Julia Lindblom gjorde GMU i höstas och är nu anställd soldat på F 21. Hon driver en egen blogg, där hon fått många frågor om sitt yrke i Försvarsmakten. Detta blogginlägg har vi fått möjlighet att publicera här.
”Okej så det har dykt upp några frågor angående mitt yrke dom senaste veckorna, så jag tänkte försöka svara på dom nu... Det är svårt att förklara ett jobb inom försvarsmakten när man inte har varit innanför grindarna. På ett sätt är det som vilket jobb som helst och på ett sätt är det väldigt annorlunda och kommer alltid att vara det, för det ska det ju vara. Jag kan börja med att säga att vilket civilt yrke du än kan tänka på – det jobbet finns med stor chans även inom FM. Kock, brandman, tekniker, pilot, sjukvårdare osv, listan är lång. Det som är skillnaden är att striden läggs till. Du är en soldat i grunden och du ska vara en person som dina kollegor vill ha bredvid sig i strid, som man kan lita på, som känns trygg, som vet hur man gör och som helt enkelt överlever.
Och hur sjukt låter inte det egentligen? Jag visste på ett sätt vad jag gav mig in på när min GMU började men jag tänkte ju faktiskt aldrig att jag skulle; lära mig att ta isär och sätta ihop en AK5C på sekunder, gå 6 mil utan mat och sömn, veta hur man bygger en ensambivack, byta magasin springandes, sätta torniques, kasta handgranat och framförallt att gå fram och tillbaka till en skjutbana dagligen, att vara i skogen en hel dag och bara lära sig sätt att röra sig på i strid, att skjuta lös ammunition mot dina vänner och lära sig att hela tiden tänka större än bara sig själv. Fryser jag, fryser någon annan mer och vi kan tillsammans springa en värmeslinga. Har jag ont, har någon annan också ont och vi får bita ihop. Är jag hungrig, delar jag ändå alltid med mig av mitt till den som behöver det mer. Är jag trött, är det 30 st till som är det, och vi kanske ändå inte får sova inatt.
Nu när vi var på högvakten pratade vi om det.. Vi står där och vaktar faktiskt slottet och ja, om det händer något så måste vi agera. Det är vårt jobb. Om någon drar en kniv eller ett vapen mot mig så måste jag försvara mig. Skulle jag klara av det? Och jag tror – ja. För vi är tränade till det, vi har gjort det ”löst” i praktiken. Haltar, varnar, mantlar, skjuter ett varningsskott och till slut ett skadligt skott. Det gör det inte mer ”okej” i mitt huvud just för hur det skulle kännas efteråt. Men ja, det är vad jag är tränad till och det är mitt jobb. Det trodde jag inte heller att jag skulle säga eller tänka den 17 augusti, dagen jag började GMUn och nu är jag här, snart sju månader senare.
Ett långt intro till dom faktiska frågorna haha.. Och dom som läser det här som är soldater kommer tycka att det låter enkelt och att jag har glömt minst hälften.. Vilket jag har. Det kommer alltid att vara omöjligt att ge en hel, rättvis och fullständig bild av det här jobbet när man inte är där, i smeten. Men dom som inte har en aning om vad jag snackar om, ni kanske får någon sorts bild nu. Jag önskar att jag kunde visa er.
Nu är i alla fall GMUn över och precis om en vecka går jag för första gången till mitt nya kompani, mitt nya jobb. Jag har kommit in som flygtekniker här på F21 och ALLA skrattar lite och frågar: men kan du det? Okej, så först av allt. Nej, jag kan inte meka – det är därför det här jobbet kräver en utbildning som jag kommer få och det innebär ett halvår på Arlanda/i Uppsala (detta blir efter sommaren) och sen en viss tid i Halmstad. Följt av det blir det ca ett år av praktiska ”övningar” här hemma på F21 innan jag anses som klar. Och sen tycker jag inte heller om att ifrågasättas, kanske för att jag är tjej? Ja jag är smart och ja jag behöver utmaningar i livet för att se det som kul, och då tyckte jag att det här skulle passa mig
Så min plan? Här i livet? Sex månader på Arlanda som börjar i augusti. Då får jag boende i Uppsala, FM ger bidrag för min lägenhet här och jag får hemresor i princip varje helg. Jag vill inte säga att jag flyttar för jag trivs så sjukt bra i Luleå och jag har många av mina närmsta vänner här och tack vare de här förmånerna känns det helt okej.. Å andra sidan känner jag mig redo för ännu ett steg i mitt liv och jag vill aldrig vara eller bli den som säger nej till något nytt och spännande, som jag vet kommer att ge mig erfarenheter och minnen. Sen vet jag i alla fall inte exakt hur det ser ut efter det.. Jag vet att det är kompletterande utbildning i Halmstad och sen ska jag tillbaka till Luleå för att jobba. Och det var ju det jag ville, jobba på F21.
