Klockan är 22.38 och vi befinner oss längs den spanska kusten. Mörkret har lagt sig för dagen och en helt gudomlig stjärnhimmel gör min ”vaktens fria” aningen bättre. Lugnet råder, äntligen, efter en dag som fått många att inse vad havet och naturen kan ställa till med på bara ett ögonblick. Idag fick vi faktiskt smaka på lite äkta sjöhäv och segling på riktigt. Stark vind, stökigt vatten och sjösjuka kamrater får sammanfatta en dag som ändå kändes som välförtjänt då vi haft det rätt gött här i början av seglatsen.
Personligen känner jag mig trött och lite sliten, men ändå vid gott mod och jag måste säga att jag trivs väldigt bra ombord, trots det spartanska sättet att leva. Det är väldigt mycket tampar, knopar och sjötermer som vi blir matade med och det far runt i huvudet som ett game squash. Man märker att detta är en ny värld som man inte sett mycket av och det är nya ord som man aldrig hört eller hört talas om men det är grymt kul och intressant så det lär väl ta sig så småningom.
Jag blev för övrigt stortoppsgast och det sa mig inte speciellt mycket då jag fick min placering i handen vid påmönstring. Det var bara att tacka och ställa in sig i ledet. Det visade sig sen att som stortoppsgast så jobbar du högst upp i toppen på stormasten. Jag tackar gudarna för att jag inte är höjdrädd, för när man är där uppe så är det högt, jäkligt högt! Men grymt häftigt! Måste även tillägga att jag vill tacka personen som uppfann säkerhetsselen. Tack.
Besättningen som tar hand om oss i ur och skur är grymt duktiga och kompetenta, och man märker att det skänker ett lugn till gruppen, mig själv inräknad. Det tackar vi för!
Biscaya för mig var ett stort orosmoln redan på flyget ner till Brest då min farfar skrämt upp mig en del. Han är en gammal sjöbuse och han berättade lite om bukten innan jag skulle ge mig iväg. Så när vi kastade loss i tisdags så trodde jag att helvetet skulle braka loss och att livsgnistan och glädjen skulle lämnas kvar på kaj. Men så blev det inte denna gången. Biscaya är nu bakom oss och resan över var förvånansvärt lugn, fram tills idag då. Båtmössan fick sig ytterligare ett dopp i ett nytt hav och är nu indränkt i biscayablått saltvatten.
Vigo närmar sig med stormsteg och det ska bli jäkligt kul att få sig några timmars permis, det känns välförtjänt. OM man nu klarar av förhöret av tamparna på sin station. Klarar du inte av det så är det bara att säga ”tack, och adjö” till permissionen. Det blir som ett slag i magen om man skulle kugga på det, så det är bara en väg som gäller och det är godkänt på förhöret och sedan raka vägen ut på landgången.
Nu är klockan 23.20 och det börjar närma sig vaktavlösning. Det sker vid 00.00 och då går babord på sitt pass. En annan får äntligen gå och lägga sig och just nu känns det som att det är mer värt än all rysk kaviar och dom perignon i hela världen. Jag känner även en konstig känsla i kroppen. Jag måste beskriva den som lite förväntansfull. Och det är för att äntligen få öppna torkskåpet och se om det finns plats för ytterligare en blöt jacka.
Ny känsla måste jag säga..
Godnattkramar till er där hemma som väntar och väntar
Ha det gott och på återseende
Linus Hansson, Kadettkompaniet 16
