Till övergripande innehåll Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsidan Nyheter Innehållsöversikt Sök Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakta oss Juridisk information

Myndigheten

Var finns vi och vad gör vi just nu? Vilka är Försvarsmaktens uppgifter från riksdag och regering och hur arbetar vi för att lösa dem? Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

till myndigheten

Jobb & utbildning

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Nå ditt mål genom en militär grundutbildning, eller sök något av våra hundratals civila jobb.

till jobb & utbildning

bloggportalen

Från den enskilda soldaten till myndighetens högre företrädare, läs personliga betraktelser om livet i Försvarsmakten genom någon av våra bloggar.

Du är här

Luftbron från Kabul

Louise Levin

Passagerare går ombord på en TP 84 Hercules. Foto: Alexander Gustavsson/Försvarsmakten

Flygvapnet hade en betydande roll i evakueringsoperationen av svenska medborgare och tidigare lokalanställda ur Kabul i Afghanistan. Flygtaktisk chef med Flygvapnets operationschef och övrig personal i Flygstaben ledde den flygoperativa delen av insatsen tillsammans med Insatsstaben i Högkvarteret.

– Som flygtaktisk chef har jag aldrig tidigare beslutat om att genomföra en flygning på denna mycket höga hotnivå. Det visar på allvaret men även det höga förtroendet jag har för min personal. De är tränade för, och förberedda på, ytterst svåra högriskoperationer. Och som de levererade, säger flygvapenchef och tillika flygtaktisk chef generalmajor Carl-Johan Edström.

– Det är naturligtvis inget vi klarar själva, detta har vi gjort tillsammans med övriga delar i Försvarsmakten, andra myndigheter, departement, organisationer och länder. Jag vill i sammanhanget även lyfta vad det svenskledda multinationella förbandet Heavy Airlift Wing, HAW, med C-17 i Pápa, Ungern, gjorde för att hjälpa människor i säkerhet, säger han.

Svenska besättningarna från Skaraborgs flygflottilj, F 7, och även svensk flygvapenpersonal ur det svenskledda multinationella förbandet Heavy Airlift Wing med Boeing C-17 Globemaster i Ungern har tillsammans evakuerat vid 27 flygningar cirka 3 300 passagerare totalt under hela evakueringsoperationen.

På mycket kort tid efter att uppgiften kom från Insatsstaben att påbörja planering för stöd av hemtagning av svensk personal i Afghanistan stod en TP 84 Hercules med besättning redo för avfärd. Först att åka av de svenska resurserna var dock ett TP 102 från statsflygskvadronen, de hjälpte bland annat till med att transportera svensk personal som hade evakuerats till omliggande länder.

Samtidigt på flygbasen Pápa i Ungern hade förberedelser pågått i HAW för att även de sättas in i evakueringsoperationen.

– Direkt efter talibanernas intåg i Kabul var Nederländerna först ut bland våra tolv medlemsländer och frågade om hjälp med evakuering. Första uppdraget förbereddes och skulle genomföras samma dag som vi alla kunde ta del av de overkliga bilderna med afghaner springandes kring och klättrandes på en amerikansk C-17. Situationen blev ohållbar och flygplatsen stängdes och vi fick vänta med första uppdraget till dagen efter när säkerheten kring den militära delen på flygplatsen hade förbättrats, säger överste Peder Söderström, commander HAW.

Den flertaliga mängden transportresurser som ingick i luftbron gjorde att det blev platsbrist på de baser som flygplanen kunde ombasera till och utgå från. I Islamabad baserade det danska flygvapnet och tack vare gott samarbete med dem kunde de två svenska TP 84 Hercules ombasera dit.

Personal ur Flygstaben med transportflygkompentens verkade som samverksansofficer hos den danska ledningscentralen i Danmark. På plats i Islamabad samordnade flygvapenpersonal Försvarsmaktens insats i samverkan med andra myndigheter.

– En av flera nycklar till framgång i operationen. Såväl under planering som genomförande av operationen har personal ur Flygstaben arbetat hårt för att möjliggöra luftbron till och från Kabul. Jag är stolt över vad vi har åstadkommit tillsammans, säger operationschef Peter Greberg vid Flygstaben.

Evakueringsflygningarna startar

– Flygningen från Islamabad till Kabul är ganska kort, cirka 50 minuter. Passar bra för Hercules, då behöver vi inte tanka så mycket och kan ta mer last. Det var ju precis det vi ville göra nu, få med oss så många som möjligt därifrån, säger Halo.

