Detta inlägg är skrivet av en stridspilot under övningen Frisian Flag. Bakgrund och scenariot till övningen finns här.
Inför onsdagen hade vi fått underrättelser om att Azhir fört fram attackflyg för att inom kort anfalla den internationella koalitionens huvudbas i Leeuwarden. Samtidigt hade aziriska spaningsförband upptäckts långt in i Vulgaria och även i närheten av Leeuwarden. Högre chef valde inför onsdagen att kraftsamla förbanden på Leeuwarden till försvar av basen och de viktiga knutpunkter som krävs för fortsatt styrketillförsel till Vulgarias försvar.
Förmiddagen spenderades därför för min flygstyrka med att planera för eftermiddagens uppdrag i jaktförsvarsrollen där en belgisk pilot hade fått uppdraget att vara mission commander. Underrättelseuppgifterna tydde på att ett stort fientligt anfall var att vänta någon gång mellan två och tre på eftermiddagen. I anfallet väntades upp till 60 flygplan delta med attackflyg eskorterat av jaktflyg och störflygplan. Situationen förvärrades ytterligare av att Azhir nu fört fram mer kvalificerade resurser till stridsområdet inklusive aktiva radarjaktrobotar, vilket gör att man är mer jämbördig med koalitionens resurser.
Stridsplanen som lades upp delade ansvarsområdet i fyra delar där belgarna och tyskarna inledningsvis skulle ansvara för det framskjutna luftförsvaret med var sin grupp F-16 respektive Eurofighter väster respektive öster. Franska och polska flygplan skulle utgöra ”målvakter” nära våra skyddsobjekt. Vi svenskar skulle stå i beredskap på marken för att kunna förstärka alternativt avlösa belgarna, medan holländare skulle avlösa enheterna i östra delen.
Efter samlad ordergivning med hela företaget genomförde jag egen ordergivning för min grupp avseende hur vi skulle uppträda stridstekniskt, vilka åtgärder vi skulle vidta vid radiostörning och hur vi skulle hantera olika omfall. Med oss i gruppen hade vi även en instruktör från gripenomskolningen på F 7 i syfte att han från baksits skulle kunna ta med sig hem erfarenheter från övningen.
Efter ordergivning och en parallell snabblunch bytte vi om till flygutrustningen och hämtade ut vårt ”mission material” i form av dokument för uppdraget och datastavar från vårt mission support element.
Redan under uppstarten ser jag via datalänken (Länk 16) och hör på stridsledningsfrekvensen hur fienden påbörjat sitt anfall och ur belgarna engagerar tätformationen. Vi taxar ut med tre flygplan tio minuter innan vår beredskap börjar. Fyran i gruppen fick en felindikation under uppstarten och får ansluta några minuter senare. Från fem minuter i halv tre håller vi beredskapsgraden ”högsta motor” i anslutning till startbanan. Bredvid mig står två franska Mirage 2000C i samma läge och lite längre bort sex F-16. På länkskärmen ser jag att striden pågår för fullt ute över Nordsjön, men att vi verkar ha god framgång trots all radiostörning.
Tre minuter över halv tre hör jag den belgiske mission commandern ropa ”Norman 25, Bow 33 – Jameson!”. Belgarna börjar få ont om robotar och vill ha förstärkning. Jag kvitterar ”Bow 33, Norman 25 – copy Jameson” och begär omedelbart starttillstånd från tornet. Sekunderna senare dundrar jag nerför startbanan och i luften kan jag i backspegeln se övriga i gruppen följa mig för att strax därefter synas på datalänken.
Precis när vi når fram till vårt ansvarsområde för att avlösa belgarna kommer fiendens nästa anfallsvåg och vi lyckas med en snabb målfördelning trots att talradion till stor del är utstörd och utsatt för falsksignalering. Att vi kan nyttja samma lägesbild som våra allierade genom Länk 16 är en framgångsfaktor. Jag och grupptrean avlossar våra första robotar mot fienden i västra delen, innan vi måste göra undanmanöver för fiendens robotar, medan belgarna tar sig an två fiender i östra delen med sina sista robotar. Jag har tur och min robot träffar, medan treans robot döms bort. Övningsledningen har nu ökat svårighetsgraden för oss på blå sida och 30 % av våra robotar döms bort, även om det skjutits inom rätt parametrar. Det ställer högre krav på vårt uppträdande och ökar realismen. Två och fyra följer sedan upp mot våra kvarvarande mål. Det blir därefter dags att skydda belgarnas urdragning. En fiende har slunkit igenom och jagar nu efter belgarna som är på väg hemåt. Jag lyckas genskjuta från sidan och rensa belgarnas rygg.
Nu lugnar det ner sig en liten stund även om radiostörningen är kvar. På länken ser jag att kollegorna i det östra ansvarsområdet är hårdare tillbakatryckta än vad vi är. Efter en stund kommer nästa anfallsvåg som vi också har att hantera. Vi lyckas skjuta ner huvuddelen av dessa och övriga drar sig tillbaka. Då vi inte fått tillgång till lufttankning under uppdraget har jag tvingats välja bort en jaktrobot till förmån för en fälltank och vi är nu kritiskt låga på vapen. Jag beordrar fram den nya franska roten som utgör målvakter och som fortfarande har alla vapen kvar att ta vår plats istället så kan vi utgöra den sista linjen. Några minuter senare visar det sig att fienden helt dragit sig ur och övningen avbryts. Vi flyger hem och landar genomblöta av svett och fulla av intryck. Har vi alla klarat oss eller kommer det visa sig på avgenomgången att fienden skjutit ner någon av oss?
På avgenomgången är air boss (uppdragets övningsledare) hård, men rättvis, i sin kritik. Fienden har inte kunnat påverka något av våra skyddsobjekt. Vår sida har skjutit ner 39 fiender mot tre egna förluster. Det som känts som kaos i huvudet under passet syns klart och tydligt på lägesbilden när uppdraget spelas upp inför alla deltagare på avgenomgången. Jag konstaterar att vi har gjort mycket bra ifrån oss trots att vi haft ont om vapen och trots radiostörningen. Det sistnämnda har vi god erfarenhet från i närtid under flygvapenövningen. Det förstnämnda kan vi tyvärr inte rå på utan får försöka kompensera med stridsteknik. Nu återstår att samla ihop dagens erfarenheter för svensk del och omsätta så många som möjligt till lärdomar inför morgondagen. Vi må ha stoppat fiendens anfall mot oss idag, men nu talar underrättelserna om att omlokalisering av vapen med kemiska stridsmedel är på gång.
För mig är det andra gången jag deltar i denna övning och jag kan återigen konstatera att den ger ett svårslaget övningsutbyte och lärdomar från andra nationer som är ovärderliga. Att andra nationer uttrycker samma sak lär betyda att även vi lyckas bidra till utvecklingen.
Norman 25
