I samband med att överste Magnus Westerlund nu lämnat över chefskapet för Helikopterflottiljen för att bli försvarsattaché i Paris gjorde han en personlig betraktelse över åren som gått.
”Som ung kustjägarfänrik övergick jag 1987 till Marinflyget mitt uppe i en period som starkt präglades av insats och en tydlig fiende. Kalla kriget kastade fortfarande sin mörka skugga över Europa och ubåtskränkningar av svenskt territorialvatten var en normalbild.
Under de inledande åren vid helikopterdivisionen på Berga genomförde vi i princip kontinuerligt nationella insatser från april till oktober längs den svenska kustlinjen. Vi drog i väg på mycket kort varsel (timmar) och fick inte meddela hem varför vi åkte eller vart vi åkte.
Varje incident innebar att vi var borta hemifrån veckovis i sträck.
Till denna insatsverksamhet kom även den ständiga sjöräddningsberedskapen som kulminerade under Estonias förlisning 1994.
Allt detta var givetvis påfrestande på både oss och våra familjer, men det var också en spännande tid där vi var mycket motiverade för vår uppgift och förbandet utvecklade en unik och genuin kamratskap på hela bredden, oaktat om man ingick i besättning, jobbade i stab, med helikopterunderhåll eller i bastjänst.
Det vi gjorde då har präglat min syn på Försvarsmaktens helikopterverksamhet; alla behövs för att det skall fungera, samt att vår närvaro och insats gör skillnad, både för Sverige som nation och för den enskilda människan.
Jag fick också förtroendet att bygga upp och utveckla den rörliga och fältmässiga förmågan på Marinflyget i mitten av 90-talet. I samband med det arbetet knöt jag kontakter med Arméflyget och blev mycket imponerad av deras professionalism inom dessa områden.
Även denna bild av ett nationellt taktiskt rörligt och fullt ut fältmässigt helikopterförband har jag burit med mig och haft framför ögonen under min tid här vid dagens Försvarsmaktsgemensamma helikopterflottilj.
Jag verkade i olika befattningar från Fk till Mj inom Marinflyget 1987 – 1997 och efter 10 år med annan verksamhet i Försvarsmakten och på Försvarsdepartementet fick jag 2007 möjligheten att återkomma till helikopterverksamheten. Under min frånvaro hade Förvarsmaktens Helikopterflottilj bildats och jag inledde tjänstgöringen som stabschef och blev ställföreträdande chef för flottiljen året därpå för att slutligen få förtroendet att bli flottiljchef 2009.
Jag har haft förmånen att få leda förbandet under 5 omvälvande, spännande och mycket intressanta år – åren då allt hände.
Vi har gått från en mycket begränsad nationell förmåga och stöd till samhället till ett flertal internationella insatser, såväl till lands som till sjöss.
Vi har gått från gamla helikoptersystem till att ha en av världens modernaste helikopterflottor.
Vi har också gått från att ha ”inget” att göra till att ha ”för mycket” att göra.
Jag är medveten om att uppbyggnaden av vår internationella förmåga inte varit helt smärtfri.
Med brister på personal och med försenade materielleveranser har ni lyckats med något som egentligen inte skulle varit möjligt på de korta tidsförhållanden som rått. Vi har från 2007 och fram till nu hunnit med att avsluta vår första insats i Kosovo med HKP9, byggt upp och beredskapssatt en helikopterenhet i NBG08 med HKP10 och HKP4, med rasande fart utarbetat ett fartygsbaseringskoncept med HKP15 och genomfört ME02 i Indiska Oceanen. Vi har utvecklat MEDEVAC-förmåga och genomfört två års insats med HKP10 i Afghanistan samtidigt som vi lyckades med konststycket att få den alldeles för lilla HKP15 till att bli en CASEVAC-maskin och beredskapssätta den och en hel helikopterenhet i NBG11. Slutligen har vi under 2013 till och med genomfört två parallella insatser i och med att HKP16 löste av i Afghanistan och dessutom utökade förmågan med Forward MEDEVAC, samtidigt som vi med HKP15 genomförde ytterligare en insats tillsammans med HMS Carlskrona i Indiska Oceanen. Insatsen i Afghanistan fortgår som bekant i några veckor till. Över större delen av denna tid har vi dessutom upprätthållit en ständig beredskap att kunna stödja Specialförbanden. Detta innebär också att samtliga våra helikopterskvadroner har genomfört internationella insatser.
Vi är idag ett mycket erfaret förband inom FV-familjen. Vi är ett av Försvarsmaktens mest efterfrågade och insatta förband. Ur det mycket täta samarbetet mellan skvadronerna för att lösa dessa uppgifter, har det dessutom vuxit fram en stärkt förbandsanda, vilket är mycket positivt.
Att förbereda och genomföra alla dessa insatser är egentligen mer än nog för ett förband av vår storlek. Man skall här notera att vi dessutom tagit emot, evaluerat och driftsatt två medeltunga helikoptersystem, HKP16 och HKP14. Vi har samtidigt hanterat en mängd barnsjukdomar på HKP15. Utöver detta har HKP9 och HKP4 avvecklats och utfasningen av HKP10 påbörjats.
Här borde egentligen kraften varit slut, men flottiljen har dessutom i likhet med resten av Försvarsmakten genomfört den stora Försvarsmaktsreformen med bl a värnpliktens upphörande och övergången till anställda soldater, samt infört ett helt nytt personalförsörjningssystem där vi haft glädjen att välkomna våra specialistofficerare.