Piloten med callsign Halo ingår i en av besättningarna som under de här augustidagarna var med och evakuerade cirka 900 personer från Kabul i Afghanistan. Den svenska insatsen bestod av två TP 84 Hercules från Skaraborgs flygflottilj samt personal på marken. Flygningarna utgick från Islamabad i Pakistan och inför varje dag planerades fyra till sex uppdrag.

– Personalen jobbade otroligt hårt och målmedvetet. Belöningen var att se alla de unga familjer vi senare mötte på Islamabad flygplats, säger Per Carlemalm, samordningsansvarig på flygplatsen.

För HAW innebar det att de ombaserade med C-17 till Tbilisi för att vara närmare målet och få en kortare anflygning till Kabul. Den första evakueringsflygningen kunde genomföras redan den 17 augusti.

– Med oss från Pápa hade vi ytterligare en komplett besättning som i Tbilisi direkt vi kom fram fick gå i vila. Vid vår första dag i insatsen blev det dock ingen flygning till Kabul utan i stället ytterligare en tur och retur Pápa för att transportera special forces. Under natten startade den första kärran, SAC03 från Pápa som direkt flög till Kabul, säger Broadcast, pilot vid HAW.

Totalt genomförde HAW 16 flygningar mellan Kabul och Tbilisi. Foto: Broadcast/HAW

För HAW startade skytteltrafiken för att få ut människor från Afghanistan.

– Det var personer med anknytning till olika länders ambassader samt deras familjer, eller personer som på annat sätt hjälpt till som exempelvis lokalanställda vid ambassader, säger han.

– Vid första flighten fick vi med oss 41 passagerare. Efter denna flygning följde ytterligare ett par frustrerande dagar där vi inte alls fick med oss det antal vi räknat med eller till och med lämnade Kabul med tom last. Det var svårigheter för personer att ta sig igenom de talibankontrollerade grindarna in till flygplatsen vilket gjorde att de som skulle undsättas aldrig nådde våra flygplan. Detta kändes, förutom frustrerande även otroligt ledsamt. Folk som har rätt till hjälp kom inte fram, säger Broadcast.

Riskfylld insats

Det var inget vanligt uppdrag det svenska bidraget med TP 84 Hercules utförde, riskerna var mycket större än vad de brukar vara. När Halo fick uppdraget är detta något han tänker på men samtidigt finns tryggheten i att det är väl förberedda och rutinerade besättningar som åker.

– Det finns definitivt tankar på risk. Men det finns alltid en mental beredskap att åka iväg på en sån här grej, som enhet har vi varit iväg på mycket genom åren så någonstans har man ett mindset att det kommer finnas risker men att vi är vana att hantera dessa, säger han.

Under en sån här insats finns det många typer av risker. Både på marken och i luften. En av riskerna var att luftrummet i Afghanistan inte var kontrollerat. Det fanns ingen fungerande flygtrafikledning. Via flygradion var det amerikansk personal som upplyste om känd trafik i området men i stort sett är det varje flygplan för sig själv. Det gör att det kan uppstå situationer när flygplan kommer väldigt nära andra flygplan.

– Det fungerade ganska bra för vår del, det är verkligen skärpt uppmärksamhet utåt att spana efter andra flygplan. Fullt kaos är det inte men en mer kaotisk miljö än man är van vid hemma, säger Halo.

Per Carlemalm, chef för Transportflygskvadronen på F 7 samt för evakueringsinsatsen berättar att denna insats risker går långt över de han jobbat under tidigare. Han fick dock bra stöd hemifrån under utförandet.

– Ju farligare det blev, ju mer stöd fick jag från högre chef. Jag kände min chefs förtroende för mig, och det spillde ner, jag visade förtroende för min personal. Det var en tydlig militär känsla, vi löser uppgiften, säger han.

Inflygning

När Halo och de övriga i besättningen närmar sig Kabul kan han delvis känna igen sig från de TV-bilder han sett hemifrån. Han ser flygfältet, staden bredvid samt folkmassorna som står utanför flygplatsen. På plattan var det väldigt mycket soldater samt bilar som körde runt.

Via flygradion fick de klart att landa på egen uppsikt, vilket betyder ungefär ”åk in och landa ni men ni får hålla koll på att banan är fri”

– Det är ju något som man hela tiden tänker på att, att hålla koll om det kommer ett annat flygplan som ska korsa eller som i det här fallet, mycket bilar som åker kors och tvärs, säger Halo.

– Känslan var ganska lugn just inne på flygplatsen, mycket folk i rörelse men ganska lugna former. Väldigt mycket flygplan. Trångt i luften och på marken. Mycket folk som skulle ut.

