Så här i slutet av resan är det dags att summera perioden.
Den började i Sverige för de flesta av oss. Just påmönstringsdagen var en varm dag i Palma, Mallorca. Sedvanlig inmönstring och utbildning de första dagarna för eleverna som aldrig varit ombord tidigare. Vi i den fasta besättningen vet hur mycket nytt det är för alla och har väldigt stor förståelse för att ord som salning, knyttels, bäringsdragning, backlagseffekter, utpurrning, styrbord dikt, deviation, hal dör…och så skulle vi kunna fortsätta dagen lång angående språket till sjöss, inte är några självklarheter. Just språket är en del vi skall lära oss liksom att leva tätt tillsammans, ta hänsyn, göra rent, göra läxan när kontoret är på väg upp och ner, arbeta hårt, gå vakt dag som natt, helt plötsligt befinna sig i ett annat land och där gå i uniform på staden. Något som kräver utbildning bara det, då man representerar sig själv, Falken och Sverige.
Hantera sjösjuka. Om jag inte missminner mig, så var 23 av 27 elever sjösjuka första etappen. Vidare till nästa land och där, rätt vad det är, befinna sig i ett planetarium och lyssna på engelska med en vacker Italiensk dialekt. På kvällen vara värd för 40 inbjudna gäster med uppgift att ”mingla” och se till att just gästerna har det trevligt. Göra någorlunda avancerade manövrar in och ut i hamnar, hantera förtöjningstampar, kasttåg, knopar, fendertar. Det skall sjösättas båtar och roddövningar, köra gummibåt, vara på sjukvårdslektion ena dagen och nästa handlar om skyddstjänst.
Fysisk träning 1600 på ett ibland rullande däck har varit ett uppskattat inslag under 3.e skepparen, John Samuelsson ledning. Ja, detta är ett axplock av vad de blott 17-åriga eleverna får vara med om. Betänk att vi går, med dessa oerfarna ungdomar, rätt ut i havet och fartyget skall ändå fungera. Det gör det på grund av duktiga instruktörer ombord som har ett oändligt tålamod avseende frågor och utbildning.
I mitten av resan, eller när det nu var, kände jag av att det inte var alldeles deluxe hos eleverna. Vi samlade eleverna och försökte reda ut vad det var. Kanske inte världens talföraste gäng, men i grunden låg nog ”problemet” hos de som kände av sjön eller måhända använde det som ursäkt. Vi skiljer på äkta sjösjuka och de som inte alltid har Gunde Svans ”fighting spirit”. Eleverna kom själva fram till att de skulle ställa upp mer på varandra och ta nya tag. Efter det mötet tror jag vi fick ett happy ship. De elever som inte fullt ut bidrager hamnar i dålig dager hos de elever som jobbar. Så för deras egen skull är det viktigt att de kommer in i besättningen.
Det är nämligen så i en besättning, att om du inte gör din del måste någon annan göra det. Efter ett tag tröttnar även de som då får jobba dubbelt. Det visste jag innan jag började prata med eleverna och är glad att de själva kom fram till det. För även de elever som fick jobba hårdare kände ju igen sig. En annan gång skall jag avslöja hur vi vet skillnad på äkta sjösjuka och de som inte är sjösjuka men som uppträder som de vore drabbade. Nåväl, nu är alla i fullgång och det är roligt.
En av de svårare sakerna har varit att få eleverna att prata så det hörs mer än 5cm. Ombord på ett segelfartyg där det blåser och besättningen är lite utspridd men som ändå skall höra det som sägs. Exempelvis när de agerar ”Bengt Magnusson” och skall läsa nyheterna för besättningen är det mycket svårt att höra när det viskas. Tre-fyra elever har börjat lära sig. Si, det är också utbildning att tala inför grupp, och det övar vi också på.
Denna utbildning har pågått sedan 1947 på HMS Gladan/HMS Falken, och hundratals år före det, med andra skolfartyg. Många, men inte alla nationer, satsar på dylik utbildning. Dessa elever från Bernadottegymnasiet i Stockholm sällar sig nu till de tusentals svenskar och faktiskt en hel del från andra länder, som fått skolning ombord. Vi har sedan tidigt 80-tal kört med mixade besättningar, och denna gång är det 15 tjejer och 12 killar. Det är inget vi ens funderar på ombord, men röner en hel del uppmärksamhet utomlands.
90-talisterna anses vara en curlad generation och det är säkert så. Frågan är, curlar vi? Ja det gör vi, en hel del när det är lite besvärligt. Men det är också viktigt för dem att förstå att ibland är det allvar och då är det rätt tydliga signaler vi sänder ut. Det är stora krafter i rörelse på ett fartyg. I vissa situationer finns det noll utrymme för att göra fel och då duger det ej om man inte skotar ut öronen och tar till sig information. Det är också viktigt att förstå att man måste ställa upp på sina kamrater och besättning. Finns nog några som lärt sig en del om det också.
Denna period har till stor del präglats av motvind. Det är mycket stor skillnad på miljön ombord i medvind kontra motvind. Så även om vi har haft en del fina och varma dagar så har mertalet tyvärr, åtminstone tycker jag det, varit lite kyliga och det kan ibland innebära humörsänkning. Fast då kan ju de som har förmågan att lyfta upp just stämningen komma till sin rätt, så det kanske har något gott med sig det med. Det är dock så det är. Jag tror att när eleverna kommer hem och kanske går tillbaks till att sova 12-16 timmar per dygn, eller hur mycket de nu brukar sova, efter några dagar börjar reflektera över vad de varit med om, och har minnen att dela och berätta för många människor, kanske för resten av livet. Så kan en sådan resa de nu varit med om te sig. Det finns så mycket mer att skriva om, om vad som händer ombord, men det får era barn berätta om för er. Vi ombord tackar föräldrar och målsmän för lånet av era ungdomar och skickar snart hem dem till er igen.
Thomas Falk
Fartygschef HMS Falken
