Åter igen sitter en glad men tämligen trött besättningsman mitt i mörka natten och skriver ett resebrev, även denna gång på den beryktade ”hundvakten”. Det har snart passerat två hela dygn sedan vi förlorade vår vind, bärgade segel och började tuffa på för motor. Men det är ju precis det… vi tuffar på för motor. De allra flesta av dagens fartyg har den möjligen, vilket gör ett läge av stiltje till en ganska trevlig och behaglig upplevelse. Jag kan dock inte låta bli att flirta med tanken på hur det var förr i tiden när vinden försvann och hur förödande det måste varit för en besättning att ligga stilla under högt stående sol och spegelblankt vatten mitt ute på atlanten. Det var nog inte helt ovanligt att skrock och vidskepelse blandades in som orsaker till det rådande läget, vilket säkert hade mycket att göra med sjömännens dåliga samveten angående synder som troligtvis väl förvärvats under den senaste permissionen i Lissabon. Då var då och nu är nu, det spelar egentligen ingen roll hur vreda vi gjort de där uppe, Gladan besitter utrustning för att klara de flesta väder (nej nu hädar ju jag! peppar, peppar, ta i trä).
Eftersom vi går för motor och inte brukar några segel behövs det inte ett speciellt stort antal besättningsmedlemmar på däck, således har chefen beslutat att det räcker med att ett vaktkvarter förfångar poster (utkik, rorgängare, frälsarkranspost, glasvakt samt logg gast) och resterande kvarter får sova. Det var alltså vi i 1:a kvarter som drog nitlotten i natt och får en uppdelad sömn på kanske totalt 6h. Vi har som tröst blivit varskodda om att tjänsten i försvarsmakten kan vara orättvis men att det jämnar ut sig efter 27 och ett halvt år, något som de av oss som tidigare arbetat som sjömän eller soldater väl fått bekanta och försona oss med.
Det känns att vi kommit en bra bit på vägen nu, inte bara tidsmässigt utan den geografiska och metrologiska skillnaden blir mer och mer markant för varje dag som går. Oktobervärmen och det extremt blåa och kristallklara vattnet skvallrar om vår nuvarande breddgrad, även om fartyget och besättningen ser precis likadan ut (Nja, något mer solbrända då) och talar samma språk som den gjorde i Brest där vår odyssé startade.
Jag skulle kunna sitta här och raljera i en hel natt, men det väntar plikter som måste skötas och smått dåsiga kollegor som skall få bytas av! Väl mött alla flitiga bloggläsare.
GMY
141 Benjamin ”skywalker” Savatovic
