Ceremoni till minne av de stupade i flygvapnets minneshall.
I den byggnad som kallas Tre Vapen på Gärdet i Stockholm finns Flygvapnets minneshall. En stillsam och värdig plats där långsidan utgörs av inskriptioner över alla som omkommit i flygtjänst i Försvarsmakten. Nästan 1 000 namn finns samlade.
Några av senaste som fick sina namn där, efter år av ovisshet för de anhöriga, var besättningen på den DC-3:a som sköts ned av sovjetiskt stridsflyg sommaren 1952 och vars skrov upptäcktes på Östersjöns botten 2003. Raderna avslutas med de fyra besättningsmedlemmar vars helikoptrar kolliderade 2007 i luften ovanför Ryd i södra Småland.
Många är de som gett sina liv i tjänsten för rikets försvar och väggen påminner oss alla om detta men även om att bakom varje namn finns anhöriga och kamrater. Det är möjligt att minnesväggen och de förluster som drabbat flygvapnet för många är okända. Så sent som för ett par år sedan fick jag vägleda en dotter till en av de piloter som finns på väggen till minneshallen. Att den fanns var inget hon visste om av de berättelser som fanns inom hennes familj.
Men för politiker, journalister och andra som valt att besöka minneshallen ges en direkt bild av hur många kamrater som stupat. Framförallt under åren 1940 till 1968 förolyckades många flygförare och annan flygpersonal. Varje stupad är en förlust, för de liv som de aldrig fick leva, för de anhöriga och för nationen Sverige.
Ingen förlust kan någonsin accepteras på ett personligt plan men den kan förklaras och sättas i ett sammanhang som gör den mer begriplig. Med början under andra världskriget och så som efterkrigstiden utvecklade sig blev det svenska flygvapnet ett av Europas största. Uppgiften var att tillsammans med övriga delar av dåvarande Krigsmakten utgöra ett försvar mot ett angrepp som för många svenskar föreföll högst realistiskt.
Om kriget hade kommit kalkylerade statsmakterna, från regering till övriga beslutsfattare, att Sveriges förluster skulle vara stora, astronomiska om de skulle sättas i dagens kontext. Det skulle vara så för alla försvarsgrenar, inte bara för flyget utan också för alla de styrkor som skulle möta en numerärt mycket större motståndare. Med detta följer att dåtiden hade en högre toleranströskel för förluster än vad samhället har idag. En historisk jämförelse skulle nog också ge vid handen att detta synsätt fanns i många samhällssektorer, inte bara inom Krigsmakten.
Kombinationen högre tolerans, dåtidens säkerhetssyn, outvecklad teknik, outvecklade regler och krav för luftfarten samt att kravet att Sverige skulle försvaras är anledningen till dessa förlusttal.
Detta fråntar dock inte flygvapnets chefer ansvaret för vare sig helhet eller delar men var tid har sitt sammanhang. Dåtidens chefer tog ansvaret för att skapa en säkerhetskultur inom flyget som är ett föredöme för all verksamhet, civil som militär, och en stolthet för alla i Försvarsmakten. Flygvapnet fick som direkt konsekvens av detta sedan början av sjuttiotalet en markant förändrad haveristatistik och har inte haft en flygplansolycka med dödlig utgång sedan 1996. Våra helikoptrar hade en period kring sekelskiftet med flertalet dödliga haverier, men har genom omfattande analyser och noggrant flygsäkerhetsarbete även här hävt trenden sedan kollisionen 2007.
Minneshallen och andra monument står som minne över en dåtid även om vi alltid måste vara beredda på att nya förluster aldrig kan uteslutas. I riksdagen fattas beslut om insatser som handlar om liv och död. En kunskap om bakgrund, förutsättningar och respekt för den personal man beordrar till insats, på marken, i luften eller till sjöss, måste då finnas bland våra politiker och opinionsbildare. På sådant sätt skapas förutsättningar för allmänhetens stöd och förtroende, inte förr.
Denna text har handlat om förlusterna bland flygande personal men den kunde lika gärna ha handlat om alla de som genom åren i internationell tjänst, under värnplikten eller under beredskap mist sina liv. På minnesstenen vid gamla F2, liksom i minneshallen, står inristat ett citat ur Uppenbarelseboken 12:11. Med detta minns Försvarsmakten sina döda under den stundande allhelgonahelgen.
”De älskade icke livet så att de drogo sig undan döden.”
Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör
