Räddningstjänsten på F 21 är i mångt och mycket som en civil brandstation. Den främsta skillnaden är den kombattantstatus som räddningspersonalen på flygflottiljen har. Högsta prioriteringen är alltid att släcka bränder i anslutning till landningsbanan och andra kritiska moment som kan vara av livshotande karaktär.
Insatsledaren Olle Marcusson, förklarar att personalen är civilanställd inom Försvarsmaktens försorg och det är inte ett krav att vara utbildad brandman. Numera ingår räddningstjänsten i Försvarsmaktens organisation vilket inneburit att de fått kombattantstatus. Därför genomgår personalen militär utbildning i fyra steg där varje steg motsvarar en vecka. Utöver de generella kraven för brandmannayrket måste de även klara Försvarsmaktens fysiska krav enligt FMFysS, Försvarsmaktens Fysiska Standard.
– Många har svårt att tro att vi tillhör Försvarsmakten eftersom vi går runt i blå klädsel och inte i traditionella militära uniformer. Allt handlar om att det är mer praktiskt med klädsel anpassad för brandmannayrket som att till exempel snabbt kunna klä på sig utrustningen, förklarar han.
Brandstationen är lik en civil motsvarighet med uppställda fordon, overaller som enkelt men snabbt kan kläs på samt en klassisk stång för nedfirning. Insatstiden är inget för den långsamme, på maximalt 20 sekunder ska personalen ha klätt på sig utrustning och vara uppsatta i fordonen för utryckning. Sedan ska det ta maximalt 70 sekunder att ta sig till olycksplatsen på flygfältet. Kallax flygplats som F 21 delar med civila flygplan, som räddningstjänsten också stödjer, har Sveriges längsta landningsbana på 3350 meter. Brandstationen är placerad på mitten av flygfältet.
Uppgifterna är förstås att släcka bränder som kan uppstå på och omkring landningsbanan. Det kan även röra sig om att rycka ut för att understödja flygplan som exempelvis fått problem vid landningen, som inte nödvändigtvis måste vara brand.
Under övning Trident Juncture 18 upplåter Sverige USA med delar av F 21:s flygbas enligt värdlandsstödsavtalet som undertecknades för några år sedan. Rent praktiskt handlar det om att upplåta plats för personal och materiel, vilket sker vid brandstationen. Under övningens veckor är amerikansk personal utplacerad på brandstationen. En av dem är Jordy Jackson, tekniker och ledare för bärgningsgruppen, ”Crash Recovery Team”.
– Vi ingår inte i brandstationens olika team utan vi följer efter dem i utryckningen men deltar inte i den. Istället är vår uppgift att besluta om vad som ska göras med det amerikanska flygplanet efter brandmännens arbete. Då undersöker vi planet och beslutar vad nästa steg blir. Beroende på skadeklass så kan vi själva bogsera bort den eller så får vi hjälp med det.
Olle kommenterar amerikanernas närvaro på brandstationen:
– Då amerikanerna följer med så slipper vi fundera på vilka vi ska anropa. Utan de hade vi först behövt fundera på hur pass skadat det är och vilka från den amerikanska sidan vi bör informera.
Han beskriver vidare att det varken är några nyheter eller konstigheter att samarbeta med andra nationer.
– Det varierar hur sammansättningarna med andra nationer ser ut. Ibland kan det vara att dem ingår i våra team eller att de, som i detta fall, inte gör det. Internationella gäster har varit återkommande ända sedan jag började. Hur de gör beror på till exempel vilket flygplan de har och deras utbildning. Om det finns känslig materiel inblandad med sekretess runt kan också spela in.
Finland är en nation Sverige övat mycket med och dess brandmän har satts in i ordinarie svenska team. Det är hela tiden upp till varje land att besluta vad de själva är mest trygga med och hur sammansättningen ska utformas. Länder som Turkiet, Danmark och Schweiz är några av de länder som haft brandmän på besök. Sverige skickar också iväg personal emellanåt, som nu under Trident Juncture, då några Jas-plan övar i Norge. Syftet är att de svenska brandmännen ska kunna bidra med kunskaper för hur ett Jas-plan ska hanteras vid en eventuell brand.
Text: Carl Törner/Försvarsmakten
Foto: Jerry Lindbergh/Försvarsmakten
