Hej alla glada och ledsna, Oscar och Natali här!
Vi har precis gått på vårt vaktpass som loggastar och det är den 6 maj och klockan är 04.15. Just nu har vi väldigt bra vind och rör oss mot mål med cirka 6 knop, det kan ses som mycket, visst mer än vad det var igår natt när vi knappt rörde oss framåt, men när vi hade vårt sista pass igår vid 20-tiden så var vi uppe i 10,5 knop. Det är något speciellt med vår vakt, vi lyckas alltid klämma fram den sista knopen, alltså det där lilla extra. Det var till och med Jonathan som stod som rorgängare!
I förrgår kväll så hade vi kvällsvakten, 20 till 24, och det skedde någonting magnifikt! Tro det eller ej men vi såg delfiner som hoppade längs båten och dök ner i marelden. För er som inte vet vad den unika marelden är så kan vi ta och berätta lite… Mareld är antingen plankton eller alger som reagerar när svallet från Falken rör vid dem, vilket gör att de lyser som små ledlampor i vattnet. Tänk er då när en grupp av delfiner hoppar i ett hav av mareld, lite som i Berättelsen om Pi, hihi. Den synen hamnar i alla fall bland topp fem av fenomen som man sett i livet.
Sjösjukan verkar inte ha gått över för alla än, speciellt inte för Hyltenfelt. Igår när vi satt och hejade på varandra i kvarteret, då vi kämpade oss upp i 10,5 knop, och även Mia och andre skepparen spårade ur, så såg vi en ensam varelse stå och kräkas över relingen. Inte nog med mareld och en kräkande Kalle, vi såg även en gigantisk regnbåge som fick oss alla att häpna. En annan rolig syn som också hände på VÅR vakt var när vi skojade till det lite. Vi hade vakt då alla andra låg utslagna på både sofforna och durken och kände för att spela ett spratt. Nästan varje dag hör man någon skrika ”Val på babord sida!” och alla släpper allt och springer upp på däck, från både trossbotten och rundhusen, och det enda man ser är som någon slags vattenstråle 50000 mil bort… Men vi tänkte i alla fall att vi skulle få våra kära vänner att tro att valarna var precis bredvid oss. Liza gick ner på trossbotten och gjorde sig beredd för att filma det kaos som snart skulle uppstå och Oscar stod ovanför lejden lika beredd där. Vi fick klartecken från Liza och Oscar drog då till med sitt entusiastiska skrik ”Valar på babord sida!” Det tog cirka 0,0 sekunder innan den första var uppe på däck, självklart var det lilla Peter och strax därefter kom Jossan i full galopp. Till och med chefen stack upp sitt huvud ur gunrummet. Skämtet gav oss i andra vakten ett gott skratt medan de andra vakterna inte alls uppskattade skämtet lika mycket eftersom att vi stört dem i deras skönhetssömn. Jag, Natali, har i alla fall fått en önskan uppfylld. För någon dag sedan så var inte riktigt vinden på vår sida och hade inte varit det på länge, vilket gjorde mig lite less. Så jag sa högt och tydligt att det kunde få vara hur dåligt väder som helst med massa regn osv. bara vinden var hur stark som helst och kom in från rätt håll så att vi kunde gå mot vårt mål. Jag fick då en liten uppläxning av andre skepparen som sa att man aldrig önskar vind, för det för inte med sig något positivt, önskar man sig lite vind så får man allt istället, vilket vi också fick. Nästintill direkt efter att vi haft diskussionen om vinden så kände vi hur den sakta men säkert smög sig på oss. Jag själv hade precis fått ett läkarintyg av Barbro som resulterade till att jag sov hela natten utan att vara vakt och självklart kom ”mitt” väder just då. Oscar var uppe och jobbade och sitter nu bredvid mig och säger att det var en av de värsta nätterna på den här resan. Han säger att det var så sjukt mycket regn, ett exempel på det beskriver han som att få hink efter hink med vatten hälld över sig i fyra timmar. Till och med andre skepparen sa att han aldrig sett så mycket regn. Men regnet var inte allt. De som upplevde vädret säger att vi inte ens ska tala om åskan och vinden. Åskan var brutal och vinden lika så men den förde oss direkt mot Azorerna. Dagen efter när jag klev ur min lilla hängbinge så var det första man fick höra ”ditt väder kom inatt men du själv låg och sov…” Jag vet inte om jag ska kalla det tur eller otur, kanske tur eftersom att jag själv fick sova igenom hela natten.
