Till övergripande innehåll Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsidan Nyheter Innehållsöversikt Sök Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakta oss Juridisk information
Du är här:

myndigheten

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

till myndigheten

jobb & karriär

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Oavsett vad du vill göra i Försvarsmakten börjar din resa med en grundutbildning.

till jobb & karrär

bloggportalen

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

Du är här

Alltid saknad, aldrig glömd

Erik Lagersten

Ceremoni till minne av de stupade i flygvapnets minneshall.

Ceremoni till minne av de stupade i flygvapnets minneshall.

I den byggnad som kallas Tre Vapen på Gärdet i Stockholm finns Flygvapnets minneshall. En stillsam och värdig plats där långsidan utgörs av inskriptioner över alla som omkommit i flygtjänst i Försvarsmakten. Nästan 1 000 namn finns samlade.

Några av senaste som fick sina namn där, efter år av ovisshet för de anhöriga, var besättningen på den DC-3:a som sköts ned av sovjetiskt stridsflyg sommaren 1952 och vars skrov upptäcktes på Östersjöns botten 2003. Raderna avslutas med de fyra besättningsmedlemmar vars helikoptrar kolliderade 2007 i luften ovanför Ryd i södra Småland.

Många är de som gett sina liv i tjänsten för rikets försvar och väggen påminner oss alla om detta men även om att bakom varje namn finns anhöriga och kamrater. Det är möjligt att minnesväggen och de förluster som drabbat flygvapnet för många är okända. Så sent som för ett par år sedan fick jag vägleda en dotter till en av de piloter som finns på väggen till minneshallen. Att den fanns var inget hon visste om av de berättelser som fanns inom hennes familj.

Men för politiker, journalister och andra som valt att besöka minneshallen ges en direkt bild av hur många kamrater som stupat. Framförallt under åren 1940 till 1968 förolyckades många flygförare och annan flygpersonal. Varje stupad är en förlust, för de liv som de aldrig fick leva, för de anhöriga och för nationen Sverige.

Ingen förlust kan någonsin accepteras på ett personligt plan men den kan förklaras och sättas i ett sammanhang som gör den mer begriplig. Med början under andra världskriget och så som efterkrigstiden utvecklade sig blev det svenska flygvapnet ett av Europas största. Uppgiften var att tillsammans med övriga delar av dåvarande Krigsmakten utgöra ett försvar mot ett angrepp som för många svenskar föreföll högst realistiskt.

Om kriget hade kommit kalkylerade statsmakterna, från regering till övriga beslutsfattare, att Sveriges förluster skulle vara stora, astronomiska om de skulle sättas i dagens kontext. Det skulle vara så för alla försvarsgrenar, inte bara för flyget utan också för alla de styrkor som skulle möta en numerärt mycket större motståndare. Med detta följer att dåtiden hade en högre toleranströskel för förluster än vad samhället har idag. En historisk jämförelse skulle nog också ge vid handen att detta synsätt fanns i många samhällssektorer, inte bara inom Krigsmakten.

Kombinationen högre tolerans, dåtidens säkerhetssyn, outvecklad teknik, outvecklade regler och krav för luftfarten samt att kravet att Sverige skulle försvaras är anledningen till dessa förlusttal.

Detta fråntar dock inte flygvapnets chefer ansvaret för vare sig helhet eller delar men var tid har sitt sammanhang. Dåtidens chefer tog ansvaret för att skapa en säkerhetskultur inom flyget som är ett föredöme för all verksamhet, civil som militär, och en stolthet för alla i Försvarsmakten. Flygvapnet fick som direkt konsekvens av detta sedan början av sjuttiotalet en markant förändrad haveristatistik och har inte haft en flygplansolycka med dödlig utgång sedan 1996. Våra helikoptrar hade en period kring sekelskiftet med flertalet dödliga haverier, men har genom omfattande analyser och noggrant flygsäkerhetsarbete även här hävt trenden sedan kollisionen 2007.

Minneshallen och andra monument står som minne över en dåtid även om vi alltid måste vara beredda på att nya förluster aldrig kan uteslutas. I riksdagen fattas beslut om insatser som handlar om liv och död. En kunskap om bakgrund, förutsättningar och respekt för den personal man beordrar till insats, på marken, i luften eller till sjöss, måste då finnas bland våra politiker och opinionsbildare. På sådant sätt skapas förutsättningar för allmänhetens stöd och förtroende, inte förr.

Denna text har handlat om förlusterna bland flygande personal men den kunde lika gärna ha handlat om alla de som genom åren i internationell tjänst, under värnplikten eller under beredskap mist sina liv. På minnesstenen vid gamla F2, liksom i minneshallen, står inristat ett citat ur Uppenbarelseboken 12:11. Med detta minns Försvarsmakten sina döda under den stundande allhelgonahelgen.

 ”De älskade icke livet så att de drogo sig undan döden.”

 

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Officiell blogg

Försvarsmaktens kommunikationsdirektör eller annan chef i myndigheten kommenterar aktuella frågor. Det här är en formell myndighetsblogg från Försvarsmakten.