HAW-piloten Broadcast vittnar om samma sak.

– Att flyga in till Kabul, som inte längre var en öppen flygplats med allt av controller, tower och taxikanal samt separation att prata om var som att flyga in i ett getingbo. Det var dåliga förbindelser med vad som motsvarar en luftbevakare på backen som själv skötte alla funktioner. Man fick anstränga dig för att själv räkna ut var i lufthavet olika flygplan befann sig. Otroligt nog fungerar det! Start och landning i mörker, med svår hög omgivande terräng runt oss på delvis nedsläckt bana och med NVG (Night Vision Goggles) som lätt bländas ut av biltrafik samt starkt kulturellt ljus gjorde det hela än mer svårhanterligt. Att talibanerna sköt varningsskott utanför grindarna för att hålla folkmassorna i schack kändes vid tillfället inte som det största hotet, säger Broadcast.

– Vi lyckades vid denna flygning i alla fall att få med oss dryga 150 personer på vårt flyg. Det som berörde mig mest är självklart barnen. Den lilla mat vi hade med till besättningen för uppdraget delades snabbt upp och med hjälp av en passagerare gav vi det vi hade till barn, kvinnor och äldre först. Vatten hade vi gott om så alla kunde dricka. Små chokladbitar gav tillbaka de mest berörande ”thank you” vilket värmde hjärtat.

En reflektion han gjorde under flygningen är att flesta av passagerarna sov på lastdäcket. En flygning med klar himmel och fint månljus förde dem till säkerhet.

– Vi hade begränsat med stolsplatser och för att möjliggöra transport av så många som möjligt så användes spännband. Väl framme på vår HUB i Tbilisi var det rutin med tankning, rengöring och debriefing innan nästa besättning som sitter i beredskap kunde ta över. Maskinerna gjorde ingen nytta ståendes på marken, säger Broadcast.

Så fort svenska TP 84 Hercules landat påbörjar Halo arbetet med att förbereda för att lyfta igen. Lastmästarna tar hand om passagerarna tillsammans med flygsäkerhetsstyrkan som också hjälper till att skydda flygplanet och besättningen ifall något skulle hända. Från utrymmet längst fram i flygplanet där två piloter, en flygmaskinist, en taktisk systemoperatör samt en av lastmästarna befinner sig under flygning nås de enbart av ljuden av gråtande barn när passagerna börjar fylla planet. Som mest vid en flygning fick de med sig 131 passagerare, vilket är långt fler än vad som finns platser i ett TP 84. Många barn kunde sitta i någon vuxens knä.

Som mest var det 131 passagerare på ett av Försvarsmaktens TP 84 Hercules. Foto: Alexander Gustavsson/Försvarsmakten

Kabul ligger högt över havet vilket gör att luften är tunnare och det är varmt, detta gör att flygplan får sämre prestanda att stiga som de normalt har. Dessutom måste de strax efter start passera över en bergskam. Det adderar till alla de andra risker uppdraget innebär.

– Vad händer om en motor går sönder, då måste vi ha en plan så att vi kan ta oss ut över bergen. Men det finns alltid en plan som alla känner till. Det skapar en väldig trygghet. Händer det här så gör vi såhär. Då infinner sig någon slags lugn istället, säger Halo.

Vid in- och utflygning använder de sig av taktisk flygning, de flyger på olika vis varje gång för att vara oberäkneliga. Om någon skulle skjuta mot flygplanet finns facklor att fälla, det gör man för att värmesökande robotar skall följa facklorna istället för flygplanet.

–  Som pilot är det alltid en anspänning innan man kommit upp en bit i luften, den första minuten efter start är anspänningen som störst, säger Halo.

Efter landning i Islamabad kan Halo se de passagerare han flugit. Barn hade fått gosedjur som en lastmästare hade tagit med sig och delat ut. Han slås av att många av familjerna och barnen hade fina kläder på sig, men inget bagage. Många såg också lättade ut men väldigt trötta.

Evakueringsflygningarna fortsätter även för HAW och Broadcast berättar om att en av dagarna var anflygningen mot Kabul förhållandevis enkel.

– Någon enstaka trafikkollisionsvarning på väg mot fältet var det enda som höjde pulsen på besättningen. En sättning med full klaff i så låg fart som möjligt för att inte överhetta bromsarna innebar att vi inte behövde vänta på att dessa skall kylas och vi belönades med en otrolig kort tid för lastning, säger han.

