Vänner,
Det är nu bara minuter kvar innan FL 01 avslutar sin verksamhet i nuvarande form och därefter lämnar över till FL 02. Innan jag lämnar över till FL 02 vill jag vill därför passa på att ge en relativt kort historiebeskrivning över hur jag uppfattat resan till den punkt där FL 01 nu befinner sig.
Jag vill även framföra ett tack till alla förbandsmedlemmar med anhöriga, ni har gjort ett fantastiskt jobb! Tack även till er som följt FL 01 via media och denna blogg, ert stöd har betytt mycket för oss.
Jag vill givetvis även i detta forum passa på att önska FL 02 ett stort lycka till!
Tack för mig och nu återstår att lämna över stafettpinnen till Fredrik Bergman.
Stefan Wilson
CO FL 01 historiebeskrivning/slutord:
För snart 50 år sedan, lämnade två S 29 och två J 29 Tunnan basen Kamina i Kongo. Att 29: orna över huvud tagit var i Kongo berodde på att man i oktober 1961 satte upp det svenska förbandet F 22 med uppgift att ge FN:s marktrupp i Kongo, genom jakt-, attack och spaningsuppgifter, flygunderstöd. F 22 ingick i FN: s styrkor i Kongo och Kamina var basen för den ”UN Fighter Wing” som upprättats av FN. Anledningen till att 29:orna lämnade basen var att det svenska bidraget till insatsen skulle reduceras med hälften.
På basen fanns vid tidpunkten dels F 22, men även iranska och filippin¬ska flygförband. De fyra svenska 29:orna flög hem via Leopoldville, Douala, Lagos, Abidjan, Robertsfield, Conakry, Dakar, Port Etienne, Las Palmas, Nouesseur, Valencia, Pisa, Mahn (Spangdahlen) och landade enligt plan 27 april 1963 på dåvarande F 8, Barkaby, hemma i Sverige.
I augusti 1963 beslöt FN att deras stridsflyg i Kongo helt skulle avbryta sin insats. Förbands¬chefen för F 22, överste Sven Lampell, skriver i boken ”Ett år i luften 1969/1970” följande:
”Så i augusti 1963 kom beslutet att allt FN:s stridsflyg skulle upphöra. Det ansågs bli en alltför dyrbar affär att flyga hem även de återstående planen. En solig dag i mitten av augusti drogs de fem återstående, av krigstjänsten långt bort i fjärran land slitna och ärriga 29:orna ut och ställdes upp i bushen utanför flygfältet i Kamina. Mullret från detonationerna när de sprängdes i luften vältrade ut över den oändliga brunbrända savannen och nådde vida omkring. När rökmolnen och dammet lagt sig hade till bilden med termitstackarnas välkända, phallosliknande silhuetter, som avtecknade sig skarpt mot den blånande bergsryggen långt i fjärran, kommit ytterligare några som, sedda på avstånd, såg ut som mot de sommarlätta skyarna fåfängt strävande mörka kors. Det var de gamla trotjänarnas förvridna stjärtpartier, Det sällsamma uppdraget var slut”
Ovanstående beskriver hur flygvapnets senaste men, skulle det visa sig, inte sista skarpa insats med stridsflyg utomlands avslutades.
En dag i juli sommaren 2008 ringde telefonen, det var brigadgeneralen Johan Svensson, dåvarande ställföreträdande chef för den flygtaktiska staben, som ringde. Han ville diskutera flygvapnets bidrag till Nordic Battlegroup (NBG) 2011 och min eventuella roll i detta. En tid in i samtalet frågade han mig om jag kunde bygga upp en Expeditionary Air Wing (EAW) och möjligen vara förbandschef för denna. Jag bad att få återkomma och vi beslöt att åter höras någon vecka senare. Jag minns att jag direkt efter vårt samtal tänkte ”vad är en EAW?”
I november 2010 var så förbandet EAW färdigt. Vi var samövade inom NBG, evaluerade, hade mycket få vakanser och jag var helt övertygad om att vi hade skapat ett förband som utifrån ordersatt numerär hade god balans mellan bredd och djup samt var av yppersta klass.
