Flygförarmärke m/36, ritat av hovsilversmeden Erik Fleming. Foto: SFF
Den 28 november 1936, för 80 år sedan, fastställdes Flygarmärke m/36 att bäras till Flygvapnets uniform. Se där också ett jubileum att fira!
Den som fastställde märket var dåvarande försvarsministern Janne Nilsson. Från början var meningen att märket skulle bäras ovanför vänster bröstficka ”närmast hjärtat”, i likhet med i de flesta andra länders flygvapen, och ovanför eventuella ordnar eller ordensband. Till premiären för utdelningen av ”vingarna” hade han emellertid ändrat sig: ”… omförmält flygarmärke m/36 skall bäras till flygvapnets vita eller blå vapenrock m/30 ovanför högra ficklocket …”. Varför denna omsvängning är svårt att veta. Svenska flygvapnet är ett av ytterst få, kanske rentav det enda flygvapen, där märket bärs till höger.
Märket skulle ersätta de äldre flygförar- och fältflygarmärkena, som tecken på godkänd grundläggande flygutbildning. När märket, som 1940 skulle ombenämnas till Flygförarmärke m/36, kom i bruk, tillgodosågs ett sedan länge uppdämt behov. Inte mindre än 263 män uppfyllde fordringarna, då de första utdelningarna gjordes den 25 maj 1937. De som var aktuella i sammanhanget var de som tidigare utbildats inom marinflyget och till marinens uniformer bar Marinflygarmärke m/15, de som kom från arméflyget och till sina arméuniformer bar Fältflygarmärke m/16 samt slutligen de som genomfört den nya vapengrenens Flygvapnet grundläggande flygutbildning (GFU).
Fältflygarmärke m/16 bars på ärmen av dem som flygutbildats vid Flygkompaniet, underställt Armén. Foto: SFF.
Fram till 1936 hade inte Flygvapnet egen officersutbildning, utan officerarna kom från Armén och Marinen. Som Flygvapnets nya uniformer m/30 saknade flygarmärken, valde de flesta att använda sina gamla uniformer, för att visa att de var flygare! Flygförarmärke m/36 i guld ändrade på detta, och Flygvapnets personal blev då och äntligen enhetligt uniformerad!
Så några ord om märkets tillkomst. Den som fick uppdraget var hovsilversmeden Erik Fleming (1894-1954). Han utgick inledningsvis från ett antal utländska förebilder och ett antal olika skisser. De var nästan alla ett hopkok av olika fågelbitar, som vingar och näbbar och annat. Fleming valde en egen väg, och åstadkom ett tidlöst elegant förslag. En modell cirka tre gånger större än det tilltänkta märket, tillverkades i plastellina. Denna ”urvinge” kom omsider att skänkas till Svensk Flyghistorisk Förening som emellertid såg till att den hamnade på Flygvapenmuseum.
Hovsilversmed Erik Fleming i arbete. Foto: SFF
Dåvarande flygvapenchefen general Torsten Friis beskriver i sin dagbok en föredragning för den då 77-årige Kung Gustaf V i maj 1935: ”Jag föredrog slutligen ärendet om flygmärket. Jag lämnade först en redogörelse för de länder, vilka hava märke, visade så några prov på flygmärket och slutligen förslaget till vårt flygmärke (Flemings prototyp, vilken mätte 20 x 6 cm, i jämförelse med slututförandet 7 x 2 cm, förf anm). Kungen gillade i hög grad idén men fann märket något för stort! Det borde både avkortas och knappas in på bredden!” Det är svårt att inte hålla med majestätet …
Den första som tilldelades Flygförarmärke m/36 var flygpionjären och den redan 1911 utbildade arméflygaren Gustaf (Gösta) von Porat, sedermera och trots uppnådd pensionsålder kallad att bli chef för Norrbottens Flygbaskår, F 21, under andra världskriget.
Den som tilldelades Flygförarmärke m/36 nummer 1 var flygpionjären Gösta von Porat som genomgick pilotutbildning i Frankrike redan 1911. Foto: SFF
Flygförarmärke m/36 förekom även i silverutförande. Det tilldelades unga män med tidigare flygutbildning vilka snabbutbildades till militära piloter under andra världskriget. Denna ”silvervinge” väckte från början upprörda känslor, men Silvervingarna, som piloterna kom att kallas, fick snart snudd på kultstatus. Men det är en annan historia.
Text: Lennart Berns, Svensk Flyghistorisk Förening (SFF)
