De är anmärkningsvärt att två politiker ens antyder att Försvarsmakten skulle sätta industrins välbefinnande före våra kvinnors och mäns liv.
Beskyllningarna byggs på uppgifter om när Sverige har en långräckviddig obemannad flygfarkost (TUAV) på plats i Afghanistan. En farkost som kan hämta in underrättelser och som bland annat borgar för att inte svenska soldater hamnar i överraskande bakhåll.
Regeringens genomförandegrupp föreslog i september 2008 att utvecklingsarbetet av TUAV skulle läggas ned. I genomförandegruppen var artikelförfattare Allan Widman en av medlemmarna.
Försvarsmakten arbetade för en ändring av det beslutet.
När situationen i Afghanistan försämrades 2008 skickades de mindre stridstekniska UAV:er Sverige redan förfogade över till Mazaar-e-Sharif. De har sedan dess använts framgångsrikt.
I november 2009 var situationen mogen att diskutera hur vi skulle få fram de mer långräckviddiga TUAV:erna. Ett beslut fattades på försommaren i år.
Försvarsmakten hade två val – snabbt eller säkert. Snabbt skulle betyda att vi köpte eller hyrde in en TUAV som skulle kunna användas till dess våra egna blev klara. I det alternativet har framförts att det skulle gå att hyra in personal att sköta TUAV:n.
Det är något som inte låter sig göras lika lätt som det sägs. En TUAV är att betrakta som ett statsflygplan och måste enligt svensk lagstiftning ha en svensk pilot – även om vederbörande är på marken.
Försvarsmakten valde därför det säkra alternativet. Vänta in och utbilda svensk personal på egen TUAV. Dessa kommer att levereras till Afghanistan bara månader efter det att
snabblösningen varit möjlig. Och då har vi också en permanent lösning.
Försvarsmaktens ambition är att alltid ha soldaternas bästa framför ögonen. Så har också skett i detta fall.
