Här kommer ett nytt inlägg från en pilot som berättar mer om hur ett uppdrag i övningen Arctic Challege Exercise 2013 kan se ut.
————————————————————————–
Arctic Challenge Exercise är i full gång på sin fjärde dag och därmed börjar svårighetsgraden på uppdragen att höjas. 212. stridsflygdivision flyger under övningen med sex Jas 39C Gripen och idag var vi fyra som flög på blå sida, medan två flög på motståndarsidan. Att utgöra motståndarsidan är ett ansvar som roteras runt på alla deltagande nationer och enheter.
På blå sida var uppdraget under eftermiddagen att slå mot fiendens försörjningslinjer, en flygbas, en armébas samt att genomföra direkt flygunderstöd till egna markförband. Hotet vi hade emot oss utgjordes enligt underrättelsetjänsten av drygt 30 jaktflygplan och ett antal luftvärnsystem som försvarade fiendens flygbaser. Blå sida utgjordes detta uppdrag av ca 50 flygplan från alla de deltagande länderna.
Redan under under onsdagseftermiddagen, nästan 24 timmar innan uppdragets start, påbörjades uppdragsplaneringen. Vår finske Mission Commander leder planeringen via videotelefonkonferens (VTC) från Rovaniemi och även enheter från Kallax finns med på VTC. I Bodö har vi de flesta enheterna som ska genomföra anfall mot markmål under uppdraget och en amerikansk pilot blir därför utsedd till samordningsansvarig för dessa enheter. Att genomföra planering via VTC och en internetportal för dokument är minst sagt en utmaning men nyttigt då det kräver att man är tydlig och noggrann i sin planering. Vår fyrgrupp tilldelas ett mål långt inne på fientligt territorium, svårt beläget väster om Storuman och mitt emellan två fientliga flygfält. Vi ser direkt att det kommer att bli knivigt och att det kommer att kräva god samordning med vårt jaktskydd. Vi ser därför till att göra upp ett särskilt ”kontrakt” med den enhet som ska svara för detta i vårt målområde.
Nästan ett dygn senare har vi precis startat från Bodö. Vår fyrgrupp är numera en tregrupp på grund av ett fel på fyrans flygplan. Det är dock något vi tagit höjd för i planeringen där vi planerat så att de bomber vi har med oss ska kunna täcka alla mål i området även om vi tappar ett flygplan. Under anflygningen mot Sverige och väntläget över Jokkmokk ser vi på datalänken hur kriget är i full gång. När vi lämnar väntläget hör vi hur våra kollegor på TU JAS (Taktisk utveckling JAS) precis lämnar fientligt territorium efter att ha anfallit ett flygfält. 10 mil öster om oss flyger en rote ur vår systerdivision på Kallax, 211. stridsflygdivisionen, på väg mot sitt mål. Över oss möter vi en fyrgrupp ur 171. stridsflygdivision (F 17 Ronneby) som nu är på tillbaka från att ha agerat jaktsvep och hållit undan fientligt jaktflyg från vår sidas attackflyg. I luften finns också amerikanska F-15C och F-15E, norska F-16, finska F-18, brittiska Typhoon, två radarspaningsflygplan varav den ena är en svensk ASC 890 samt ett lufttankningsflygplan. Det säger sig självt att det krävs noggrann planering för att samordna alla dessa resurser på bästa sätt.
Vi rundar nu ett område där norska F-16 genomför understöd av markförbanden och börjar se okända ekon på radarn. Ekon som inte är markerade som egna på datalänken. Var är vårt jaktskydd? Oroande nog är det på väg bakåt. Det visar sig efter landning att våra brittiska kollegor fått slut på robotar och deras avlösning har blivit försenad vid lufttankningen. Vi agerar enligt vår omfallsplan och tar upp striden med den fientliga jakten. ”Högre chef” har satt risknivån för vårt uppdrag till hög och målen är ”prioritet 1”, vilket innebär att man är villig att ta egna förluster för att målen ska slås ut. Det är alltså av högsta vikt att vi tar oss fram till målet.
Vi lyckas bekämpa tre av fiendens jaktflygplan och kan sedan fortsätta framåt mot målet. Trean och sedan gruppchefen hinner fälla sina bomber innan vi blir hotade av ett flygplan som nyss startat från ett av flygfälten som ligger nära vårt mål. Jag låser på detta och får ett negativt svar från igenkänningssystemet. Vår stridsledning har också markerat planet som fientligt på datalänken och jag skjuter min näst sista jaktrobot innan undanmanöver. Det blir träff och jag kan fortsätta in för att fälla mina två bomber. Samtidigt som jag fäller dem startar ytterligare två flygplan, denna gång från flygfältet väster om målet. Jag vänder snabbt norrut, medan gruppchefen som nu är norr om mig skjuter mot de bägge flygplanen som nu jagar mig. Det blir tyvärr miss. I övningen används ett system med reducerad träffsannolikhet för att öka realismen. När gruppchefen rapporterar in sina skott till ”Magic”, radarspaningsflygplanet från vilket stridsledningen sker, svarar flygstridsledaren där att målen är ”still alive”. Som tur är anländer nu vårt jaktskydd från sin lufttankning och vi kan dra oss ur i skydd av dem.
Vid utvärderingen av uppdraget senare under kvällen deltar alla deltagare via VTC och passet spelas med hjälp av data från flygplanens GPS:er. Innan utvärderingen är vi något osäkra på huruvida vi överlevt, då vi varit på nära avstånd från fientlig jakt flera gånger. Lyckan har dock stått oss bi och vi har alla tre klarat oss samtidigt som vi lyckats skjuta ner fyra motståndare och slå ut våra tilldelade mål. Totalt så har blå sida slagit ut ca 90 % av markmålen och skjutit ner 33 flygplan mot 3 egna förluster. Den plan som vi så noga koordinerat innan mötte de friktioner som finns i verkligheten. Det visar på vikten av att öva och att öva realistiskt, något som Arctic Challenge Exercise möjliggör.
Imorgon är det vår division som har ansvaret för att vara Mission Commander och vi ska göra vårt bästa för att omsätta dagens lärdomar till en ännu bättre plan.
Carl
Ställföreträdande divisionschef 212. Stridsflygdivision
————————————————————————–
Förtydligande: Inga bomber fälls på riktigt utan det sker simulerat.
