Rekryteringskampanj 1977, bild från Ulf Björkman
Min fru har ett barnbarn, en 19-årig flicka, en riktig A-flicka! Mycket söt, utmärkta studentbetyg, håller på att klara av halvklassikern med cykling Vättern runt (klart), Vansbrosimning (klart), Lidingöloppet (klart) samt Vasaloppet (klart). Hela hennes rum är fullt med prisrosetter från hästhoppning.
Häromdan meddelade Anna att hon gärna ville lära sig flyga.
De sista åren jag var i tjänst – 1971-1984 – hade jag bl a ansvaret för FV rekrytering. Vi satsade på sponsring av MoDo, dragracing, utförsåkning m fl aktiviteter. Vi hade broschyrer för våra olika yrken. Vi hade promotiongrejor – mössor, halsdukar, tröjor och jag vet inte vad. En smärre rekryteringsbuss (ombyggd ambulans!) som körde land och rike kring. Om vi inte hade 2000 ansökningar till flygutbildning ansåg vi att den rekryteringen var misslyckad.
Så glad i hågen ringde jag Högkvarteret och bad att få tala med den som hade hand om rekrytering av flygförare. Efter en lång tystnad sa flickan i växeln ”att nån sån har vi inte”. ”Det måste vara hå-ärr” sa hon.
Jag kopplades till hå-ärr. Vilket på svenska betydde Human Resources fick jag lära mig. Där svarade en annan flicka som sa att det inte fanns någon broschyr eller annat som beskrev hur flygutbildningen gick till. Än mindre hur man skulle söka den.
”Vi har bara papper som visar hur man utbildar sig och ansöker till soldat eller sjöman”, sa flickan. ”Först när man är klar med grundutbildningen kan man söka specialutbildning som t ex stridsflygare eller helikopterförare”, förklarade hon.
Hur i Herrans namn får man då folk att söka flygutbildning? När man inte kan tala om hur den går till? Vad som krävs, hur lång utbildningen är, var den äger rum osv.
Missförstod jag flickan? Eller missförstod hon mig?
Med flygarhälsning, Ulf Björkman
