När detta skrivs har vi varit på plats på Camp Marmal i cirka fem veckor. Den första veckan efter ankomsten gick i huvudsak åt till att komma på plats i boendet och packa upp utrustningen som var skickad sedan tidigare och nu återfåtts här nere på plats. Även den personliga flygutrustningen har kompletterats och anpassats för den miljön som vi möts av här. På basen fanns det mesta vi behövde eftersom vi kunde ta över efter våra föregångare ”Silver Fox”, helikopter 10 förbandet, som varit här ett par år och genomfört Tactical Medevac.
Inflygning mot Camp Marmal. Norr om bergskedjan Hindu Kush är det riktigt platt.
Innan Silver Fox åkte hem bjöds vi på en flygning med HKP10 i området öster och norr om Camp Marmal och Mazar-e-Sharif. Detta för att vi skulle få en första upplevelse av de lokala förutsättningarna som luftrummet och de lokala flygtrafikreglerna. Det finns såklart olikheter mellan Malmen och Marmal. Allt från luftrumsklassen som är D här i stället för C som vi är vana vid hemifrån, till den tyskbrutna engelskan som de i huvudsak tyska flygledarna talar i en allt för dålig rysk flygplansradio. Trots detta har det gått ganska snabbt att komma in i matchen.
De första flygningarna vi gjorde var så kallade Local Area Orientations och en skjutning med våra kulsprutor. Det ger oss både ett kvitto på att vapnen fungerar och att man som skytt träffar det man siktar på.
Miljön bjuder på omväxling. Här är det öken.
Miljön är helt olik den vi är vana vid hemifrån Sverige. Det är ett landskap med olika områden av öken, höga berg och bebyggelse. Skogar och sjöar finns inte och de enda träd som finns växer inne på campen.
Innan start får besättningarna veta vad som hänt och var patienten ska hämtas. Detta sker kartan inne på vår Operations Cell.
För att kunna ha hög beredskap krävs att allt är förberett och inövat. Vid ett larm vet alla exakt vad som ska göras, vem som gör vad och alla vet också var utrustningen finns som ska medföras ut till helikoptrarna.
Besättningen består av fyra personer. Förutom piloterna en tekniker och en uppdragsspecialist. I en Medevachelikopter tillkommer läkare och sjuksköterska.
Detta har vi övat hemma i Sverige innan vi åkte ner och fortsatt att öva på plats för att trimma in de sista detaljerna. Det är många små saker som måste klicka för att tiden till start ska minskas så mycket som möjligt.
Om allt flyter på och inget ”strular” kommer vi väg på mycket kort tid, till och med kortare än kravet. Det ger en marginal som låter oss fixa eventuella komplikationer som kan och förmodligen kommer att inträffa och ändå klara en start inom beordrad maxtid.
Dustlandning
De träningsflygningar vi regelbundet genomför flyger vi inom ett område som kallas Blue Box. Det är ett område runt Camp Marmal som är ansett som relativt säkert ur ett hotperspektiv. Vi ska inte glömma att Afghanistan inte är det säkraste stället att övningsflyga på. Men trots allt måste vi behärska den miljö som finns här och som vi kan bli tvungna att landa i för att undsätta någon som blivit skadad.
Dustlanding
Miljön är det som påverkar flygningen mest. Det första vi fokuserat på är att landa i den stoftrika miljön som finns här. I den torra miljön uppstår ett damm som virvlar upp när nedsvepet från rotorn når marken vid landning. Fenomenet som kallas Dust Landings kan resultera i att man som pilot helt tappar referenserna (Brown Out) under en kort stund och måste förlita sig på den övriga besättningen. Kommunikationen mellan piloterna och kabinpersonalen som dirigerar helikoptern är mycket viktig och utan de duktiga uppdragsspecialister och färdmekaniker vi har i kabinen skulle många landningar helt enkelt inte vara möjliga. Vi har sedan tidigare en vana att landa i uppvirvlande snö och även om det påminner om snölandningar så är det inte riktigt samma sak. Vi har med stöd av våra Amerikanska kollegor hemma på Malmen och på Fort Irving i Kalifornien utvecklat en teknik som är säker och som vi övar på och befäster här ute i Blue Box.
Mörker är en annan miljöpåverkan som vi måste behärska. Vi har sedan ett par veckor haft beredskap under dagens ljusa timmar. Om ett par veckor övergår vi till att hålla samma beredskap under hela dygnet. För att vi ska vara trygga i mörkret måste vi även fortsätta öva med NVG, Night Vision Goggles .
Det är nästa del i vårt paket av träningflygningar som vi nu har påbörjat. Det finns frågetecken som skall rätas ut. Till exempel hur mycket ljus som reflekteras från marken i ökenterrängen och hur mycket dust vi kan landa i med våra NVG. Denna fråga och många andra ska vi ta reda på svaret till under kommande veckor så att vi med flygsäkerhet kan säga till Chefen för RC North i Afghanistan att ICEPAC står i Medevacberedskap dygnet runt.
FOA/Flygstyrkan
SAE ISAF UH-60
