Jaget eller laget.
Nu har denna resa varat halva tiden vilket innebär att smekmånaden emellan eleverna är över, tråkigt nog. Men det är när irritationen börjar krypa sig närmare man måste ha i åtanke om att vi är en crew på ett 220 ton, 39m långt fartyg. Utrymmet för små irritationer är ytterst lite då det inte bara drabbar en person. Men vi alla är bara människor och denna irritation kommer snart att lägga sig och då är vi ett bättre crew än vad vi har vart hittills.
Detta är en enormt lärorik resa för alla oss elever som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån oss. Denna resa är vår som bara vi och nyckelbesättningen får uppleva. Jag tror att efter dessa fyra veckor kommer nog alla ha utvecklas som individer. Om jag talar för mig själv så har jag redan nu märkt att jag har lyckats sova nätter på 3,5 timmar och ändå funkat samt lyckats haft humöret uppe en hel dag efteråt. Hade nog varit grinigare än någonsin om det skulle vara så hemma, för där finns det utrymme för känslor, det gör det här också men det gäller att bita ihop för allas trevnad. Sen har jag också utvecklat min hjärnkapacitet vad det gäller sjömanskap, för den delen utav hjärnan var tom innan jag klev på HMS Gladan. Det är som att lära sig ett helt nytt språk då alla saker eller fraser har helt andra ord än det dagliga språket. Exempelvis istället för ”God morgon, nu är det tid för att kliva upp och äta frukost” så lyder frasen här ombord, ”Purrning klockan 06:30, bord och bänkar, uppbackning skaffning.” Till en början var det svårt men jag har lärt mig förvånansvärt snabbt.
Jag har också övervunnit min rädsla för att gå upp i masten på närmare 30 meters höjd. Dessa två veckor har nämligen flera i besättningen försökt övertala mig om att gå upp dit, men envis som jag är har jag satt mig på tvären gång på gång. Men så var det sista dagen på Atlanten som andre skepparen lyckades övertala mig om att ta mig upp i masten, med hans hjälp såklart. Jag tittade på honom med blicken ”är du galen? Jag är för ung för att dö nu.” Men efter mycket velande gav jag med mig. Drygt tio meter upp i masten slänger jag ur mig att vad händer nu ifall jag förlorar greppet och ramlar rakt ner i Atlanten? I svar får jag, då dyker jag efter, vilket kändes tryggt. Väl uppe efter en lång uppklättring ångrar jag mig inte en sekund. Jag utmanade precis mig själv att ta mig upp vilket var värt det, då jag fick se någon form av rocka och en val! Sen en helt fantastisk utsikt och ett trevligt samtal med andre skepparen. Att stå i masten på Atlanten vad jag vet nu kommer nog bara hända en gång i mitt liv så det var coolt att jag tog en yolo chans. (you only live once).
Den 17 April var de Sekondens födelsedag och om jag inte minns fel så fyllde han 31. Det dagliga allemanskaffet blev något utöver det vanliga, då det nämligen bjöds på goda jordgubbssmulpajer till hans ära. Vi elever hade även en permission ifrån klockan 10.00 – 00.00, och då gick vi på La couronas gator samt åt gott och softade på enormt fina klippor vid stranden. I och med att det var Sekondens födelsedag så ville vi elever visa vår tacksamhet på något sätt så vi köpte han en heliumballong som var en motorcykel då han faktiskt kör MC. Vi hoppas att det lilla var uppskattat.
Elever här ombord har nu kommit till det stadiet när det diskuteras om livet där hemma osv. Jag har fullt förståelse för de som har hemlängtan eller liknande men jag har ingen överhuvudtaget, då jag hela tiden tänker på att leva i nuet. Jag ansökte till denna segling och jag visste vad det innebar, jag visste att vi skulle vara borta i en hel månad. Så min inställning ifrån början har varit att njuta så mycket som jag kan. Jag vet när vi kommer hem och jag vet vad som finns och väntar på mig där hemma så det är ingen idé att gå och ödsla tid på någon slags hemlängtan när jag faktiskt seglar på Atlanten. Det värsta är också de som nu längtar hem en massa och tycker allt är pest och pina kommer två veckor efter de kommit hem sprida på sociala medier om hur mycket de saknar segling osv. Men mitt tips till dom är då att njuta när det väl varar och inte sitta och sakna efteråt, känns en aning meningslöst.
Sen vi lämnade Spanien skulle jag vilja påstå att vädret inte har varit med oss. Regn, kyla och isande vind är inte kul på samma gång, framför allt inte när man ror fartyget heller. Men då när det var som djävligast när jag körde fartyget i haglande regn och Marcus Ohlsson satt frälsarpostkrans bakom mig så bestämde vi oss för att vända skiten till något bra, för det är ju lätt att säcka ihop när vädret inte är det roligaste framför allt ute till sjöss när man mestadels är på däck. Hur som haver så började jag och Marcus att sjunga duetter. Samt otroligt vackra danser till detta. Skratt uppstod i stora mängder och livet kändes genast lättare! Vi fick till och med skratt ifrån VO´S (aka jockiboii) håll.
Nu sitter jag här 2016-04-23 02:38 och skriver en sammanfattning på mitt livs resa hittills på en ytligare nivå. Om jag skulle hade jag gärna kunnat försöka beskriva allt jag gått/går igenom i varenda minsta detalj, men ni skulle ändå inte kunna förstå fullt ut. Det skulle behöva upplevas personligen. Tidigare idag sade sekonden att vi har cirka 800 distansmil kvar vilket är lika långt som vi åkte emellan Maderia och La Courona, då hade vi vindarna och vädret med oss så det rasslade vi av på bara fyra dygn. Denna resa kommer ta lite längre tid men ändå helt sjukt att om några dagar står vi i hamnen i Karlskrona och har styrt fartyget ända hem till Sverige. Coolt att få vara med om, inte många i min ålder som faktiskt får göra något liknande.
Nu vill jag tacka för mig genom detta blogginlägg, sen ifall Mamma Malin eller Pappa Stefan ser detta så vill jag säga att vi syns snart. Jag vet att ni är där när jag kommer hem, därutav ingen hemlängtan.
Herrååååå, på återseende // Elin Janholt!!
