Närmare 1000 namn finns graverade på väggen i Flygvapnets Minneshall. Det är inte bara namn. Bakom varje namn döljer sig en person, en före detta kollega, en besättningsman som under tjänsteutövning i Flygvapnet (FV), eller det som kom att bli FV, betalade det högsta priset. Med sitt liv.
Att närmare 1000 människor har fått sätta livet till är i sig inget att vara stolt över. Jag kan inte hitta något liknande exempel i svensk historia där så många människor, under en relativt begränsad period mist livet i sitt arbete. Det är i historien kring dessa människor, vi som verkar i FV har vår bakgrund. Det som väggen i FV Minneshall berättar, har format oss. Det är med stor respekt och ödmjukhet jag möter dessa namn. Jag gör det relativt ofta, dels för att jag uppskattar rummet som sådant och dels för att jag där inne kan hämta kraft.
Vi har genom åren dragit lärdomar, om än dyrköpta, av händelserna bakom namnen. Det stod klart att alternativet att fortsätta på anslagen väg inte var framkomlig. Jag vill påstå att FV de senaste 40 till 50 åren medvetet och metodiskt arbetat med att hitta former och rutiner för att på bästa sätt skapa en säker verksamhet. Jag påstår också att vi har lyckats mycket väl och att vi idag, flygsäkerhetsmässigt, kan mäta oss med de mest utvecklade länderna och organisationerna som bedriver flygoperationell verksamhet i världen.
Säkerhetsarbete är ingen engångsföreteelse, ”en gång säker alltid säker” fungerar inte. Det är ett kontinuerligt arbete som bland annat kräver noggrannhet, tålamod och förståelse. Förståelse för verksamheten och dess komplexitet. Förståelse för tekniken som ingår i de materielsystem som opereras. Kanske viktigast av allt, förståelse för människan som en del i detta system.
Min utgångspunkt är att människorna i vår verksamhet har en inneboende vilja och en ambition att alltid göra ett bra jobb. De gör det med den goda intentionen som ledstjärna. De gör sitt yttersta för att undvika olyckan eller att undvika att sätta sig själv eller andra i riskfyllda situationer. Jag möter inte människorna som med berått mod bryter mot färdtillstånd, överbelastar flygplanet, landar med bränslebrist eller avlossar vådaskott, för den delen.
Men jag möter människorna, och de är precis det, människor. Vi har våra brister, vi människor. Vi gör fel och vi begår misstag. Missförstå mig inte, jag talar inte om att medvetet bryta mot regler eller att medvetet äventyra andras säkerhet. Jag talar heller inte om utpräglat slarv. Uppenbara brott och slarv måste den enskilde ta ansvar för och vara beredd att ställas till svars för. Igen, vad jag talar om är att vi som människor inte är 100%-iga. Vi gör fel emellanåt och det är naturligt, helt i sin ordning, det är okey.
Jag är själv bara människa och jag gör fel och begår misstag, trots att min intention varit god. Jag har under min flygande karriär brutit färdtillstånd. Jag har överbelastat flygplan. Jag har krockat med fåglar och landat i fel banriktning. Den 13 december 1989 landade jag efter ett spaningsflygpass på låg höjd, med hål i framkanten på ena vingen. Hålet var orsakat av ett träd, förmodligen en tall, det luktade så. Att jag hade flugit för lågt var uppenbart. Jag förstod då inte själv hur lågt, men resultatet talade sitt tydliga språk. Jag lärde mig mycket den gången. Om mig själv, om vilka marginaler mitt liv hängde på, om mina kollegor och inte minst om min organisation. Jag har skämts, jag har ångrat mig och jag har mer än en gång önskat att jag kunde vrida klockan tillbaka, att få min handling ogjord.
Jag har aldrig känt mig ifrågasatt, aldrig känt mig utstött eller beskylld av mina kollegor eller min organisation för mina misstag. Däremot har jag känt stöd de gånger jag behövt det.
Det jag beskriver är den ”icke-dömande” kultur som vi genom åren utvecklat, där det som exempel är en självklarhet att berätta om och skriva rapport på sig själv då man gör fel eller begår ett misstag. Rapporten skrivs med samma självklarhet vid en händelse som kunde ha resulterat i en incident av något slag. Rapporten skrivs för att vi skall kunna lära av den och andra inte skall behöva göra samma misstag eller hamna i samma situation. ”Självklarheten” att rapportera är en ambition som över tiden går upp och ner, dvs rapporteringsvilligheten är inget man kan ta för givet. Det krävs som jag tidigare nämnt ett kontinuerligt arbete för att få systemet att fungera. Det bygger i hög grad på förtroende. Förtroende för sin personal, förtroende för sin chef, förtroende för sina kollegor och förtroende för materielen. Jag påstår att den ”icke-dömande” kultur vi skapat är fundamental för hela vårt system och dess funktion. Det är en trygghet och det skapar en naturlig öppenhet.
Det har på senare tid skrivits inlägg på bloggar angående verksamhetssäkerhet i FM och säkerhetskulturer. Jag uppskattar inläggen. Initierade, reflekterande och med relevanta synpunkter och rekommendationer.
Men, det skrivs kommentarer till dessa blogginlägg som oroar mig. Flera av kommentarerna indikerar att FM ledning, vilket jag ser mig själv som en naturlig del av, medvetet genom våra handlingar är på väg att skapa en miljö där vi söker syndabockar. En miljö där bestraffning är det naturliga valet. Jag känner inte igen mig och jag tar starkt avstånd från det.
Samtidigt som jag skriver det så måste jag reflektera över var dessa yttringar kommer ifrån. Jag funderar också mycket över det faktum att förtroendet för oss i FM ledning är lågt. Jag inser att jag inte kan tala om för andra ”hur det egentligen är”. Sanningen ligger i betraktarens ögon. Det ”betraktaren” känner, utgör också en del av sanningen.
Låt oss ta diskussionen. Hjälp mig och andra på min nivå att få förståelse för era uttryck. Jag är beredd att ta diskussion här eller i andra sammanhang, gärna människa till människa, exempelvis i våra återkommande möten eller om så behövs i särskilt, ändamålsenligt möte.
Jag har fullt förtroende för er. Om jag inte hade det skulle jag inte kunna det ta det ansvar jag har att förvalta och utveckla.
Micael Bydén/ FVI
