Natten till idag kändes oändlig, en mörk och rå natt som vägrade släppa sitt grepp om oss då vi låg och drev med strömmen mot vår tänkta ankringsposition utanför Brest i Frankrike. Efter att ha färdats hela vägen från Öckerö utan någon särskild kontakt med land sedan Kielkanalen så var behovet att få skåda en gnutta kust eller landremsa väldigt stort. Plötsligt lystes nattens stiltje, i både vind och verksamhet, upp av ett gäng exalterade delfiner som showade loss för oss runt båten. De hade följt oss under dagen, så pass nära att vi kunde höra hur de ”pratade” när de hoppade i vattnet och simmande febrilt runt oss. Plötsligt var vi som små barn runt relingen på båten, ivrigt dokumenterandes med våra mobiler. Nattens vakt mellan 00-04 fick den lilla kicken som behövdes för att få upp energin.
Mörkret gav till slut med sig och genom den tunna disen kunde vi ana land. Äntligen! Utanför en liten pittoresk by vid namn Carmel ankrade vi på tisdagsmorgonen. Solen kikade nyfiket fram, mer och mer för varje timma och tillförde en härlig värme vi inte känt av på länge. Omringade av fantastiska klippor, en smärt liten fritidshamn och den oerhört vackra byn intill oss gjorde vi ingenting annat än att lägga till ankars och sätta punkt för den första etappen av vår resa mot Lissabon. Känslan av att få se land efter 8 dagar på sjön, att få vinka och säga hej till fransoser som gled förbi oss i deras små fritidsbåtar, är så förlösande och lättande att det är svårt att beskriva, i alla fall för oss ovana landkrabbor. Vi vinkade glatt tillbaka, svarade på deras tillrop trots att vi inte förstår ett ord franska, förutom de vitala orden som ”oui”, ”croissant” och ”bonjour”, och då inte färskosten vi har på små kex hemma i Sverige under fredagsmyset.
Solen nästintill gassade på oss, perfekt väder för lite rengöring och putsande på Gladan. Det vankades en rejäl genomgång av båten med trasor, såpa och Häxans putsmedel för att få henne att blänka återigen. Till tonerna av Britney Spears superhit från 90-talet ”Oops I did it again” gnuggades det febrilt på däck för att få Gladan att glänsa så att fransoserna skulle tappa hakan när vi glider in i Brest i övermorgon. Solen värmde och det började sakta tissla och tasslas om att bada. Ett snabbt getöga bort mot ekolodet talade om att vatten temperaturen knappt orkade sig över 16 grader fick mig (Linus) att inse vilken badkruka jag sannerligen är. Det avskräckte dock inte Ericsson, Wickström eller Arvidsson med flera, att anhålla om ett dopp i det klarblå vattnet vi har kring oss. ”-Skönt och uppfriskande!”, sa Ericsson när han klev upp ur det blå. Även 2e skeppare Losell trotsade det isande vattnet och briljerade med en så kallad sörmländsk halvslungad pincettsartomortal ner i det böljande blå. 10-9-10 blev poängen för denna eskapad.
I byssan fanns kadett Andreasson vars uppgift för dagen var att hjälpa kockarna att tillreda en makalöst superb middag till besättningen. Iförd en elegant kockutstyrsel kikade han ut ur byssan under allemanskaffet på däck och stolts spatserade runt i sin nya dress. Maten blev lika delikat som hans outfit för dagen. Kvällen följdes upp av lektioner i ekolod och handlod, verktyg för att mäta djup, vilket används inför ankring, samt en genomgång av ankarvaktens åtaganden för natten.
En ny kväll har nu anlänt. Den är inte mörk och dyster som dess föregångare, ty Brest och dess hamn är inom räckhåll. Babords vakt får för första gången sedan losskastning njuta av en hel natts sömn då styrbordsvakten har ansvaret för nattens ankarvakt. En ankarvakt som erinrar oss om att vi nu är halvvägs genom vår seglats. Vi har nått Frankrike, trots sjösjuka och trötthet, har vi lyckats ta oss hit. Dock är vi långt ifrån målet, Lissabon. Men det tar vi om några dagar, nu siktar vi på att ta oss in till hamnen i Brest och få känna fast mark under fötterna, något vi inte känt sedan vi lämnade den härliga svenska västkusten den 18 september.
101 Möller och 301 Johansson
