Lördag den 7 oktober 2017. Hemma laddas det för VM kval i fotboll i TV-sofforna. Regnet piskar förmodligen på de flestas rutor runtom i avlånga landet lagom och fredagsmyset övergår till lördag. I hamnen Leixões släpper vi det sista förtöjningsgodset och glider från kajen, avvinkade av två hamnarbetare i varselväst inklusive vår agent i hamnen. Inga vita näsdukar eller tårar rullandes från kinder, men en och annan svettdroppe letade sig ner från pannan i solgasset. En kort tvådagarsvistelse i värmen senare lämnar vi det första portugisiska stoppet och siktar in kompassen mot Lissabon, vår slutdestination. Babords vakt fick denna gång heldagspermissionen som spenderades på den kritvita sandstranden med tillhörande bad och surfentusiaster som denna stad innehöll, för att senare avslutas med en middag någonstans ute i det portugisiska vimlet.
Denna ort var något livligare än Brest. Butiker, människor, solen och ett gäng alerta truckförare alldeles bredvid oss på kajen som ivrigt flyttade enorma buntar med armeringsjärn fram och tillbaka på kajen. Kajvakt Hansson försökte tyda mönstret i det sätt dessa buntar skiftade plats likt ett stort Tetris, men famlade tyvärr i mörker när hans vakt var över. Vi i styrbords vakt lyckades hitta ett par timmar mellan våra vakter att utforska det stora, med betoning på stora, köpcentret Mar. Tre våningar med shopping i alla dess former inklusive ett IKEA varuhus i samma fastighet gjorde att tiden inte räckte till, men en del slantar han gå åt i shoppingens hetta.
Dagen två, losskastningsdagen, bjöd på ca 31 graders värme i skuggan. Vi i styrbords vakt fick gnugga på genom stadens gator och torg på vår 4 timmars permission. En del siktade rakt mot stranden, andra på att utforska stadens utbud av butiker och boulangerier (bagerier på något dålig, kanske rentav urusel franska). Kadett Eriksson slank elegant in på ett litet petit och nätt bageri alldeles efter att inmundigat en portugisisk specialitet i form av en toast med kött, ost och ägg nedsänkt i en djup tallrik med tomatsoppa. Mer smakfullt för gommen än för ögat kan jag med mina vaga matkunskaper konstatera. Ut från boulangeriet (pardon my french) kommer kadett Eriksson och Holgersson med tre styck bakverk i olika former och smaker, vilka glatt delades mellan kadetterna Eriksson, Holgersson, Möller, Andreasson och Johansson gånger två (Tim och Linus), innan vi åter begav oss mot kaj nummer 1 där Gladan låg och väntade på att få spänna ut sina segel på det portugisiska havet.
I skrivande stund går mitt kvarter vakten på däck. Det är relativt lugnt, många segel är uppe och vi driver på i en god fart. Jag har hunnit stå utkik i shorts, ett par som med hjälp av säkerhets-selen vi bär som utkik lämnade föga för fantasin när selens remmar drog upp shortsen på mina bleka lår, att man kunde skymta försvarets nya längre modell av kortkalsong under de marinblå shortskanterna. Temperaturen i vinden är behaglig och månen tillsammans med stjärnhimlen är oerhört inbjudande att beskåda. Jag lutade mig mot babordsvantet och skådade en glödgande vacker måne i horisonten. Tanken gick hemåt, hem till min sambo och son. Tanken på att det är samma måne som de kanske ser på just nu. Floskel måhända, men en behaglig tanke när hemlängtan slår hårdast, så kraftigt för att slutet är närmare än någonsin. Min son tog i veckan sina första steg. Sigge, 10 månader och 7 dagar, stod på sina egna ben och började sin livslånga utforskning av världen när han tog sina första kliv. Precis som jag vacklar runt på däck och försöker hitta balansen i mina tillsynes stelopererade ben så står han på skakiga ben i början för att hitta en stadig rörelse att ta sig framåt på egen hand. Jag är så stolt över honom. Jag är så stolt över min sambo, Matilda, som nu är mamma 24/7 medan jag är här, borta från papparollen i 4 veckor. Snart är jag hemma och får beskåda månen med er och se hur Sigge på egna ben går med oss genom livet. Jag saknar och älskar er båda så mycket. Det är många här ombord som saknar någon eller något därhemma, där vi har livets kärna. Men snart har vi tagit oss igenom det här, alldeles snart. Måtte jag slippa relingen de här sista segeldagarna, jag är fruktansvärt trött att leva på knäckebröd och Postafen.
//Kadett Linus Johansson
