Position: Engelska kanalen, Franska sidan, N 50 00 E 000 01
Väder: Avtagande vind 7 m/s, avtagande sjöhävning, Inget regn men molnigt.
Hej där hemma.
Nu är det inte många dagar kvar här på Gladan. Det märks på hur folk beter sig och hur gruppen fungerar tillsammans. Efter snart en månad tillsammans på en liten yta är det i stort sett omöjligt att alla ska hålla sams. Nu när man är här inser man hur mycket en liten sak hemma kan betyda. Såsom ens egen säng, eller att få en timme ensam på sitt rum. Hinna borsta tänderna och duscha när vi är till sjöss är en utmaning. Sjösjukan är ännu ett problem, en sjösjuk ur vakten kan lätt förstöra ett helt vaktschema eller någons dag.
Just nu befinner vi oss strax utanför trafiksepareringen mellan Frankrike och England. Det senaste dygnet har vi kryssat oss fram genom kanalen, vilket har gjort att vi har befunnit oss i båda länderna ett flertal gånger. Med knappt 4 timmars sömn om nätterna och många vändningar på vakterna är man ständigt trött och lär sig att sova var som helst, när som helst och hur som helst utan problem.
När Glasvakten går maskinrond på nätterna nere i det varma maskinrummet händer det emellanåt att personen inte dyker upp på vaktavlösningen och har då förmodligen somnat bekvämt nere i värmen. Alla behöver däremot inte värme för att somna på vakten utan har talangen till att somna på utkik, som frälsarkranspost, under någon livbåt eller till och med som rorgängare, det är en konst man lär sig i brist på sömn!
Nu är vi endast 14 distansminuter ifrån noll meridianen och brassen strosar runt här i
befälsinredningen muttrande nervöst för att skrämma upp oss om hemskheterna som den påstås medföra när man passerar den.
Det senaste dygnet har inget nytt hänt, blåsten håller i sig och lite småregn kommer ibland. Den ständiga slagsidan har blivit en vana, att behöva hålla i sig nere på Trossbotten är en självklarhet för att inte glida tvärs över rummet. Något vi inte vant oss vid än är att diska med sjöhävning, det är ett ständigt tjafs om vem som ska göra det.
Vi hoppas även på att det spricker upp idag så att vi kan se Dovers vita klippor när vi passerar Dover Calais någon gång under dagen.
Trots att maten ombord är väldigt god kan vi inte undvika att ibland bli sugen på en pizza, eller bara mammas mat.
Efter några hemska nätter på Biscaya har vi sakta men säkert vågat lägga oss för att sova under livbåtarna på nattvakterna igen utan att bli översköljda av stora vågor som går över relingen. Hela nattvakterna består av en ständig längtan efter kojen igen.
Vi har precis insett hur svårt det är att skriva ett resebrev mitt i natten när man har vart vaken i ca en timme. Hjärnan är helt luddig och man kan inte bilda ordentliga meningar utan att läsa igenom den hundra gånger.
Nu ska vi lämna värmen för att gå upp i kylan och blåsten på däck och slutföra våra 2 timmar på vakten, för att sedan äta frukost och passera nollmeridianen i skräck!
Eleverna Nilsson & Kellett.
Sekondens inlägg:
Kl 0752 passerade vi Nollmeridianen. Nu är vi på rätt sida! Man vet aldrig vad som händer
när man passerar en ”linje”!
