Här kommer ett gästinlägg från Kapten Martin Sun som tillhör den första kullen av svenska helikoptertekniker att utbildas på UH-60M (Hkp16).
Efter ”lång” tid av förberedelser hemma i Sverige är vi på plats på Fort (Ft.) Eustis i Virginia USA för att genomföra UH-60M Black Hawk Maintenance Training under drygt sex månader. Mike-versionen (UH-60M) som började produceras 2006 är den senaste versionen av Black Hawk-helikoptern. Vi är tillsammans sex personer från 2. Hkpskv, en från 3. Hkpskv och en från FMTS. Av dessa åtta är vi fem som har med oss familjerna, så det är inte bara en utmaning för oss själva utan även en utmaning, och självklart ett äventyr, för familjerna.
Under dessa sex månader ska vi genomföra utbildning i det som här benämns 15T (Helicopter Repairer) och 15F (Aircraft Electrician), som efter anpassning till oss motsvarar typkurs kategori B1 och B2, vid United States Army Aviation Logistics School (USAALS) som är en del av Ft. Eustis. Ft. Eustis är med svenska mått mätt en gigantisk bas med egen postadress och ca: 10,000 anställda (varav ca: 4,200 civila). Till detta tillkommer elever (bl.a. vi) och omkring 23,000 familjemedlemmar som verkar här. In till basen är det en fyrfilig väg, Ft. Eustis Boulevard, till gate 1 och en tvåfilig väg till gate 2. På basen, som är ca: 36,500 km2 stor, finns det förutom militära enheter och ca: 10 mil bilväg, varuhus, mataffär, bank, post, bensinstation, polisstation, brandstation, taxistation, sjukhus, skola, bostadsområden, Burger King, Taco Bell, Starbucks, m.m. m.m.
Det har nu gått fem veckor sedan vi kom hit. Den första veckan tillbringade vi vid International Military Student Office (IMSO) för introduktions- och inskrivning för oss kursdeltagare och inskrivning för familjerna (vilket visade sig vara alldeles för kort tid för familjerna, det var bra mycket mer som skulle göras och som skulle vara gjort innan utresan från Sverige). IMSO är en enhet vid USAALS där det jobbar fem personer för att ta hand om och hjälpa utländska studenter både före och under kursen. Hittills har vi träffat studenter från (förutom självklart USA) Sydamerika, Arabstater och Litauen. När vi lämnade Sverige så trodde vi att vi skulle genomföra kursen under pass #2 (17:00-01:00, USAALS kör utbildning dygnet runt i 3 skift) vilket skulle gjort att vi kunde tillbringat dagarna med familjerna. Under introveckan fick vi reda på att vi skulle genomföra 15T under pass #1 (09:00-17:00), vilket gjorde att fruarna fått dra ”hela lasset” med det som skulle kompletteras för att få in familjerna i det amerikanska systemet, framförallt sjukhus och skola. Det har självklart också medfört att vi fått mindre ”vakentid” med familjerna. Vad gäller 15F vet vi ännu inte om det blir dag, kväll eller nattpass.
Vi är nu inne på femte utbildningsveckan och så här långt har vi i stort sett bara bra saker att säga om kursen. Våra instruktörer är superprofessionella (de har verkat mellan 6-12 år som flight engineers/crewchiefs där de har gjort ca 1000 flygtimmar om året i bl.a. Irak och Afghanistan). Det finns naturligtvis saker som skiljer sig, både kulturellt och i sättet att utbilda på mot vad vi är vana vid. T.ex. är utbildningen väldigt uppgiftsinriktad, man lägger större tid, både i teori och praktik, med att lära ut hur enheter ska bytas på helikoptern än hur systemet fungerar och hur systemen är integrerade (man ska dock ha i baktanken att de är vana vid att utbilda elever från ”scratch” som ska kunna verka som mekaniker i konfliktzoner direkt efter utbildningen). I och med detta så är det väldigt mycket praktik i utbildningen, vilket naturligtvis är bra på sitt sätt då vi får lära oss ”hantverket” och förhoppningsvis får vi systemkännedomen senare och med erfarenheten.
Utbildningsresurserna vad gäller plattformar är betydligt större än vad vi är vana vid. Hittills har vi under praktikmomenten befunnit oss i ett antal hangarer fyllda med kompletta Black Hawks, riggar och ”mockuper”. Vid USAALS utbildas det också på Boeing AH-64 Apache, Boeing CH-47 Chinook och Bell OH-58 Kiowa, så det blir en del helikoptrar, riggar och ”mockuper” inom skolan.
Annat som kan nämnas om utbildningen är examinationerna, som både är teoretiska och praktiska med godkändgräns på 75 %, efter varje ”modul”. Under de teoretiska examinationerna gäller ”open book”, vilket innebär att vi har tillgång till samtlig typspecifik dokumentation för att ta reda svaren på frågorna som består av multichoice alternativ. Vi har förhållandevis gott om tid på oss och som utländska studenter har vi dessutom extra tid. De praktiska examinationerna har hittills varit desto mer tidspressade (här har vi ingen extra tid), där vi poängbedöms under hela arbetet. Bl.a. poängbedöms det hur säkert vi jobbar, att vi beställer rätt saker, hur vi fyller i ULLS-A (US Armys motsvarighet till FENIX/TRAB) och självklart att vi klarar jobbet inom angiven tid.
En annan sak som påverkar utbildningen på annat sätt än i Sverige är klimatet. Här är det just nu mellan +30-40o C utomhus och mellan +30-33o C i hangaren. Lägg där till en extremt hög luftfuktighet, så kan det bli ganska svettiga och” klibbiga” praktikpass. Teoripassen har till största delen hittills varit i luftkonditionerad lektionssal (till vår stora lycka, vi vill knappt lämna salen för rast), men det finns inga garantier för att kommer att förbli så.
Men som sagt, efter att det mesta inom Maslow har retts ut för familjerna, är vi hittills i stort sett nöjda och positiva med att få vara på Ft. Eustis för att genomföra Black Hawk-utbildning och att få bo med våra familjer i Newport News, Virginia, USA.
Cpt Martin Sun
UH-60M Maintenance Tng
Class 5N1-11, USAALS
