller män, om de är stor- medel- eller småväxta, ska vara utrustade med uniformer, vapen och personlig utrustning som passar och som gör dem effektiva i utbildning, övning och strid. På ett likartat sätt behöver vi, när vi genomför större modifieringar eller nyanskaffar materiel i allmänhet, se över vad som kan göras för att systemen ska kunna användas av så stor andel av vår personal som möjligt.
Detta sagt, all utrustning och alla system kommer inte att vara möjlig att anpassa för alla. Exempelvis har det under alla år ställts vissa max- och minimått när det gäller längd och vikt på de som ska bli piloter för att säkerhetsutrustningen ska fungera. Sådana krav kommer att fortsätta att finnas för ett antal system, men de kommer att vara undantag – inte regel.
Man kan tycka att allt detta är självklarheter, men samtidigt går det inte att bortse från att det fortfarande finns problem som inte är lösta. Speciellt gäller detta utrustning för kvinnor i Försvarsmakten, trots att många år har gått sedan kvinnor först anställdes eller blev soldater/sjömän. Tiden i sig har därför visat sig inte lösa problemen utan en mer systematisk inställning och attityd krävs, därav Försvarsmaktens HFI-arbete.
För de som mot förmodan tycker denna typ av arbete inte behövs eller till och med är löjligt (vilket jag tror och hoppas att ingen inom Försvarsmakten gör), rekommenderas att prova att tillbringa ett halvår i insats med hög hotbild kombinerat med en för stor hjälm, ett icke anpassat kroppskydd, för stora eller för trånga kängor och ett vapen som inte är optimalt utformat. När (och om) de sedan kommer hem från en sådan insats känner jag mig helt säker på att de bytt åsikt om vikten av HFI. Jag är också helt säker på att de också efter en sådan insats skulle se på de personer som jobbar med dessa frågor på samma sätt som jag gör – med respekt.
Min uppfattning är klar – i slutänden handlar det om respekt för medarbetarna och om hela organisationens moral och stridseffekt.
För den som vill veta mer om orsakerna och tankar kring HFI rekommenderas läsning av länkat PM där begreppet beskrivs mer i detalj.
PM Human Factors Integration
Thomas Engevall
Konteramiral och försvarslogistikchef