– Två timmar och en kvart senare lämnade vi Kabuls flygplats med drygt 270 evakuerade personer ombord, varav nästan hälften var barn. En norsk SF-soldat som kan flytande två dialekter av det regionala språket såg till att alla passagerare kunde känna sig bekväma med den sterila miljön på lastdäcket. Samtidigt delade en av de svenska piloterna ut gosedjur till alla barn och en amerikansk pilot stod för fullt och packade samt last-säkrade passagerarnas minimala bagage. De hade tur... Denna flygning hade vi plats för bagaget, säger Broadcast.

Passagerarna togs emot på plattan där de landat av både svenska, norska, holländska och amerikanska representanter. Både civila och militära som sedermera lotsade de evakuerade vidare genom systemet.

– Den besättning som stod redo tog nästa flight och de lyckades få med sig otroligt nog, över 400 människor, dock utan packning, säger han.

På väg mot säkerheten med C-17 från HAW. Foto: HAW

Under Broadcasts sista flygning till Kabul, i kaoset med flera IDF-bombdåd i anslutning till Kabuls flygplats och tre larm om attacker mot flygplatsen, fick de med sig 366 personer. Ungefär hälften av dessa var små barn, några utan sina föräldrar.

– Det var även mycket glädjande att se våra kollegor i TP 84 Hercules på rampen bredvid oss, även de i full fart att undsätta folk. Då funderade jag hur länge vi skulle kunna fortsätta insatsen, säger han.

– Jag är stolt för jobbet vi gjorde som var absolut nödvändigt. Stolt över den kunskap de mer rutinerade kollegorna besitter och hur de delar med sig samt lär ut för att vi alla skall bli ett ännu bättre crew och i slutändan göra ett än mer professionellt jobb för mänskligheten, säger Broadcast.

Sista flyget

Mot slutet av den svenska evakueringsinsatsen inträffar det som många varnat för, ett attentat i form av en explosion vid flygplatsen.

– Vi får direkt reda på att det har hänt, det vi inte vet är i vilken fas vårt flygplan är, vi vet att det är på marken. Vi tror inte att de har startat, säger Per Carlemalm.

TP 84:an startar precis efter explosionen. Det är det sista som lämnar Kabuls flygplats när attentatet sker. De har precis åkt förbi på taxibanan där det händer ett par hundra meter bort. De ser rökmolnet men reagerar inte eftersom det rök på flera ställen runt flygplatsen, det hörde till normalbilden under insatsen.

– Vi hade en C-17 som stod på marken när bombdådet skedde på andra sidan flygplatsen och ytterligare ett flygplan på väg in. Flygplanet på väg in fick vända tillbaka till Tbilisi och den på marken kunde starta med full last med evakuerade strax efter att flygplatsen åter kunde öppna, säger Peder Söderström.

Den svenska evakueringen kommer genomföra en flygning till efter attentatet, när många andra länder redan avbrutit sina insatser. Kvar i Kabul finns fortfarande svensk personal. Per Carlemalm med personal är villiga att genomföra flygningen och hämta dem, trots riskerna, och gör snabbt en plan för detta som presenteras för högre chef, ”vi måste ta hem all svensk personal, vi har en plan och det sker på det här sättet”.

– Vi väljer att vi gör det igen. Vi fortsätter med operationen trots det höga riskläget, och gör precis det vi är till för att göra, vi backade inte och alla var frivilliga. Vi är beredda att hjälpa andra svenska myndigheter när det är som svårast, säger han.

De får klartecken att genomföra planen. Halo var med som pilot på den sista flygningen.

– Det var kluvna känslor, man förstod att det var farligt, samtidigt så kändes det som att vi hade en bra plan hur vi skulle göra och gått igenom alla tänkbara scenarier hur vi skulle göra, som ett större flygplanfel på marken i Kabul. Eller om det sker en till attack. Men vi kände oss väldigt trygga med uppgiften, säger han.

Flygningen gick bra och de kunde återvända till Pakistan för sista gången under denna insats. Efter landning utspelar sig glädjescener.

– Det kändes väldigt skönt att kunna hjälpa dem att ta sig därifrån, det kändes jättebra och jag är glad att vi fick chansen att göra det och att det gick så bra, säger han.

Dagen efter explosionen flög HAW ytterligare två uppdrag, men i takt med att länderna började avsluta evakueringen och dra tillbaka sina militära enheter från flygplatsen blev risknivån att fortsätta för hög.

– Det var ett svårt beslut att fatta men uppdragen dagen efter explosionen blev våra sista. Kvar fanns de sista amerikanska enheterna som höll på evakueras samt de afghaner som inte lyckades ta sig ut denna gång, säger Peder Söderström.

