Hejsan hoppsan alla där hemma!
Nu är kl 00:30, och vi i 3:e vakt har precis gått på våran ”hundvakt”. Vi håller ca. 6-7 knop vilket är helt godkänd. Då kommer vi komma fram i tid och kanske till och med lite tidigare. Det blåser lagom mycket och är inte så värst kallt, och inge regn denna natt, hurra!
Alla verkar förvånansvärt pigga för att ha blivit väckta mitt i natten, vilket gör det hela ännu roligare. I natt så kommer vårat pass va en timma kortare för vi kommer ställa fram klockan en timma, så vid 0200 ställer vi om till 0300. Jag har ”frivakt” denna timma och har fått chansen att skriva detta resebrev till er där hemma. Tänkte skriva lite om hur min upplevelse på Gladan har vart hittills, kort och gott.
För det första, när alla säger att man hittar sina ”sjöben” efter någon dag eller så stämmer inte i mitt fall, ser fortfarande ut som bambi på hal is när jag försöker ta mig fram och tillbaks på båten. Väntar fortfarande på den dagen jag (som är allmänt klumpig) ska snubbla till och ramla över relingen, den som lever får se helt enkelt.
Mina känslor och upplevelser om ombord har vart lite blandade. Första dagarna var man i ett moln av sjösjuka, inte alls kul! Tömde kroppen på allt man ägde kändes det som, sakta men säkert så blev det bättre som tur va. Nu ser man inte längre folk till höger och vänster som hänger över relingen med en grön liknande färg i ansiktet.
Dagarna består av vaktpass, lektioner, och arbete. Lektionerna med Lt. Frida Johansson tycker jag personligen är väldigt givande. Vi pratar om tex hur vi ska kunna utvecklas som grupp och ledarskap av olika slag.
För mig är det första gången jag seglar och åker så här långt på havet, det tar en stund för kroppen att vänja sig vid att det gungar konstant dygnet runt. Jag har fortfarande inte vant mig. Lär väl bli i lagom tid tills vi ska lägga till i Cherbourg, och då kommer man säkert se ut som en fyllpåse på land för att det står för still.
Jag vill ge extra stort plus till befälen och alla ledare ombord, de har underlättat denna resa väsentligt mycket när man har mått som värst. Maten ombord är fantastisk, dock så tog det 5 dagar för mig att kunna äta en hel måltid och kunna behålla det så att säga. Tummen upp för kockarna!
Det ska både bli skönt och lite sorgligt att komma hem, man har fått lära sig så mycket, men det finns oändligt mycket mer att lära sig, man är aldrig helt färdiglärd. Vilket gör att nästa gång vi mönstrar på så vet man att man har en utmaning framför sig, vilket jag gillar.
Jag ska inte ljuga och säga att jag inte längtar hem, det gör jag, tror inte att jag är ensam om att göra det. Men det är alltid bra att längta hem till sina nära och kära, då blir det alltid extra roligt och mysigt att komma hem.
Så, nu ska jag snart gå på mitt andra pass för natten. Hoppas ni tycker det är kul att läsa lite vad vi gör här på Gladan och att ni saknar och oss lite, lite grann i alla fall.
Puss och kram till hela min familj, ses snart!
Over and out!
//321 Malin Fogelmark