I mitten på mars 2011 började man i media spekulera kring hurvida Sverige skulle bidraga med stridsflyg till en eventuell, med ett FN mandat i botten, av NATO ledd insats. En kort tid senare gick startskottet för en mycket hektisk period. Det fanns många frågor att besvara; hur skall ett eventuellt förband se ut och vad skall det kunna? hur många får man vara i förbandet? hur många flygplan skall vara med? behövs ett eget tankerflygplan? och säkert tusen andra spörsmål fanns att avhandla innan en eventuell avfärd. Dagar, kvällar och ibland nätter, på Högkvarteret i Stockholm präglades av hårt arbete, men även en känsla av att nu är något stort på gång. Sverige skall för första gången ut på skarp insats med JAS 39 Gripen!
Den första april 2011 kom så beskedet. Sveriges riksdag hade beslutat att sätta in stridsflyg i den av NATO ledda Operation Unified Protector. I riksdagsbeslutet reglerades bland annat förbandets numerär, både vad gäller personal och flygplan (åtta JAS 39 Gripen och en TP84T), samt förbandets uppgifter. Dagar innan beslutet hade vi dock fått ett planeringsdirektiv och vi hade därmed även tilldelats ett förbandsnamn, Flygvapeninsats Libyen, eller FL 01. FL 01 var uppdelat i flera mindre delar samt en större, Swedish Air Force Detachment, SWAD. Var i Europa denna större del skulle basera förblev in i det längsta oklart.
Att bemanna FL 01 visade sig vara en dubbelbottnad upplevelse. Att merparten av personalen skulle komma från EAW stod tidigt klart. Att jag som chef EAW även skulle vara chef för FL 01 klarades ut relativt tidigt. Var resterande delar skulle komma från utkristalliserade sig efter hand på ett naturligt sätt och det stod snabbt klart att förbandet skulle vara fullbemannat vid avfärd. Jag var dock inte förberedd på det antal förband, skolor och centra som nu började höra av sig för att förklara varför just deras enhet eller funktion behövde ha en plats i förbandet. Under dagarna på Högkvarteret växte denna typ av ärenden lavinartat men när väl organisationen var fastställd hade jag enkla och tydliga svar på de olika aktörernas frågor och synpunkter.
Dagarna innan jag lämnade Stockholm för att ansluta mig till förbandet, som vid tidpunkten var under samling på i huvudsak F 17 i Ronneby, hade jag möten och föredragningar bokade med bland annat Hans Majestät Konungen, Kronprinsessan Victoria, Prins Daniel, Överbefälhavaren, ställföreträdande chef HKV INS, flygvapeninspektören och personal från Högkvarterets informationsavdelning. Alla dessa sammankomster genomfördes och därtill ett antal mediaframträdanden. När alla förberedelser och avsked var gjorda uppe i Stockholm satte jag mig till slut i bilen och körde söderut mot Ronneby. Med mig hade jag bland annat en tidig utgåva av den operationsplan, kallad Karakal, som flygtaktiska staben hade arbetat fram under hög tidspress. Jag lämnade Stockholm på kvällen och i höjd med Norrköping började det snöa. Vartefter det blev natt slutade telefonen att ringa och jag satt själv i natten med mina tankar. Dagarna innan avfärd hade verkligen varit omtumlande. Jag minns att jag kände mig mycket stolt över att få vara en del av det vi nu var på väg in i och jag minns även att jag kände stor vördnad inför den väntande uppgiften. Efter genomförda möten med både media och ovan nämnda personer, och efter mängder av ”lycka till” samtal och sms kände jag även ett enormt ansvar. Detta får inte gå fel, nationen Sverige och dess medborgare, Försvarsmakten i allmänhet och Flygvapnet i synnerhet samt inte minst förbandets personal förväntar sig att detta skall gå som planerat. Denna känsla av ansvar har jag sedan denna stund alltid och i alla lägen burit med mig och den gör sig i skrivande stund fortfarande ständigt påmind.
