Svensk förvaltningsordning bygger på en allmän princip att riksdagen beslutar, regeringen verkställer och myndigheterna genomför. Normalt ankommer det inte på en ämbetsman att ha synpunkter på våra folkvaldas åsikter och beslut. Men detta förhållningsätt bygger också på ömsesidig respekt och förståelse för varandras roller och hur svensk besluts- och förvaltningsprocess fungerar. Jag konstaterar efter att ha tagit del av riksdagsledamoten Annica Engbloms blogginlägg om Marinens Musikkår att det är lämpligt att kommentera de delar av innehållet som olyckligtvis skulle kunna uppfattas som fakta.
Regeringen har gett Försvarsmakten i uppdrag att till 2018 reducera lönekostnaderna med 500 miljoner kronor jämfört med tidigare planering. Detta innebär att myndigheten kommer att minska, tillsammans med tidigare redovisade egna rationaliseringsmöjligheter, antalet heltidsbefattningar i Försvarsmakten med 1500 stycken, eller med cirka 10 procent. Alla förbandstyper påverkas. Vi har till regeringen redovisat att det påverkar uppbyggnaden av insatsorganisationen och den operativa förmågan.
I detta skede har förbanden fått till uppgift att redovisa förslag och konsekvenser. En första lägesredovisning har skett. Arbetet med att ta ställning till förslagen har ännu inte påbörjats i Högkvarteret och inga medarbetare har delgivits några besked. Beslut tas i en strukturerad process under 2014.
Med denna första lägesredovisning som utgångspunkt menar Engblom att ”processen (...) saknar motstycke i oanständighet”* då även försvarsmusiken kommer att påverkas.
Vad är fakta? Livgardet, med ansvar för försvarsmusiken, konstaterar att Marinens Musikkår riskerar att försvinna. Då försvarsmusikens huvuduppgift är statsceremoniell, och huvudsakligen äger rum i Stockholm, är en spridd gruppering på flera orter med reducerad personalvolym inte rationell vare sig ekonomiskt eller funktionellt enligt Livgardets första bedömning. Detta eftersom Marinens Musikkår i ett sådant scenario skulle behöva genomföra upp till 100 speldagar i Stockholm per år med allt vad detta innebär. Men detta förslag är det första och ytterligare förslag analyseras vid förbandet för att kunna överlämnas till Högkvarteret som beslutsunderlag.
Med sin egen analys som grund menar Engblom vidare:
”För att situationen kring försvarsmusiken är signifikativ på den dysfunktionalitet som lever kvar på vissa förband i vårt land. För att höga chefer i försvarsmakten, till vilka vi ska sätta vår lit för våra liv i händelse av krig, agerar oerhört oprofessionellt, långt från den ledarskapsroll de ska vara tränade för och den värdegrund utifrån vilken de är satta att verka i.” samt ”Det är dags att ta tag i sina ålagda uppgifter och inrikta sig på att få verksamheten att rulla”.
Ett sådant anmärkningsvärt uttalande förtjänar inte att sakligt bemötas utan faller tungt tillbaka på den som väljer att föra det offentliga samtalet i en sådan riktning. Den som väljer att ifrågasätta myndighetens arbete, dess chefer eller förband på ett sådant sätt förbiser det faktum att ålagda uppgifter är en direkt eller indirekt konsekvens av riksdagens och regeringens beslut och styrningar.
Debatten borde tidigt i processen utgå från en helhet och fokusera på rikets försvarsförmåga, detta sagt med stor förståelse för de känslor som varje enskilt förslag kommer att väcka hos den enskilde medarbetaren och det tryck som då kan ställas på den folkvalde. Musikkårerna är angelägna men en eventuell reducering måste sättas i ett sammanhang där det framgår att det som främst kommer att påverkas är krigsförband med konsekvenser för våra huvuduppgifter. Allt som är krav på bevarande måste följas av ett reduceringsförslag på annan verksamhet som ger samma eller högre effekt.
Musikkårerna utgör en stolthet för Försvarsmakten. I grunden är jag minör och sjöofficer och jag blir bedrövad över att Försvarsmakten kanske mister en av sina kulturbärare. Det är ledsamt att enskildas tillvaro förändras. Det kan komma att ske i Blekinge, för ett antal medarbetare och deras familjer, liksom i varje län där vi bedriver verksamhet. Med det återstår mycket arbete och vad resultatet blir efter beredning i Högkvarteret är idag alldeles för tidigt att med bestämdhet kunna säga något om.
Försvarsmakten har en stor lyhördhet inför politisk styrning. Det är naturligt och självklart i en demokratisk ordning, där myndigheten och dess medarbetare utgör ett säkerhetspolitiskt instrument, i enlighet med folkviljan uttryckt genom Sveriges riksdag. Med detta följer ett förtroende som behöver förvaltas av såväl de som har makten att besluta som av de som har uppgiften att genomföra. Detta bör prägla debatt och opinionsbildning enligt Försvarsmaktens mening.
Erik Lagersten
Informationsdirektör
*BLT 2013-10-14 (kräver inloggning / betalvägg)
