Under de tre sista veckorna i maj fick två fänrikar från 4.sjöstridsflottiljen möjlighet att delta i ett utbyte med US Navy. Efter två marinbesök i två av världens största marinbaser, en atlantpassage och två veckor ombord på den amerikanska jagaren USS Oscar Austin är vi nu tillbaka i Sverige.
FOREXTRAMID (Foreignexchangetraining for midshipmen) är ett årligt återkommande utbyte där amerikanska fänrikar och löjtnanter har möjlighet att genomföra erfarenhetsutbyten med kollegor från övriga länder. Syftet är också att knyta kontakt mellan unga officerare och fungera som kontaktnät. För vår del blev vi inbjudna att åka med USS Oscar Austin, en jagare av Arleigh Burke klass. Totalt omfattar jagarna ett 70 tal fartyg som numer utgör ryggraden i den amerikanska flottan. Fartyget tillhör 2nd fleet och har sin hemmahamn i Norfolk, Virginia som dessutom är inte bara är USA’s utan världens största marinbas.
Vi var otroligt förväntansfulla och glada över att få möjligheten att åka över och dessutom få spendera så pass mycket tid ombord på ett amerikanskt fartyg. Det är svårt att förklara hur pass stor basen, Naval station Norfolkegentligen är men för att försöka måla en bild så omfattar den bl.a. 6 km kust, 11 km pir, 5 hangarfartyg, 5 kryssare, 24 jagare och drygt ett 30 tal övriga fartyg såsom fregatter, amfibiehangarfartyg, lagfartyg mm. Utöver de drygt 70 fartygen finns här även en av USA största flygbaser med 134 flygplan. Över 100 000 flygföretag genomförs årligen härifrån. Basen är sett till mängden personal att jämföra med en mellanstor svensk stad. Den är hem åt tiotusentals officerare, sjömän och deras familjer. Det finns även sjukhus, brandstation, kyrkor, bensinstationer, restauranger, köpcentrum, biografer, badhus och en rad andra faciliteter på området.
Motsvarigheten till graden fänrik är i den amerikanska flottan graden Ensign. Men ser man till officersutbildningen mellan våra länder är det inte mycket som är gemensamt. För att bli officer i US Navy tar de flesta en kandidatexamen. Det kan man göra vid ett civilt college, motsvarande högskola eller vid något av deras Naval college. Utbildningen är en helt civil utbildning där den blivande officeren kan välja att studera i princip vad som helst. Efter examen följer en tolv veckors militärutbildning och officersexamen. Utbildning sker därefter ombord på fartyget, så kallad ”on the jobtraining”. Detta kan jämföras med vår utbildning som motsvarar 4,5 års studier som dessutom skjuter mer eller mindre direkt mot vår profession. Den nya svenska officersutbildningen har fått utstå en hel del kritik men jag tror vi i Sverige ska vara stolta över den utbildningen vi har, som dessutom håller väldigt hög klass. Särskilt den praktiska utbildning ombord på skoldivisionen, något som är helt okänt bland de amerikanska officerarna.
Själva fartyget som i amerikanska mått mätt är ett litet fartyg, mäter ändå drygt 155m, deplacerar 9300 ton och bemannas av drygt 300 man. Vi inhystes tillsammans med ett tiotal andra Ensigns i en 18-manna hytt på trossbotten. Ombord fanns tre mässar, en för officerarna och underofficerarna, en för sjömännen och en för deras chiefar. En chief i den amerikanska flottan är en sjöman som genomfört minst 12 års tjänstgöring, utan anmärkning. Dessa kan i sin tur gå vidare till att utbildas till antingen underofficer eller officer. Med andra ord är en underofficer någon som är minst lika väl ansedd som en officer och tillhör oftast dem som tjänstgjort längst ombord.
Överlag kan man säga att befälstrukturen ombord är betydligt mer vertikal än ombord på våra egna fartyg. Sannolikt beror det delvis på storleken på fartyget men också mängden besättning. Men det fick också en kulturell skillnad där man in högre grad finner sig i hierarkin inte för att man är tvungen men utav respekt för personens erfarenhet som oftast speglas är personens grad. Följaktligen verkar deras system med sjömän, chief officer, underofficerare och officerare mer stringent och cementerat än vad det hunnit bli i Sverige sen värnplikten avskaffades.
Efter två dagar av förberedelser kastade vi loss och satte kurs och fart mot Europa. Fartyget skulle bland annat delta i 70 årsjubileumet av D-day men också övningen BALTOPS 2014. Vi ingick i varsin vakt och fick följa med OOD, officer on deck. Vår motsvarighet till VO. Det var otroligt intressant att se hur man jobbade uppe på bryggan och vi gavs goda möjligheter att utbyta erfarenheter och diskutera metoder, organisation och ledarskap. Även om det fanns många likheter så fanns det förmodligen ännu fler skillnader i hur organisationen och metoden för framförandet av ett fartyg ser ut. Vid losskastning, tilläggning och andra förhållandevis avancerade manövrar kunde det vara åtminstone 15 – 20 personer på bryggan. Alla med en specifik uppgift att utföra.