Sen är det här ett yrke man ”borde” gå specialistofficer mot. För att klättra och utvecklas. Och det pratade vi om redan på min intervju. Jag känner personligen mer för taktisk officer och jag tror den möjligheten finns men det här är inget jag känner mig stressad över just nu. I så fall är båda dom utbildningarna i Stockholm på 1,5 år respektive 3 år. Jag vill bli något och jag vill utmana och utveckla mig själv, men jag är 22 år ung och om något i mina mål eller viljor hinner ändras så tänker jag låta det ske.
Men tror jag just nu att det finns en stor chans att jag blir kvar inom försvarsmakten över tid? Ja, absolut. Det som är bra med FM är att möjligheterna alltid är stora och finns. Vill jag byta yrke om 2, 5 eller 10 år så kan jag det. Och jag kommer inte kunna säga precis vart jag hamnar i slutändan. Kanske i Luleå, kanske i Uppsala, kanske någon annanstans. Det beror på jobbet, om man träffar någon och mycket annat. Det tar jag också sen.
Kikade runt lite på bloggen efter jag skrev det här och hittade mitt första inlägg jag gjorde efter mina första 12 dagar på F21. Så, här är ett urdrag från min blogg för sex månader sedan. Tiden går fort när man har roligt.”
’Ja vart ska jag ens börja. I fredags blev jag ledig efter 12 raka utbildningsdagar som rekryt på F21. Vilka dygn det har varit – vad man har lärt sig mycket, vad man har stressat, svettats och varje dag utmanat sig själv inom så många områden. Så mycket man inte hade räknat med men så mycket som samtidigt har varit så intressant och roligt. Fast det får jag väl inte säga, för kul ska man ju inte ha inom försvarsmakten..
Så vad gör vi riktigt? Ja dom här två första veckorna gick under ett projekt som heter ”Koll på läget”. Första dagarna hämtade vi ut fyra trossar (typ stora bags) var med utrustning och materiel följt av inventering och markering av allt och sedan vika in det snyggt och prydligt i var och ens skåp – som dessutom måste se exakt likadana ut invändigt. Detta tillsammans med exercis – hur man ska bära sin uniform (öppna dragkedjor, smuts, uppvikta ärmar och icke instoppade skosnören är ett big no), hur man marcherar, gör vändningar (nej, det är inte okej att bara ta några slumpmässiga steg för att vända ansiktet mot ett annat håll) och hur man måste tilltala sina befäl.
Och främst av allt – hur vi som pluton, 33 st virriga unga vuxna, ska samarbeta. Hur vi ska vara starka individer för att klara det här samtidigt som det inte är okej att vara individualist. Att tänka ”om jag är klar snabbast så vinner jag” är inte okej – för ”vart har du din grupp? Vart är din pluton?”. Ni vet, ensam är inte stark. I det här läget är vi bäst som ett lag – där varje persons svaghet är någon annans styrka, där det är okej att be om hjälp, där man måste kunna ta emot den hjälpen och där det är bäst när man accepterar någon annans misstag, personlighet och även styrkor och för plutonens skull alltid ger 110% själv.
Jag har personligen även lärt mig att inte behöva kissa varannan timme, att inte få kramp i magen pga hunger efter tre timmar utan mat, inte heller få ont för att man äter för snabbt- för nu har jag varken tid att kissa eller känna hunger och när man har ätit på 4 minuter x antal dagar så vänjer sig liksom kroppen.
Visst låter det spännande? Lätt men ändå svårt på något sätt. Jag har lärt känna så otroligt underbara människor och vi tycker nog alla att vi har hunnit blivit väldigt tighta med tanke på att vi bara känt varandra i 12 dagar. Och våra befäl är sjukt bra. Alla är seriösa, duktiga, mycket repektingivande men har ändå glimten i ögat. Dom sätter stor press men man får ändå försöka förstå att dom försöker lära dom där 33 st virra unga vuxna att bli soldater, och att dom ska känna en säkerhet i det.
Bland allt vi har gjort – all stress, inventering, springa upp och ner för trappor och mellan fyspass, lunch och lektionssalar – har vi även hunnit vara på Tåme skjutfält tre dagar. Vem visste att man var helt okej på att skjuta liksom. Inte jag i alla fall! Mellan skjutningarna var vi även endel i skogen och lärde oss ta oss fram på olika sätt och i olika formationer. Det bästa och mest sanna som sades där borta var Mattias ”direkt man är i den här uniformen och kryper i blåbärsriset och man ser spindlar överallt känner man bara – hoppa på nu spindeljävel så krigar vi”. Eller som vår plutonschef sa när det började regna ”när det är sånt här väder och när vi har motgångar – så skrattar vi. Det här gör oss tjärvare!”. Ja ni hör ju vilka krigare vi håller på att bli.’
Tackar för frågorna om mitt yrke och säger absolut inte nej till fler om såna dyker upp! Ha det bra allihopa.”
Detta blogginlägg är en personlig reflektion från soldaten. Hon beskriver med egna ord det hon känner och upplever. Vill du bli soldat eller starta en karriär i Försvarsmakten som specialisofficer eller taktisk officer? Allting börjar med grundutbildning, läs mer på jobb.forsvarsmakten.se
