Efterforskningsförbudet för myndigheter är reglerat i grundlagen. Det är även repressalieförbudet. Skälet är enkelt, att en medarbetare, utan risk för egen del ska kunna berätta om den egna verksamheten för en journalist. Medborgarnas insyn och granskning av det offentliga gagnas av en sådan ordning. Det är inte de som eventuellt tycker uppgifterna är misshagliga som har tolkningsföreträde om anonymiteten ska gälla, utan den enskilde medarbetaren.
Sverige är i vissa delar unikt med en så stark ställning för individen på bekostnad av arbetsgivaren. Vi är särskilt unika med att skyddet även omfattar militär personal. Skälen är precis de samma som för det offentliga i stort, även en militär verksamhet gagnas av att den uppmärksammas och ger chefer möjlighet att reflektera över eller bemöta kritik som utvecklar verksamheten.
Jag tror att demokratin och myndigheter generellt stärks om det som är reglerat i grundlagarna för kontakten med traditionell media, också överförs som andemening till nya media och med ett generöst förhållningssätt till nya uttryck. Visst kan jag som chef, och dessutom som ansvarig för bilden av Försvarsmakten, knyta handen hårt i byxfickan när jag läser en del inlägg på nätet och vidhängande kommentarer. Mina alternativ är dock enkla och tvingande: bemöta, engagera delar av organisationen eller en annan chef i frågan eller konstatera att det som står, får stå oemotsagt för tillfället.
Detta är det enda förhållningsättet Försvarsmakten kan ha, då vi står för demokratiska grundvärden och dessutom utgör dess yttersta försvarare. Men demokratin som helhet blir aldrig starkare än dess svagaste länk och grupper i dess utkant utmanar nu det som utgör dess absoluta kärna, rätten att fritt uttala sig utan att känna sig hotad eller pressad.
Gatans parlament har på senaste tiden i olika former visat att det är genom hot eller fysisk makt, som starka röster eller åsikter vilka man ogillar, ska tystas. Nävar behöver inte användas bokstavligt utan kan lika gärna utgöra ett vapen på nätet. Effekten är densamma.
I veckan blev jag uppringd av en medarbetare i Försvarsmakten som genom sin blogg bidragit till den offentliga debatten. Aktivistgruppen Ofog tyckte att den anonyma rösten fått för stor makt och genom att av-anonymisera skulle detta förhållande ändras. Rätten att vara anonym är uppenbarligen acceptabelt så länge det man ger uttryck för inte berör någon eller förbigås med tystnad. Det föregivna skälet är att människor som har möjlighet att påverka ska kunna ställas till svars för detta.
Jag menar att detta är ett svepskäl för det verkliga syftet, nämligen förhoppningen att skrämma människor och försätta dem i förhållanden som gör att de inte vågar vara just individer, med egen rätt att uttrycka sig eller vara den hon eller han önskar. Uppenbarligen har grupper som Ofog insett att aktioner som riktar sig mot myndigheten eller vår verksamhet inte har tillräcklig effekt, allmänheten delar helt enkelt inte deras världsbild eller de argument som framförs genom debatt, demonstrationer eller intrång i olika skyddsobjekt. Istället är fokus nu den enskilde medarbetaren och det obehag en exponering kan utgöra som är själva huvudmetoden.
Att vara aktivist och engagerad i fredsrörelsen innebär att Försvarsmakten och vår verksamhet är naturliga måltavlor. Detta har jag förståelse för. Men genom att trakassera enskilda medarbetare i offentliga sammanhang, genom att ta bilder på enskilda och tillskriva dem text med kränkande åsikter och nu genom att hänga ut enskilda debattörer är det inte verksamheten som sätts i centrum utan varje persons rätt att vara trygg.
Jag är den första att konstatera att detta ännu är en marginell rörelse, att antalet individer som drabbas är lågt och att Ofog naturligtvis blir vansinnigt glada över att diskuteras här och på ledarsidor. Men det räcker att en person nästa år inte deltar i Pride-paraden av rädsla för att bli trakasserad för att det ska vara tillräckligt skäl för Försvarsmakten att markera.
Kriminella element som genom besök vill skrämma tidningsredaktioner, nazister som bokstavligt talat slår sönder andras demonstrationer eller aktivister som trakasserar deltagare vid publika tillfällen är samma uttryck för självpåtagen rättskipning. Långsamma, tråkiga, traditionella demokratiska metoder duger inte längre för den som själv har tagit sig rätten att vara normen och alla andra fiender. Genom hot, trakasserier och att själva ta sig ett absolut tolkningsföreträde över verkligheten hoppas de snabbt skrämma samhället eller enskilda att forma eller foga sig efter den egna världsbilden.
Det duger helt enkelt inte. Tjänstemän på myndigheter är en viktig grund på vilken staten vilar. Statsministern har uttalat det som ”Det som har byggt vårt land starkt är en bra och långvarig ämbetsmannatradition.” Denna tradition utgörs dels av att uppdraget utförs med förtjänst och skicklighet, omdöme och ansvar men också att samma tjänstemän tillåts kritisera myndighetsutövningen, anonymt eller under eget namn. Man kan inte vara lite anonym, man kan inte ha lite källskydd, man kan inte bara få tycka lagom mycket. Antingen har vi en fri debatt på individens villkor eller också inte.
Varje steg att kväsa debatten är de små stegens tyranni. Det kommer omärkligt och demokratins yta är tunn, det visar inte minst utvecklingen på sina håll i Europa de senaste åren men också händelser i Sverige. Och det kan tyckas förmätet att påstå att av-anonymisering är en del av detta men jag menar att det ska sättas i ett sådant sammanhang.
Jag har ingen aning om vilken väg nu Carl Bergqvist a.k.a Wiseman’s Wisdoms väljer. För detta har han ett fritt val. Jag hoppas dock att han inte i detta låter sig styras av de som helst ser att hans röst tystnar.
Någonstans såg jag att en av orsakerna till bloggens popularitet skulle vara att ledningen i Försvarsmakten ger den sitt stöd. Ett riktigt underhållande uttalande och visar hur lite man förstått Försvarsmaktens inre liv. Men en sak stämmer, att Försvarsmaktens medarbetare, så långt lagstiftning och värdegrund medger, ska ha rätten att likt andra medborgare vara den de vill, på det sätt de önskar och kunna uttala sig fritt. Om den saken finns inga tveksamheter.
Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör
