Det är både bra och viktigt att Riksrevisionen granskar Försvarsmaktens förmågor. Rapporten ”Bemanning av marinens och flygvapnets stående insatsförband” som offentliggjordes på måndagen är en ögonblicksbild av inledningen i det stora förändringsarbete vi nu är inne i. (texten uppdaterad 27 nov kl 08:40).
ÖB, jag och en rad andra chefer i Försvarsmakten har gång efter annan betonat att det inte finns något facit för hur ett insatsberett försvar skapas. Vi har återkommande sagt att inget är hugget i sten, att vi måste pröva för att hitta rätt väg framåt och att det kan hända att vi måste söka nya vägar.
Men visionen är klar. 2019 ska vi ha ett försvar om cirka 50 000 soldater och sjömän, beredda att med kort förberedelse lösa uppgifter som riksdagen och regeringen ger oss. Dessa ska vara väl förtrogna med sina vapen, sin utrustning och välövade.
Det är dit vi strävar och det är också därför som svenskarna allt oftare ser och hör svenska förband öva – till sjöss, på land och i luften. Och det är något som kommer att bli än mer vanligt kommande år.
Trots det idoga arbetet med omställningen måste Försvarsmakten lösa uppgifter här och nu, varje dag. Och som chef Insats kan jag kvittera – vi löser ålagda uppgifter där territoriell övervakning är högst prioriterad.
Däremot är uthålligheten vid långvariga påfrestningar begränsad vid staber och förband. Det finns ett behov av ökad robusthet, vilket påpekas i Riksrevisionens rapport. Och det är något vi har att arbeta med.
Men åter igen. Rapporten bygger på fakta inhämtade i inledningen av omställningsarbetet. Även luft- och sjöstridskrafter har reducerats. Att utveckla kvalificerad kompetens tar tid även när personalförsörjning och bemanning har högsta prioritet. Våra prioriteringar har hittills varit till förmån för system med omedelbar operativ effekt. I den omstrukturering Försvarsmakten nyligen har genomfört har vissa bristkompetenser, t ex ubåtspersonal och tekniker inom flygvapenförbanden, kunnat flyttas till där de behövs.
Till det ska läggas nya system – Visbykorvetterna, HKP 16 och UAV som skapat ett ökat personalbehov och – icke att förglömma – tidskrävande systemutbildning. På sikt kan förmodligen Riksrevisionens rekommendation att pröva behovet av antalet besättningar till våra plattformar vara kloka. Men vi måste lära oss att gå innan vi kan springa.
Min uppfattning är att regering och riksdag är väl orienterade om hur omställningsarbetet bedrivs och hur det ser ut i bemanningsläget. Regeringen har succesivt ökat kraven på återrapportering både vad det gäller detaljering som periodicitet. Och det är krav vi försöker möta.
Ett sådant exempel med direkt bäring på de blå styrkorna – flyg- och sjöstridskrafter – är kränkningsrapporteringen. Så snart vi har konstaterat och bekräftat en kränkning av svenskt territorium får regeringen en redovisning. Dessa rapporter sammanställs sedan i en årlig hemlig redovisning.
Men, som Riksrevisionen konstaterar, det finns en hel del arbete kvar att göra. Rapporten är väl värd att tas på stort allvar och jag ser den som ett bra stöd för oss i Försvarsmakten i vårt fortsatta arbete med att skapa det insatsförsvar våra folkvalda beställt.
Anders Silwer
Insatschef