Marcela Sylvander är Försvarsmaktens kommunikationsdirektör. Hon ger uttryck för myndighetens principiella uppfattning, här på bloggen Försvarsmakten kommenterar, när hon framträder i media eller i andra sammanhang samt på Försvarsmaktens Facebook-konto och Twitter.


7 kommentarer

  • Hans Gidenstam 10 december 2013 03:03

    ”De älskade icke livet så att de drogo sig undan döden.” Jag anser inte att citatet behövs bytas ut, det är ett uttryck för sin tid, både historiskt och språkhistoriskt. Språk är förvisso ett föränderligt medium, vi brukar idag inte samma språk som då. Dock kan jag hålla med om att man vid uppförande av ett nytt monument bör välja ett modernare uttryck och då rimligen även ett religions neutralt för att spegla våra mer mångkulturell samhälle. Men att ändra ett befintligt monument skulle jag klassa som historieförfalskning.

  • Fredrik Lundgren 19 november 2013 17:43

    Tack Erik för ditt utförliga och uppriktiga svar!

    Det är tydligt att detta är en brist och att du inte är nöjd med dagens ordning. Jag har eftersökt detta under en längre tid, men först nu får jag ett vettigt svar, även om själva slutsatsen är nedslående. Tyvärr vittnar detta för mig om hur man värderat soldater och sjömän genom tiderna (dvs lågt) och min enda förhoppning är att detta rättas till. Både vad gäller den historiska sammanställningen över värnpliktiga men även fortsatt arbete med veteranfrågorna. Dessutom är det viktigt att i ivern att försvara det nuvarande systemet inte ägna sig åt att beskriva värnpliktiga i nedsättande ordalag.

    Det som var speciellt med värnpliktiga som omkom (utan för att förringa andra omkomna) var så klart att de formellt var intvingade under pliktlag. Dvs inte hade någon möjlighet att själv ta ställning till riskerna i verksamheten på det sätt man gör idag när man söker anställning. Detta borde ställa extra höga krav på statsmakterna. Jag fortsätter bevaka detta, hör gärna av dig om du får tag på något vettigt. Finns på @FredrikLunkan

    Vänligen
    Fredrik

  • Erik Lagersten 19 november 2013 00:09

    Tack. En berättigad fråga. Vad jag förstår så saknar Försvarsmakten en sådan sammanställning. När vi producerade "Rättning framåt", en film om värnplikten (http://www.youtube.com/watch?v=wq3I_YYjbh0) så ville jag att detta skulle finnas med i faktatexterna. Detta gick inte att få fram. En anledning var att detta inte fördes på central nivå utan tex. var en fråga för varje regemente att vårda. Det var också frågor om vem kunde räknas som omkommen i tjänsten. Min mening är fortfarande att vi är skyldiga att ha en sådan sammanställning, inte minst nu när veteranfrågor är en angelägen och viktig fråga inom myndigheten. Vi kommer framöver att tillsammans med Krigsarkivet se om det går att få fram det som borde finnas, en sammanställning över de som förlorat sina liv för rikets försvar.

    När frågan nu är på tal, kanske någon läsare vet om forskningsprojekt eller liknande där ämnet berörts?

  • Fredrik 18 november 2013 22:45

    Hej Erik och InfoS!

    Bra och viktig text! Jag är intresserad av hur många och vilka som omkommit som värnpliktiga mellan 1902 och 2010. Har FM någon sådan sammanställning, likt denna om personal i flygtjänst? Gärna årsvisa uppgifter. Tack på förhand för svar.

  • marianne reuterdahl hernblad 4 november 2013 23:13

    Tack för de fina orden. Jag har kontakt med många anhöriga och har med sorg hört deras berättelser om det trauma som förföljt familjerna i decennier. När jag personligen repade mod och besökte Minneshallen för några månader sedan, beslöt jag mig för att sätta min hand på alla vänners och bekantas namn - det blev en hel del. Deras namn är för evigt inristade i graniten. Låt oss aldrig aldrig glömma!

  • Anneli Hjalmarson Spjellok 2 november 2013 18:20

    Tanken med citatet är inte att man inte älskar livet. "De älskade icke livet så att de drogo sig undan döden". Citatet är valt för att spegla att man var medveten om att livet kunde ändas; men att man tog den risken. Citatet är därför menat att hedra de som fått betala det högsta priset, då man i dåtid tyckt att piloterna valt själv.
    Dock kan man fundera över om det i dagens samhälle kanske vore en idé att byta citat till något mer lämpligt.

  • Adam 1 november 2013 19:40

    Välskriven artikel med ett bra innehåll. Att hedra de som stupat för Sverige är en skyldighet vi efterföljande har. Jag uppskattar att Erik Lagersten sätter dessa förlorade individers totala uppoffring i relation med det verklighet som rådde för inte allt för länge sedan.

delta i diskussionen ↓

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *