Resebrev från Jubileumssegling med HMS Falken den 5 juni 2017, 25 år efter Columbus-regattan, av Per Hård af Segerstad. Eftermiddagsseglingen.
Reflektion
Jag ser den inramade bilden som sitter på väggen i mitt kontor. Det är ett svart vitt foto med segelfartyget Flying Clipper under livbåtsmanöver i Kattegatt 1957. Det är en vacker bild som är tagen från en av livbåtarna. Den visar ett stilla vatten i förgrunden och speglingarna från fartyget är bara lite vågiga, vilket gör att blicken lugnt kan dröja sig kvar en stund.
Jag fick bilden från en tidigare bekants far, som hade varit gast ombord på Flying Clipper 35år tidigare, när han var lika gammal som jag var då. Detta var i september 1992, och jag hade nyligen kommit hem till Täby efter seglingen över Atlanten med HMS Falken under Columbusregattan 1992. Den mannen och jag fick vid vårt första möte en bra kontakt genom våra gemensamma upplevelser i att ha varit del av en besättning under långseglatser. Det tror
jag är skälet till att han gav mig bilden som gåva vid vårt nästa möte.
Inledning
Jag blev ombedd att skriva ett resebrev från Seglingen med HMS Falken den 4 juni. En fantastisk upplevelse, som egentligen började dagen innan då deltagarna samlades i Karlskrona till gemensamt mingel och middag. Eftersom det är svårt att sortera bort denna första starka upplevelse, som kom från mötet med mina besättningskamrater efter så lång tid, låter jag rese-brevet börja med dessa händelser dagen innan själva jubileumsseglingen. Jubileet som helhet blev mycket händelserikt, och många minnen och känslor kom tillbaka. I texten nedan har jag avsiktligt inte varit särskilt regisserande, eftersom en regisserad text inte skulle återspegla den upplevelse som syftet är att beskriva på några korta rader. Det hela var helt enkelt väldigt omtumlande, på ett positivt sätt. Det innebär att texten nog kan upplevas som lite ”spretig” i vissa stycken, men tänk då på att det var både en inre resa och en yttre samtidigt, och känslor håller sig ju som bekant inte alltid till det som vi brukar se som logiskt.
Jubileet
25-års jubileumet som i skrivande stund skedde endast för några dagar sedan inleddes med en samling på ett hotell i Karlskrona där vi under ett par timmar hade ett gemensamt ”samtal” i storforum. Besättningar som representerade flera av de sträckor som 1992 tog HMS Falken från Europa till Amerika och tillbaka var närvarande. Jag tror jag anlände bland de sista till
lokalen, och där stod redan ett 40-tal kvinnor och män. Började leta efter bekanta ansikten i folksamlingen. Det fanns ganska många som jag inte kände igen, vilket var logiskt eftersom ungefär halva gänget vid utgjorde besättningar som seglat andra delsträckor än den som undertecknad var med på.
Det hölls tal och skålades, och det var visst lite pirrigt att komma och komma sent som jag gjorde. Borde jag inte känna igen någon? Blicken fastande vid en grupp som stod en bit in i lokalen. Där var en del ansikten som direkt
kändes bekanta, en vinkning och saken var klar och jag gick över. Jag tänkte att det var fantastiskt bli igenkänd efter bara några sekunders ögonkontakt efter 25 år. De var mycket riktigt mina gamla skeppskamrater. Vi tog i hand och polletterna började trillade ner, man kände igen fler och fler. Här behövde man inte känna sig ensam. Under kvällen åt vi middag på Sjöofficersmässens övervåning, med skratt och sång. En bröllopsfest var inhyst på nedervåningen och budskapet gick därför ut tidigt att bland oss hålla nere ljudnivån lite grand för att inte störa bröllopsmiddagen. Jag kan säga att vi fick påminna varandra om detta under kvällen, eftersom det var mycket god stämning och det var alltid nära till sång och skratt.
Seglingen
Dagen efter var det dags!
Samling för eftermiddagsgänget var kl 11:40 i vakten till Örlogshamnen. Där stod gänget från i går och snart var det dags att gå in genom vakten. Vi hälsade på förmiddagsgänget när vi passerade varandra, de på väg från- och vi till Falken. -Hoppas vi får vara med och delta i arbetet på riktigt tänkte man- Jag hann inte fråga förmiddagsgänget hur det hade varit för dem, eftersom de mest hade ögon för varandra när de gick ut. Vi gick ut till kajen till Falken och embarkerade från styrbord. Uppställning på däck, där FC hälsade välkomna. Vi jubilarer stod relingsvis på båda sidor vända inåt med den ordinarie besättningen akteröver och FC föröver. Genomgången hölls kort och effektivt och avslutades med säkerhetsgenomgång innan vi fördelades på förmast och stormast. Ingen tid att spilla här, eftersom fartyget har ytterligare en tur att segla efter vår tur. Vid förmasten basade Tredjeskepparen som kommenderade ”loss för”. Jag stod vid förändan,
-tittade han på mig? Jag frågade: får jag göra loss? -Svar JA. -”Förända loss”. Skepparen gick igenom hur vi skulle hissa stagfock, klyvare och gaffelsegel. YES- vi skulle få vara med och segla på riktigt!Skepparen tittade på oss med en blick som att han litade på oss, medan han gick igenom hur ska hissa och dra i takt, komma ihåg att inte lägga några dubbla halvslag, tre varv ska det vara förutom på vissa där det ska vara fyra, och så vidare. Tempo, tempo. Upp med seglen och så var vi iväg. Nu blev det lite lugnt igen och tid att både vara här och nu och även minnas saker från 25 år tidigare. Framför allt så känner man igen mycket från 25 år tidigare när man är tillsammans med samma människor ombord i samma miljö som då. Mycket trevligt! När vi började hugga i tillsammans så blev vi åter skeppskamrater på rekordtid. Hur minnet fungerar lämnar jag till någon annan att beskriva men konceptet att vara ombord
och jobba tillsammans fungerar bra! En resa i rum och tid på rekordfart får man inte varje dag,-så tack alla som tackas bör för detta! Tyvärr måste det roliga ta slut någon gång och vi återvände till Örlogshamnen för förtöjning.
”Glöm inte att skriva i loggboken” sade någon, och vi gick ner. Under däck kändes det ganska bekant. Medan jag väntade på min tur och ställde jag mig rakt under min gamla hängkoj-plats och mindes-hur skönt man vilade i hängbingen när det lutade och gungade, mitt bland kamraterna i kvarteret, så nära äventyret och aktiviteten ovan däck. Undrar om de andra kommer ihåg durken som blev så attans hal efter att vi hade impregnerat våra regnställ med spray, som vid läsning på sprayburken innehöll silikon. Det var rena rutch- kanan när fartyget lutade och krängde. Musiken kommer säkert alla ihåg, den som spelades vid purr-ut när vi låg i hamn. Jag tror att
jag fortfarande kan texten till ”in the navy”. Oj nu var jag visst sist igen, måste skynda mig efter de andra som redan debarkerat.
Avslutning
Nu 25 år senare har jag just kommit tillbaka till vardagen efter att seglat på HMS Falken och jag känner mig mycket nöjd och tacksam över att Ragnar Westblad med flera, Fartygschefen, besättningen och övriga berörda på Marinbasen ställt upp och låtit oss vara med under en dag. Upplevelsen från att vara ombord och delta med sina kamrater från seglingen -92 ger en stark
trygghet i att det som fanns då finns även nu 25 år senare. Det gick fort att mentalt överbrygga den tid som passerat när man väl tog tag i tamparna, klättrade upp i masten, hörde på skepparpipan och allt annat som pågår på Falken under segling. Så här i efterhand känns det som att man varit med på en resa både som knappt 20-åring och som dryga 40-åring samtidigt. Logik och känslorna kan fungera på ett svårförklarat sätt tillsammans, och man känner sig lite omtumlad över påminnelsen om hur snabbt 25 år har svischat förbi.
Ser verkligen fram emot fler möten och förhoppningsvis seglingar.
Stå (inte för länge) i spelet vänner!
/Per Hård af Segerstad, skeppsnummer 224, Boston-Liverpool-Isle of Wight-Göteborg 1992.
