Betraktelser från ett bergatroll
Några ord om nuläget: Kl är 0130 och jag går vakt tillsammans med kvartersförman Hessel. Vi skulle egentligen ha varit långt ute till havs nu men ödet ville annat. En av Falkens brandpumpar är ur funktion, vilket innebär att det inte är tillåtet för oss att lämna hamn förrän detta är åtgärdat. Så byt brandpumpen och problemet är löst tänker kanske du? Ja, det kan man tro men så enkelt är det inte detta fall. Ett gediget arbete av många kunniga personer påbörjades för att laga pumpen men utan att lyckas och någon ny pump finns inte att uppbringa här på Korsika. Därför får Falkens systerfartyg, Gladan ställa upp som donator då hon ligger på varvet och inte behöver sin pump just nu. Men pumpen ska fraktas med lastbil från Folkhemmet Sverige och kommer bedömt vara här på torsdag. När vi sedan är redo att kasta loss vet vi i dagsläget inte, tillsvidare ligger vi kvar här i Ajaccio och gör det bästa av situationen och genomför utbildning. Stämningen är god och alla försöker hålla humöret uppe men hos många gör hemlängtan sig påmind då hemresedatumet kommer allt närmare.
Några ord om mig som skriver: vägen från att ha jobbat i Musköberget i sju år till att vara här på Falken är lång. Jag har ingen bakgrund inom sjöfart och har aldrig seglat förut så detta är en helt ny upplevelse. När jag mönstrade på Falken för ca två veckor sedan kunde jag absolut ingenting, precis allt var nytt och min förvirring var total. Min första och största lärdom blev att ett fartyg rör väldigt mycket på sig till skillnad från ett berg, vilket är jobbigare för vissa, däribland jag. Men omgiven av omtänksamma och stöttande kollegor och en smula envishet så går det att ta sig igenom det mesta, även sjögång.
Vi är ett härligt gäng kadetter där några har ingen eller väldigt lite erfarenhet och andra som har mycket erfarenhet och som gärna delar med sig och sprider kunskapen i gruppen vilket är väldigt bra. Tack vare mina duktiga klasskamrater och kunnig nyckelbesättning har min inlärningskurva blivit väldigt brant men jag har naturligtvis mycket kvar att lära. När någon uppmanar mig att hala brefockeskot blir jag inte fullt lika förvirrad som jag var för några veckor sedan. Trots att det är något av en kulturkrock så trivs jag väldigt bra just på grund av att vi är en härlig grupp. Men att bo 26 människor i ett förhållandevis litet rum under en så pass lång tid är lite speciellt. Man lär känna folk på ett annat sätt när man ligger och gungar i varsin hängbinge bara några centimeter ifrån varnadra varje natt. Men även om en av mina hängbingegrannar råkar vara min ständige stridparskamrat Kd Smitterberg (som i detta nu sover i nyss nämnda hängkoj men bad mig framföra en hälsning till hans nära och kära)som jag känner mycket väl så upptäcker man nya sidor hos varandra, t ex om personer i fråga snarkar eller inte.
Slutligen: som sagt allt är bra och vi håller humöret uppe trots vårt vänteläge här i hamn. Men hur trevligt det än är att kunna gå i land så längtar nog de flesta att kasta loss. Att slippa detta ständiga regn som förföljt oss länge nu är också något många längtar efter. Men längtan hem till nära och kära är naturligtvis störst. Nu börjar skiftet gå mot sitt slut och hängbingen lockar efter att ha stått ute i den kalla morgonen. Ha det så gott hemma i Sverige och misströsta inte, Medelhavet bjuder inte på så fint väder så här års som man kan tro.
Glada men trötta hälsningar från Kd Malin Fredriksson/Skeppsnr 424