23 timmar efter riksdagsbeslutet, det vill säga den andra april 2011, var det startdags för de första tre JAS 39 Gripen. Dimman låg vid tillfället mycket tät och media som var på plats för att filma avfärden fick, i en tämligen suggestiv miljö, se startskottet för FL 01 ombasering söderut. Förbandet och FTS hade sedan ett par dagar haft en rekognoseringsstyrka på resande fot i Europa. Detta i syfte att försöka reda ut på vilken bas i Medelhavet FL 01/SWAD skulle basera på. Hela processen hade gått mycket fort och när flygplanen lämnade F 17 och Sverige visste ingen vilken bas som var egentlig slutdestination. Man måste dock ha en planering att luta sig mot och Decimomannu på Sardinien var den bas man valde att vid tillfället planera mot. Under ombaseringen söderut kom rapporter från rekognoseringsstyrkan som vittnade om att det kunde finnas möjlighet att baserad på Sigonellabasen på Sicilien. Detta var bra nyheter, Sicilien ligger betydligt närmare det tänkta operationsområdet än Sardinien. Efter kort rådslag beslutades att så fick det bli och 39:orna routades om, FL 01/SWAD kom därmed att basera på Sigonella i stället för Decimomannu.
Innan avfärd hade F 17 genomfört ett mycket gediget arbete och verkligen gjort allt de kunnat för att FL 01 skulle ha så goda förutsättningar som möjligt att lyckas när vi väl kom på plats, vart vi nu skulle. De första JAS flygplanen var nu på väg på väg mot Sigonella och det skulle visa sig att detta var startskottet för en insats där nästan alla friktioner, som man med god fantasi i förväg kunde spekulera om, verkligen hände, och mer därtill…
Under tiden på Sigonella var vi grupperade i Hangar 407 (H407). FL 01 var från början ensamma i H407 men efter en kort tid anslöt kontingenter från Turkiet och Förenade Arabemiraten (UAE) till H407. Visst fanns det kulturella skillnader men efter en kort tid hade vi lärt oss att hantera och uppskatta varandras olikheter, både i H407 men även på den gemensamma ”flightlinen”. H407 var när FL 01 anlände i mycket dåligt skick, den skulle rivas och underhållet var därmed mycket eftersatt. FL 01 personal tog raskt tag i arbetet att göra denna rivningskåk till en dräglig arbetsplats, vilket den var under hela vår tid på basen.
Tidigt skulle det visa sig att det enda lugn som fanns på Sigonella var det som förebådar stormen. Jag minns hur vi vid flera tillfällen sade; ”nu kan ingenting mer hända” men det skulle visa sig att vi hade gruvligt fel, det kunde det visst! En på basen havererande F-16 med utskjuten pilot som följd, flertalet utrymningar av H407 (på grund av skarpa brand- och gaslarm), mystiska väderfenomen med trasiga flygplan som följd, flera spontanstängningar av basen, bland annat på grund av flertalet vulkanutbrott, minuslandningar med sönderslagna instrumentlandningshjälpmedel som följd, på flightline kringflygande turbaner och återkommande översvämningar och elavbrott kan vara goda exempel på detta.
En fråga som ständigt diskuterades bland personalen var; ”när får vi åka hem”? Den ursprungliga planen innebar att FL 01 skulle avsluta flygningarna med JAS 39 den 22 juni 2011 och därefter påbörja ombasering till Sverige 26-29 juni. Det talades samtidigt, hemma i Sverige, om en eventuell förlängning av FL 01. Under en direktsänd presskonferens från Rosenbad den åttonde juni 2011 kom så inriktningen, FL 01 verksamhet skall förlängas, men med färre flygplan och något förändrade uppgifter. Att FL 01 personal skulle bytas ut mot kommande styrka reddes ut dagarna därefter och många var de i FL 01 som därmed, efter ett formellt riksdagsbeslut 17 juni 2011, kunde se fram emot en sommar i Sverige.
Sedan överste Sven Lampells återkomst till Sverige har flygstridskrafterna tagit ett närmast gigantisk tekniksprång. Begrepp som länk 16, krypterat tal, laserpod och digitalteknik tjänar som bra exempel på denna utveckling. FL 01 har under sin tid i Operation Unified Protector på ett mycket påtagligt sätt bidragit till att föra många av dessa tekniska system, från vision och demonstration, till operativ förmåga. Detta har i allra högsta grad medverkat till räddandet av sannolikt hundratals eller tusentals Libyska medborgares liv.
Då svenska flygvapnets historia skrivs förtjänar FL 01 en framträdande plats.
Övlt Stefan Wilson
Förbandschef FL 01
Sigonella, Italien
juli 2011