Men nu över till alla andra önskningar angående vår hemkomst. Det största samtalsämnet handlar nog mest om er där hemma och maten. Vi får otroligt bra mat här och allt annat är också helt okej till och från men det går inte att sluta tänka på tacos, svenska lantchips, sängen, en still dusch, start flingorna, päronyoghurten, varm choklad, pannkakor, vännerna, pojkvännen, mamma, pappa, syskonen, svärföräldrarna, ALLT helt enkelt! David är nog en av oss som saknar allt där hemma, men vi tror nog att jag, Natali, är värst, jag fäller ju en tår var och varannan minut… Men en liten hälsning till Davids familj och alla andra familjer och vänner, skriv så många kommentarer ni bara kan och orkar, helst ska fingrarna blöda. Era kommentarer gör våra dagar så mycket ljusare, alla uppskattar verkligen de där små pappersbitarna och man kan inte få för många snarare för få. Alla här på båten hälsar att ni ska ta hand om er där hemma och vi vill även att ni ska veta att ni är oerhört saknade.
Till mamma Anneli, Joacim, Christina, Leffe och resterande familj och vänner. Hemlängtan är stor, men det vet ni nog redan om, jag är ju som sagt den lilla fågelungen som inte riktigt har lämnat boet förut. Vem vet, Christina, jag tror att jag till och med är värre än Joacim när det handlar om att skilja sig från dem där hemma. Jag ser fram emot att se er stå där på flygplatsen och att få se era ansikten igen, det kommer att vara otroligt underbart och stenen som jag har burit sedan dag ett kommer garanterat att lossna. Mamma, du ska bara veta hur glad jag blev när du ringde mig när vi var på Bermuda, det var så skönt att få höra din röst! Det är också helt fantastiskt att få brev från dig varje dag, det känns lite som när vi har våra dagliga samtal annars också. Joacim, du skulle bara veta hur tungt det är att vara ifrån dig. Det känns som att jag har gråtit ett hav bara för dig, men snart är jag hemma igen, jag har räknat dagarna sedan dag ett. Mer kommentarer vill jag ha från dig, det är såååååå mysigt att få läsa om vad du gör osv. Jag älskar dig mer och mer och kommer alltid att göra det! Ingrid och Pelle, jag vet inte om det finns någon pappersbit från er som inte är dränkt i tårar. Jag vet ärligt talat inte om något av mina brev/kommentarer som jag har fått har lyckats undvika tårar. Men nu måste jag börja avrunda min lilla hälsning så att Oscar får skriva sin. Men jag har några småsaker till som är oerhört viktiga. Fredagen när jag kommer hem MÅSTE vi äta tacos, det är fruktansvärt viktigt, och till efterrätt vill jag ha en Ben & Jerry’s half baked. Frukosten på lördagen måste innehålla mina Start flingor och päronyoghurt, det är något som jag längtar efter så galet mycket, jag drömmer till och med om att det regnar startflingor och att havet är päronyoghurt och bara det är ju ett tecken på att det håller på att slå slint… Ni kan också få ha med er en liten cheesburgare till flygplatsen, det skulle inte sitta fel. Jag älskar er alla och saknar er mer än vad ni någonsin kommer att förstå, jag inser verkligen att familjen är det finaste man kan ha och det mest värdefulla i ens liv! Glöm inte att skriva brev och glöm för guds skull inte att jag älskar er så otroligt mycket. Stå ut, jag är på väg!!!
Till familjen, flickvännen och mina grabbar: saknar er alla och vill tacka för breven, alltid lika kul att läsa. hoppas du har haft det bra i Turkiet far. jag vill påminna er om att svenska lantchips är mina favoriter, bara en hint för vad ni skulle kunna köpa innan min återkomst. Ses 17/05 !
Elever Stenberg & Hedin
