Foto: Flygvapnet
Tolv minuter över sex på tisdagsmorgonen fick jag meddelandet – ”Övning, övning, övning, givakt, inställ dig på F 17.”
Övningen som precis har dragit igång är luftförsvarsövning 2021. För mig som ganska ny på divisionen så är detta den första stora övningen jag är med i. I och med covid-19 har det varit ett par övningar som tyvärr blivit inställda, varför suget är extra stort för att få komma ut och omsätta all övning i något som är mer likt det vi tränar för.
Scenariot kablades ut tidigt de första dagarna – ”Sverige är i krig”. Utifrån dessa förutsättningar har sedan divisionen, flottiljen och merparten av det svenska flygvapnet arbetat. Min division omgrupperade snabbt till en ny UPL (utgångsplats för ledning). Att hastigt förflytta all materiel och personal är en stor process och kräver att varje person tar sitt ansvar och att vi tillsammans hjälps åt. Lyckligtvis finns det checklistor för dessa situationer så varje person som har en hand tom snabbt kan följa tummen i spåret och se till att all kritisk materiel följer med.
Den första tiden är det viktigaste, det gäller att snabbt få igång flygtjänsten på UPL och att få besättning till flygplanen. När de första piloterna är på plats så hjälps övriga åt med att bygga upp och förbättra den nya ledningsplatsen. Från vår UPL så leds verksamheten. Här finns flygförare, stödfunktioner, samband och stabsgrupper. Vi arbetar i skift för att alltid kunna ha beredskap och snabbt kunna få upp flygplan i luften.
Foto: Flygvapnet
För min del blev det flygplansstart redan på mitt första skift. Jag och resten av min grupp var i beredskap ute vid flygplanen när vi fick ”Högsta motor” från ledningen. Att klockan var strax efter 04:00 på morgonen var inget som hindrade mig från att känna mig klarvaken inom loppet av några sekunder. Snart därefter anmälde sig gruppen redo till ledningen. Ordern var enkel, ”Starta norrut, fientligt flyg över Östersjön”.
Jag som startar som den fjärde personen i gruppen ser bara tre stycken efterbrännkammare i mörkret när jag lättar från banan och anmäler till ettan (gruppchefen) att vi är airborne. Snabbt går vi in i stridsformation och får samband med flygstridsledningen. På våra skärmar ser vi att det inte bara är vi som startat. Våra systerförband är också i luften från Halmstad och Såtenäs, några utav dem har redan blivit engagerade i strid och vi kastas rakt in i hetluften. Två stycken grupper med fientligt flyg, exakt antal okänt på grund utav den kraftiga radarstörningen, ligger i närheten av Gotland. Vi sätter kurs nordost ut och pekar mot fienden, snart därefter är de första robotarna (luftstridsvapen) avfyrade mot fienden i hög överljudsfart. ”FOX 3!” Tillsammans med våra kollegor i de andra grupperna pressar vi fienden och snart är de farligaste grupperna bekämpade. Vi tar upp jakten mot de som försöker slingra sig ur och snart är även de nedkämpade.
När situationen har lugnat ner sig återgår vi till en position strax norr om Öland där vi söker av österut efter nya grupper. Efter en stund får vi order om att läget har lugnat sig och att vi ska återvända till Ronneby. På vägen hem är känslan bra, jag tittar ut från flygplanet och ser städer som lyser på den mörka landmassan, Stockholm till mitt höger och Oskarshamn till mitt vänster, soluppgången är snart ett faktum. Vi sätter kurs mot hemmabasen och strax därefter landar gruppen ner igen. Denna gång kuperade vi ner flygplanen och blev avlösta av nästa besättning, någon halvtimme senare är vi ombytta och får i oss dagens frukost.
Ett par timmar senare får vi order att förbereda för ett attackuppdrag med mot sjömål. Tillsammans med Marinen och en annan division ska vi bedriva gemensam sjömålsstrid mot en stor grupp med fartyg med riktning västerut som troligen planerar att landstiga på den svenska östkusten. Hur avancerad planeringen är beror på hur mycket tid som finns att tillgå. Tillsammans med MSE (mission support element) och tillgängliga underrättelser tas en plan fram för att nå bästa möjliga resultat. I detta fall har vi ett par timmar på oss och hinner ta fram en uttömmande plan där vi tänkt på de omfall som kan ske och ser till att göra det så svårt som möjligt för motståndaren att hinna skydda sig från vår stundande attack. Under planeringen tar vi också kontakt med Marinen samt den andra gruppen för att kunna samordna vår anflygning och gemensamma attack.
Kort därefter lättar vår grupp från marken med sjömålsrobotar under vingarna. Vi flyger ut så snabbt och lågt vi kan över Östersjön, under motståndarens radartäckning. Samtidigt ser vi våra kollegor engagera och mota bort fienden i lufthavet ovanför oss, de ger oss en fri lejd framåt. Snart kommer kommandot från ettan att avfyra våra sjömålsrobotar. När robotarna väl är i luften vänder vi för att undvika bekämpning från motståndaren. Samtidigt ser vi att de andra håller på att tappa övertaget i luftkriget. Med ett knapptryck ställer jag och min rotechef om flygplanet från attack till jaktroll, tänder full EBK och stiger så snabbt det bara går för att understödja våra systerförband som är i fullskalig luftstrid. Gemensamt lyckas vi slå oss ur striden utan några egna förluster på gruppen och återvända till landningsbasen. Resultatet, ”god verkan i målet”, är att flertalet av fiendes fartyg nedkämpades och resterande del är inte längre under gång västerut.
Text: ”PAYNE”
