Någon gång emellanåt infinner sig tillfället för mig när jag får tid till att tänka egna tankar och reflektera lite. Idag var en sån dag. En dag på jobbet där många kontor stod tomma som ett resultat av höstlov och bara halv arbetsdag. En dag med bara något enstaka möte planerat och endast ett fåtal inkommande e-mail och telefonsamtal. Dagen före Alla Helgons dag.
Utan att kunna sätta fingret exakt på var tankarna startade så var de där. Stora och små. Nära och fjärran. Nutid och dåtid. Allt i en enda salig blandning. Det blir oftast lite känslosamt. Varför vet jag inte. Det bara är så, inget som känns särskilt konstigt, snarare befriande.
Jag har förstås tänkt jobb, det gör jag nästan jämt, alldeles för mycket. Idag kom det sig i första hand av att jag bytt jobb och allt som följer med det. Försök att kombinera och kordinera dubbla almanackor, ambition att på ett värdigt sätt avsluta en befattning i kombination med samma ambition att komma in i den nya. Funderingar över hur jag på ett tillräckligt bra sätt ska kunna möta alla krav (mest mina egna) och de förväntningar som jag känner av. Men, i och med att tanken om att jag är omgiven av skickade och erfarna medarbetare infann sig, släppte jag det hela.
Många av tankarna har koppling till särskilda händelser, omständigheter eller ärenden. Oftast sådana som inte bara träffar det logiska och sunda, utan som påverkar känslomässigt. De som känns och inte vill gå över. De som fastnar.
Jag fick ett e-mail för en tid sedan. Avsändaren; en äldre, pensionerad kollega. En av de som jag, och många med mig, har stort förtroende för och ser upp till. Texten var klar som himlen en höstdag. Kritiken och missnöjet till mig och Flygvapnet handlade om våra tillkortakommanden i samband med att framträdande profiler från försvarsgrenen gått ur tiden, utan att vi på ett värdigt sätt uppmärksammat det. Jag tycker att det är jobbigt. Jobbigt för att jag anser att det är viktigt. Viktigt för att det, De, är en del av vår historia och har del i det fina som skapats.
Igår fick jag ett annat e-mail från en medarbetare i FM. Kommer inte ens ihåg att det träffade det logiska. Det sköt rakt innanför bröstbenet och jag blev arg, riktigt arg. Innehållet indikerade att jag skulle ha bidragit till att FM vidtagit åtgärder som strider mot bestämmelser som påverkar personers integritet. Vidare uttryckte personen i fråga kritik mot ett, ur mitt perspektiv mycket vällovligt och nödvändigt initiativ. Trots att jag skrev av mig i det svar jag skickade igår, fanns det kvar idag.
Tonvikten på det som rörde sig i huvudet på mig idag, ”mina ägnade tankar”, har rört de som inte finns med oss längre. Det är förmodligen triggat av flera saker. Jag nämnde tillfället, förutsättningarna idag. Det finns också ett inslag av den information som florerat bland olika bloggar i veckan och som har koppling till Flygvapnet. Inte minst så finns det en koppling till Informationsdirektörens, Erik Lagerstens, fina blogginlägg idag. Om du inte läst det så rekommenderar jag dig att göra det. Sakligt och värdigt, på riktigt. Tack!
Innan jag lämnade Tre Vapen idag spenderade jag en god stund för mig själv i Flygvapnets Minneshall. En av de finaste och mest fridfulla platser jag vet. Där satt jag och lät tankarna vandra. Om allt och om inget. Känslan av besvikelse att inte leva upp till förväntningar var borta. Det arga var som bortblåst. Känslan av tacksamhet fick jag därinne och det var den tog jag med mig hem. Tacksamhet för att det är jag som får sitta där inne och kan reflektera över det jag ser. Tacksamhet mot de som har sina namn på väggen och som vi för alltid skall minnas.
Jag ber att få önska Er en riktigt fin Alla Helgons helg.
Micael Bydén/ Flygvapeninspektör
INFODIR Blogginlägg:
http://blogg.forsvarsmakten.se/kommentar/2013/10/31/alltid-saknad-aldrig-glomd/