Stöd från hemmaförbandet F 7

Malin Persson, chef för Skaraborgs flygflottilj, har som uppgift att leda förbandet och stödja de insatser som genomförs. Hon är mycket stolt över sin personal.

– Det är det de är bäst på, att lösa svåra uppdrag, i en svår hotmiljö. Det här är inte första gången, transporten har gjort väldigt många insatser, säger hon.

En uppgift är också att se till att det finns stöd till anhöriga. De kan ofta ha en mycket svår situation eftersom de inte har samma information som den stödjande personalen på F 7 har.

–  Det är så mycket värre för de anhöriga, de sitter ju hemma som på nålar. Jag har tänkt mycket på de anhöriga under den här perioden, men förhållandena har ändå varit så gynnsamma att de kunnat hålla kontakt med de närmste anhöriga själva där nerifrån.Vi ska inte heller glömma bort alla som slitit dygnet runt för att ge så bra stöd som möjligt till gänget som befann sig därnere. Allt från logistik, underhåll, flygtillstånd med mera måste fungera alla tider på dygnet, säger Malin Persson.

Transportflygskvadronen genomför skarpa uppdrag hela tiden. Det kan handla om allt ifrån krissituationer, hjälp vid naturkatastrofer som Tsunamin i Filippinerna, stormen Gudrun, till stöd vid insatser. Även under pandemin hålls beredskap för att kunna transportera intensivvårdspatienter i ambulans med Hercules.

– Man måste säkerställa att de har möjlighet att göra den här typen av insatser över tid, för det är mycket tryck på den här resursen. Just transportflyg är alltid efterfrågat. Man måste vara rädda om dem så att de orkar i längden, säger hon.

Åter Såtenäs

Vid hemkomst till Såtenäs fanns både flygvapenchefen, Carl-Johan Edström samt chefen för Skaraborgs flygflottilj Malin Persson på plats och hälsade besättningen välkommen hem. De deltog också i den efterföljande hemkomstmiddagen. Uppmärksamheten var något som besättningen inte hade förväntat sig.

–Många i personalen hade inte förväntat sig det, ”nu inser vi att vi gjort något stort”, säger Per Carlemalm.

–Vi blev glatt överraskade. Det är roligt att vi är uppmärksammade, säger Halo.

I en vindstilla sensommarkväll kom de två Herculesflygplanen tillbaka till hemmabasen Såtenäs. Foto: Per Forsberg/Försvarsmakten

Efter hemkomst fick även personalen delta i hemkomstverksamhet som bland annat innefattar gruppsamtal där de kunde prata om det de varit med om.

– Vi blev väl omhändertagna när vi kom hem, säger Halo.

Väl förberett

Först på plats för att förbereda för insatsen var NSE, National Support Element från Luftstridsskolan och Försvarsmaktens logistik. De förberedde allt för att uppdraget skulle kunna utföras. Det handlar om logistikarbete, som boende, mat och infrastruktur för personalen och flygplanen.

–  De har gjort ett hjältedåd och förtjänar en eloge för allt de gjort, säger Per Carlemalm.

De sista dagarna i operationen förstärktes det svenska bidraget med flygbasjägare från Blekinge flygflottilj, F 17, för att kunna bistå med bland annat sjukvård om behovet skulle uppstå.

Vi lever i en tid av ett förändrat, och tyvärr, försämrat omvärldsläge. Ett säkerhetsläge som präglas av instabilitet och oförutsägbarhet. Det visar inte minst utvecklingen i Afghanistan.

– Jag är otroligt stolt över vad Försvarsmakten, Flygvapnet och HAW åstadkommit under mycket svåra förhållanden och hög risknivå. Med mycket kort varsel, helt osjälviskt och med stort mod, visat på viljan att göra skillnad för andra och sätta deras säkerhet framför sin egen. Det är inte bara långt utöver vad som förväntas av många andra i vårt samhälle, det är kärnan i vår militära profession. Varje enskild räddad person är en seger i sig själv, säger Carl-Johan Edström.

Text: Per Forsberg och Louise Levin

Texten uppdaterad 210909

Officiell blogg
Försvarsmaktens heraldiska vapen. Illustration.

Chefer i flygvapnet kommenterar och lyfter frågor och idéer för diskussion. Det här är en formell myndighetsblogg från Försvarsmakten.

2 kommentarer

  • AA 8 september 2021 16:41

    Mycket bra och välfökänt uppskattning.

  • Jan A 8 september 2021 22:41

    Mycket intressant läsning! :-)
    Bra jobbat!

delta i diskussionen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *