Klockan är 19:27 och dagen hade mycket att bjuda på.
Vi började vid Teneriffa med att lätta ankar efter att fyllt på magarna med en riktigt stor frukost då ingen var sjösjuk. Det enda var att jag inte visste vad som komma skall.
När vi gled ut över de i förhållandevis små vågorna på det öppna havet var allihopa på riktigt bra humör. Men sedan kom det, den starka vinden blandat med de gigantiska vågorna. De flesta har ju vant sig med stora vågor, med det här var något nytt. Gässen hade spridit sig på vattnet och styvkulingen var bara runt öns udde. Direkt när vi hade hissat segel så påbörjade det vi aldrig skulle glömma, en seglats som skulle bli krävande både fysiskt och psykiskt. Vinden greppade tag i seglen och vi kände hur båten började luta. Nu handlade det om liv och död (eller snarare att inte bli sjösjuk och att försöka hålla sig varm/torr). Vinden var faktisk så stark och lutningen så stor att nyckelbesättningen tog det kloka beslutet att skicka ner de som inte stod som poster till trossbotten (där alla elever sover). Allvarligheten i tonen fick oss att förstå att detta inte var på skoj. Eftersom de flesta konstant är trötta efter de få timmarna sömn så hittade man alla liggandes på golvet för att ta en tupplur då när ingen behövdes som hjälp på däck. Nere på trossbotten var det mycket som pågick. Allt från att försöka sova, till att Petersson flyger igenom halva rummet med sitt nyöppnade pringlesrör som han suktat på hela dagen, hela röret med chips exploderade i bitar och eftersom lutningen på båten uppgick till 37 grader så hamnade alla chips under bingarna där vi sover. Ni kan förstå sorgen. Jag vittnade till och med att hans ögon började vattnas men han ville inte göra sig sårbar. Stackars pöjk.. Inte nog med det, en av personerna i nyckelbesättningen kom ner på trossbotten och blev besviken på vilken röra han hade ställt till med. Så då var det bara att städa trots att båten lutade som den gjorde. Men det stoppade inte oss, alla hjälpte till. Och några minuter senare var det inte ett spår av pringles på durken. Och nu hade Petersson återgått till den som vi känner honom som. Ett smile på läpparna. Man ska ju inte gråta för spilld mjöl så att säga!
Efter fem timmars seglats hade vågorna gått från fyra meter höga om inte högre, till en mer behaglig sjö. Nu var det värsta över och vi såg ljuset i tunneln. Efter lite sömn var det vårt kvarters tur att ta posterna, vilket innebar att det var min tur att klättra i masten och det var då jag såg det som alla väntat på under dagen, land. Jag ropade för kung och fosterland ner till besättningen:
- Land i sikte, babord tvärs!
Ett jubel på däcket bröt ut och nu var det inte långt kvar till vårt sista stopp efter de sju dagarna till havs som vi nu har bakom oss. Någon timme senare hade vågorna nästan lagt sig helt och nu var det dags för en paus. Jag såg hur alla arbetade och inte minst vår lärare Love som krigade på som ett djur medan han drog i tamparna för att få upp mer segel. Jag satte mig längst bak på båten bredvid en kompis. Solen gassade och nu fick man äntligen pusta ut. Efter ungefär en halvtimmes snack om att resan snart var över och hur tråkigt det kommer att bli med de ”gamla och gråa” rutinerna och vardag som väntade på oss där hemma så nämnde jag som hastigast att det som skulle förgylla resan och knyta ihop säcken var om det skulle komma förbi några hoppande delfiner. Tro det eller ej, men sanna mina ord. Mindre än fem minuter efter jag sa det, vittnar jag att en delfin flyger fram igenom ytan graciöst som inget annat i denna värld. Och det kom inte bara en utan det var ett helt stim som flög fram. Gåshuden började sprida sig på kroppen och det kändes precis som en uppenbarelse. Jag såg på det nästan som att Poseidon försökte nå mig på något vis och att han skickade sina medhjälpare för att förstå att han finns. Det är inte ofta som något sådant händer, men det som verkligen inte ofta händer var att jag började tralla på ”snart skiner Poseidon” som är IFK Göteborgs låt. Men det bara flög i mig och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Men som tur var märkte ingen min lilla sång stund. Vem vet, kanske hörde Poseidon under ytan. Hoppas att han gillade det och håller på Göteborg för annars kan jag garantera att det kommer bli storm i natt.
Nu så är det dags för mig att säga adjö för denna dags blogginlägg, sköt om er där hemma så ses vi snart.
Tillägg (22.10): Nu när vattnet är lugnt kan jag meddela att Poseidon gillade min lilla trudelutt och skickade även delfiner som dansade under ytan igenom den lysande marelden. En syn som man sent kommer att glömma. Det skulle vara så häftigt att fånga det på film men när vi försökte så gick det inte med en vanlig telefonkamera utan vi antar att det krävs lite bättre optik. Det gör bara att man njuter av det ännu mer och inte tänker på att filma. Så då började jag sätta igång mina filosofiska tankar och har då kommit till ett avslut med en lärdom som många kan tänka på.
Man borde släppa kameran och leva i nuet, allt blir mycket finare om man inte ska dokumentera allt och alla för att det senare ska se bra ut för andra. Allt blir så mycket finare om man inte står med en telefon klistrad i handen hela tiden som många i vår ungdom gör, men även den äldre generationen. Så istället borde man leva i nuet och berätta historier om hur det var och formulera med egna ord. Allt blir så mycket finare då och så gör man att de man berättar till blir mer intresserade istället för att bara visa en bild som egentligen har en lång historia bakom sig. Så kort och gott: Släpp telefonerna och upplev allt på riktigt utan hetsen att bevisa för alla vad just du har sett, gjort eller upplevt. För en känsla är mer en än bild! Får ni chansen att följa med på en seglats med båten, gör det! Verkligen en upplevelse man sent kommer glömma, om man ens kommer att göra det! Tack och hej igen!
/Emil Cedronius, Bernadotte gymnasiet 412
