Efter månader av förberedelser, åtskilliga dagar av träning och framförallt åtskilliga dagar med träningsvärk är klockan ”Kalle”. Alla förberedelser är färdiga, vädret är kanon, och kroppen känns riktigt bra. Även Danne är på ett strålande humör när vi anländer till Tennforsen.
Det gällde att fokusera, ett felsteg kunde få avgörande konsekvenser
Vi hämtar våra hyrkajaker och ska precis bära ner dem till forsen, då slås vi av vikten på kajakerna, de är riktigt tunga, Danne tittar på mig och jag tittar tillbaka, ingen säger något utan båda greppar handtagen och vi hjälps åt att bära ner kajakerna till vattnet. Starten går, vi påbörjar vår 25 kilometer långa paddling ner till Åre. Redan efter några hundra meter, strax efter en liten udde känner jag brisen slå mot ansikte, jag noterar att den tilltagit. Kajaken går tungt i vattnet och jag ångrar att jag hyrde en stabilare plastkajak. Jag borde köpt en kajak, då hade jag kunnat träna med samma kajak jag nu skulle tävla med.
Både första och andra forsen går riktigt bra, jag paddlar tillsammans med en av kollegorna från kustjägarkompaniet in mot första lyftet. Man behöver nämligen lyfta kajakerna på två platser eftersom forsarna är för branta för att paddla igenom. Kajaken känns svintung.
Samma manöver upprepar sig efter en halvtimme vid nästa lyft, men jag har gott självförtroende och kan inte se Danne bakom mig. Jag vet att jag är något bättre i paddling än Danne men sämre i cykling, alltså är det här jag ska vinna tid om jag ska klå honom.
Efter ett tag börjar det blåsa riktigt rejält. Väl nere på Åresjön ser vi lag – och stafettklasserna, det är fullständig misär på sjön. Vinden har nu tilltagit till 10-12 meter per sekund och kommer från sidan, samtidigt som den grunda fjällsjön gör att våghöjden är upp mot 40-50 centimeter. Många kantrar flertalet gånger med de ranka sportkajakerna. Många av lagen som paddlat hela sträckan på sjön är rejält trötta eftersom dom paddlat i den hårda vinden längre än vi från forsarna.
Jag växlar snabbt till löpningen och börjar de 15 kilometrarna och 1000 höjdmetrarna i liftgatan upp mot Åreskutan. Det är så brant att det är omöjligt att springa, jag går om min kollega på det lite flackare partiet mellan toppen av skidbacken och Åreskutan. Jag ligger på mitt absoluta max. Gött att köra om jägaren tänker jag, dessutom borde Danne lida i liftgatan.
Efter vad som då upplevs som två minuter hör jag ett glatt rop bakom mig, ”bra kämpat Appelgren”, Danne stutsar om mig med lätta ben några hundra meter före toppen. Hur är det möjligt tänker jag!? Danne ser oförskämt lätt ut i blockterrängen. Han försvinner sedan som ett löv i vinden i nedförs löpet mot cykelväxlingen. Jag inser att jag inte kommer vinna vår personliga tävling, jag kan omöjligt gå ännu hårdare än jag gör. Det gäller att vara riktigt alert när man springer nedför, minsta snedsteg kan resultera i en bruten fotled eller i bästa fall en stukad vrist, båda innebär att tävlingen måste brytas.
Cykelväxlingen
Jag kommer ner till cykelväxlingen och känner att hoppet kanske inte är ute, kanske kan jag jaga i kapp Danne. Jag trampar i väg mot Åre, 31 kilometer och 800 höjdmeter cykling kvar. När bansträckningen är plan utgörs den av skoterled, och skoterled betyder myrmark. Jag sjunker stundtals ner till knäna i myrarna. Att cykla är otänkbart på många platser, på de platser jag sedan slipper skoterleden är det stig eller grusväg, uppför. Vägen går växelvis mellan skoterleden och grusvägar, aldrig mer tänker jag, jag ska aldrig mer cykla en meter i hela mitt liv. Jag går fullständigt in i mjölksyreväggen. Försöker bota tillståndet med att driva i mig två stycken sportgel. Känslan blir något bättre, men benen börjar ta slut. Kollegan som jag passerade på vägen upp mot skutan passerar mig på starka ben. Skit också, dock stiger modet när jag ser kollega nummer två stå böjd över styret några kilometer bort, honom har jag inte sett sedan paddlingen, kanske går det fortare än jag tror? Jag cyklar om honom och är återigen lite gladare. En mil senare kör han om mig i en nedförsbacke. Av Danne syns inget. Loppets sista kilometrar består av en lång uppförsbacke på ungefär en kilometer och sedan en sväng i downhill banan. Jag känner att det absolut inte finns något mer att ge. Benen är helt slut och jag börjar blanda ihop hur växlarna på cykeln fungerar, vad är upp och vad är ner? Jag känner igen symptomen från tunga övningar på jobbet. Dumt tänker jag, fokus i downhillbanan! Misstag här kan sluta med brutna ben. Det går dock bra, jag kan behålla fokus och ger allt sista sträckan in till Åre torg.
Det var omöjligt att cykla vissa på vissa partier
Väl i mål möts jag av en Danne som också ser riktigt sliten ut. Han har verkligen överträffat mina förväntningar med råge. Han har kommit in på plats 79 med tiden 7 timmar 21 minuter. En riktigt bra tid. Mina kollegor kom på plats 90 och 98 även det riktigt bra jobbat. Jag själv kom in på plats 106 på tiden 7 timmar och 45 minuter. Min målsättning var under 8 timmar och topp 100. Jag är riktigt nöjd med tiden men inte placeringen, men vilket roligt äventyr! Vilken utmaning! Som dessutom bjuder på en fantastisk stämning och upplevelse under flera dagar. Känslan på den gemensamma prisutdelningen är fantastisk. Vinnaren gick i mål på 5 timmar blankt, fantastiskt. jag lägger mig senare på kvällen med ett leende på läpparna, riktigt kul, men aldrig mer tänker jag.
Efter en dag av återhämtning och vård av utrustning sitter vi på väg hem i bilen, med värkande kroppar stirrar vi på vägen framför oss medans Dannes flickvän kör.
Jag bryter tystnaden, ”du Danne, borde man inte köpa en sådan där Surfski, eller en karboncykel? Då blir vi ju riktigt snabba nästa år”.
Marcus Appelgren, Amfibieregementet