Jag vill också nämna några ord om flygsäkerhet och verksamhetssäkerhet. Vårt förband och våra medarbetare har tyvärr tvingats betala det högsta priset man kan göra. Vi har förlorat många bra arbetskamrater och vår verksamhet har granskats med lupp. Vi har tagit lärdom av detta och hade aldrig klarat av den extremt komplicerade verksamhet vi genomfört de senaste åren om vi inte tillsammans slagit vakt om vår flyg- och verksamhetssäkerhet.
Det är ingen hemlighet att jag då och då har beskyllts för att jag inte alltid har haft ett tillräckligt brett FV-tänk eller att jag haft andra prioriteringar än resten av FV. Helikopter är till viss del fortfarande en främmande fågel i FV-familjen och kanske inte alltid det man prioriterar högst när resurserna blir knappa. Jag har alltid hävdat att ett taktiskt, eller i vissa fall stridstekniskt helikopterförband aldrig kommer att kunna balanseras mot ett strategiskt stridsflyg som dessutom utgör en av de viktigaste delarna av svensk högteknologisk försvarsindustri. Så kritiken mot mig har säkert varit befogad! Men till mitt försvar vill jag bara säga att det finns tillräckligt med människor, både inom och utom Försvarsmakten, som driver stridsflygfrågorna. Försvarsmaktens helikoptrar är och förblir en mycket viktig resurs för våra mark- och sjöstridskrafter och det är där jag hela tiden haft min lojalitet. Vi är tyvärr fortfarande ganska få som driver dessa frågor och som chef för Försvarsmaktens samlade helikopterresurser är det utan tvekan mitt ansvar och dessutom mitt personliga intresse att slå vakt om detta.
Vi får inte glömma Hemvärnet vid denna summering. Hemvärnet i Östergötland har genomgått stora förändringar och förbättringar. Antalet bataljoner har kokats ner till två, vilka därmed är hyggligt bemannade. KFÖ-systemet och GMU för blivande HV-soldater har införts. Kompanier och plutoner har försetts med ny personlig utrustning och ny förbandsmateriel. Medelåldern har sjunkit rejält och rörligheten har ökat.
Det har varit en stor glädje för mig att få följa 30. och 31. HV-bataljonernas övningsverksamhet och att få träffa alla positiva HV-soldater som väljer att lägga en stor del av sin fritid på denna verksamhet. Hemvärnet har dessutom stått för merparten av det stöd vi gett till samhället här i Östergötland. Det har alltid funnits män och kvinnor ur bataljonerna som med kort varsel ställt upp för att leta efter saknade personer eller på annat sätt hjälpa oss andra i samhället när det har behövts.
Jag vill rikta ett särskilt tack till HV i Östergötland för detta!
Magnus Westerlund har nu lämnat över till den nya Flottiljchefen överste Peder Söderström, till höger i bild.
Hur ser framtiden för förbandet och vår verksamhet ut?
Även om vi är ett av de mest prioriterade förbanden i Försvarsmakten så riskerar FMOrg18 och ekonomin kopplat till den att påverka oss negativt. Här måste de mark- och sjöoperativa kraven få genomslag på vår organisation, materiel och förmåga. Det handlar om att återta och utveckla nationell förmåga för helikopterbataljonen, inklusive rörlighet och fältmässighet i bastjänsten.
En positiv bieffekt av detta är att vi dessutom kommer att bli bättre på att ge stöd till samhället – vilket i sin tur bidrar till folkförankring och rekrytering.
Släpp därför aldrig den nära och täta dialogen med armén och marinen! Låt dessutom dialogen övergå till gemensam planläggning där helikoptrarnas roll i striden tydliggörs. Utifrån detta skall sedan övningsverksamheten födas, där ni efter hand skapar allt mer avancerade och tillämpade övningar.
Driv på rekrytering och utbildning av Taktiska koordinatorer och Sonar operatörer till HKP14. Vi kommer att få de sjöoperativa maskinerna inom några år och det är viktigt att vi då har färdigutbildade besättningar att fylla dem med. Fortsätt att verka för att vi kan disponera minst 9 st sjöoperativa HKP14 med minst 7 st ubåtsjaktutrustningar.
Även om de senaste tongångarna från våra folkvalda pekar på en uppbyggnad av nationell förmåga på bekostnad av det internationella engagemanget är jag säker på att vi även i fortsättningen löpande kommer att skicka helikopterenheter till internationella insatser. Det är möjligt att det blir ytterligare insatser inom ramen för Operation Atalanta, antingen på svenskt eller utländskt fartyg, och att vår helikopterenhet i Nordic Battle Group 15 på något sätt kommer att sättas in. Det råder ju tyvärr ingen brist på konflikter i världen, där Mali, Nigeria, Centralafrikanska republiken, Sydsudan, Somalia, Syrien och Ukraina bara utgör några exempel.
Till detta kommer vår nya uppgift; Stödet till polisen. Även här har våra helikoptrar en viktig roll att fylla, men låt inte denna uppgift utvecklas på bekostnad av den militära förmågeutvecklingen utan att ni ger en tydlig konsekvensbeskrivning till våra uppdragsgivare och folkvalda.
Vi kan alltså konstatera att det även i framtiden tenderar att finnas fler uppgifter än resurser för Helikopterflottiljen. Se dock inte detta som något negativt! Ni har en viktig roll att fylla! …och förbandet har därmed också en tydlig framtid i Försvarsmakten.
Även om jag är säker på att min kommande tjänstgöring som försvarsattaché i Paris kommer att bli både spännande och roligt så kan jag redan nu säga att de gångna 5 åren som chef för Helikopterflottiljen har varit de mest intressanta och de viktigaste i hela mitt yrkesliv. Tack till samtliga medarbetare på Helikopterflottiljen. Utan ert engagemang och höga krav på resultat hade vi inte varit där vi är idag.”