Huvudmetoden vad avsåg navigationen var ECDIS vilket man förlitade sig på i långt större utsträckning är t. ex. radar. Vid manöver in och ut ur hamnar, även sina egna, använde man utan undantag lots och bogserbåtar. Just manöver med hjälp av bogserbåtar var särskilt intressant eftersom det skiljer sig avsevärt från hur man använder dessa i Nordeuropa. Under navigationgenomgångarna blev vi även tillfrågade om synpunkter vad avsåg färdväg, metoder för bogserbåtar samt gavs möjlighet att orientera FC, sekonden och de övriga navigationsofficerarna om områdena kring Öresund. Trots vår i sammanhanget relativt ringa erfarenhet hade vi dock en mer eller mindre unik insikt i hur trafiksituationer och manöver i området ser ut. Vi upplevde att vi verkligen steg i anseende och eftersom förstod man också att vi trots vår låga grad besitter en gedigen teoretisk och praktisk grund.
Vid sidan av tiden på bryggan försökte vi spendera så mycket tid som möjligt i fartygets SLC samt i helikopterhangarerna. Fartyget har en förmåga att förvara, underhålla och bunkra två helikoptrar av modellen Sea Hawk som är en helikopter främst anpassad för utbåtsjakt. Helikopterteamet som bestod av ett 30 tal personer var i princip en autonom förmåga som kunde lyftas ombord på fartyget beroende på behov. Allt utrustning kunde lastas ombord på containrar för att snabbt och enkelt transporteras. Under färden genomfördes nästan dagligen ett flertal flygföretag och vi gavs möjlighet att följa dessa från flygledartornet, bryggan och landningsledningen. Helikopterförmågan är fantastiskt tillgång och förmågan att själva kunna genomföra reparationer, underhåll och bunkra dessa under gång skulle senare under resan visa sig vara synnerligen vital.
Efter att par dagar blev vi kontaktade av amerikanska och kanadensiska kustbevakningen som meddelade att en civil segelbåt försvunnit och troligtvis skulle befinna sig i vårt närområde. Vi blev tilldelade ett sökområde och en helikopter skickades upp för att underlätta sökandet. Under kvällen avbröts sökandet temporärt för att genomföra RAS med ett amerikanskt tankfartyg. Bunkringen som även innefattade flygbränsle till helikoptrarna, genomfördes långskepps. När bunkringen var genomförd hade vi blivit tilldelade att nytt sökområde en bra bit österut. Vi nådde det nya området tidigt följande morgon och fortsatte sökandet. På eftermiddagen rapporterade helikoptern in att de upptäckt ett vrak som de observerat med hjälp av FLIR. Vraket befann sig mindre än en 1 Nm från vår position tidigare på morgonen, men vi hade inte lyckats se den. När vi närmade oss så såg vi mycket väl att det var vraket efter en segelbåt som flöt just under vattenytan. Endast kölen stack upp ur vattnet. En RHIB med SAR dykare sattes sjön och dykarna lyckades snabbt identifiera segelbåten. Efter samtal med kustbevakningen avbröts sökandet kort därpå. Båten hade varit försvunnen i nio dygn, och fastän livflotten hade lösts ut ansågs sannolikheten att överleva som väldigt låg. Vi hade troligtvis hade upptäckt vraket om det inte var för helikopterns spaningsförmåga.
Efter att sökandet avslutades sattes åter igenom kurs och fart österut. Den redan pressade tidsplanen visades vara svår att hålla till följd av inblandningen i sökandet och färdrutten fick placeras om. Kort därpå drabbades vi av ett motorhaveri. Ingenjörerna lyckades laga haveriet tillfälligt men vi var i behov av reservdelar som behövde flygas in. Därmed lades rutten om till marinbasen i Rota, södra Spanien. En bas till stora delar bekostad av USA men som delas med den spanska flottan. De följande dagarna spenderade vi, efter våra önskemål tiden mellan våra bryggpass nere i SLC. Vi fick en mycket god insikt i hur de arbetade, hur organisationen såg ut samt möjlighet att bevittna vapenskjutning av fartygets däckkanon och CIWS (Close in weapons system). Ett par dagar senare anlände vi i Spanien som sedermera blev vår avmönstringsplats.
Det har för oss varit en otrolig erfarenhet att genomföra den här resan. Inte bara på grund av alla nya intryck, nya vänner men också för att vi lärt oss väldigt mycket oss själva på den här korta tiden. Framförallt har vi fått chansen att se vår egen marin ur ett annat perspektiv. Vi i Sverige besitter en hög kompetens inom många områden och en lång erfarenhet av ”littoralwarfare” som andra länder, inklusive USA, börjar få upp ögonen för.
Fk Robert Öhlund och Fk Philip Niclason
