Sverker Göranson
Följande artikel publicerades på DN Debatt 12 mars 2014.
Debatten om försvaret är intensiv i spåren av krisen i Ukraina. Flera aktörer argumenterar kring olika alternativ för att förbättra Sveriges försvarsförmåga. Det är bra, men debatten får inte leda till kortsiktiga lösningar. Det viktiga nu är att Försvarsmakten får möjlighet att fullfölja det reformarbete som inleddes med försvarsbeslutet 2009. Målet är ett insatsförsvar som är anpassat till dagens och morgondagens omvärld.
Kärnan i reformen är förband och förmågor som är moderna och snabbt gripbara över hela landet. Det kommer att krävas rejäla resurstillskott, men det ger den flexibilitet och handlingsfrihet som behövs. Förslag om enskilda vapensystem eller låsning av resurser exklusivt till något begränsat geografiskt område i Sverige är inte rätt väg att gå.
Händelseutvecklingen i Ukraina och Rysslands agerande på Krim visar än en gång hur osäkert det säkerhetspolitiska läget i vår nära omvärld är och hur snabbt det kan förändras. Det är en osäkerhet som Försvarsmakten under en rad år framhållit i olika underlag till regeringen och det är något vår planering och utvecklingen av Försvarsmaktens förmåga måste ta hänsyn till.
Försvarsmakten följer utvecklingen mycket noga och vi har en god överblick över närområdet genom våra sensorsystem och närvaro av främst våra marin- och flygstridskrafter. Vår beredskap anpassas ständigt till hur läget runt omkring Sverige förändras och vi kan öka både närvaro och sensortäckning i olika områden om det skulle behövas. Detta är också något vi gjort under de senaste veckorna med bland annat incidentberedskapen baserad på Gotland och med fartyg till sjöss för ökad underrättelseinhämtning
Den delvis förnyade debatt om Sveriges försvarsförmåga som nu förs med anledning av krisen i Ukraina är angelägen – för Sverige och för vår gemensamma förståelse av den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde och den säkerhet vi bygger tillsammans med andra länder och organisationer. Den är också viktig för Försvarsmaktens utveckling kommande årtionden. Jag skriver medvetet kommande årtionden just därför att långsiktighet är så fundamentalt viktigt när det gäller att utveckla vår försvarsförmåga, även i tider med snabbt skiftande omvärldsläge. Riksdagens beslut från 2009 med huvudmålet att öka tillgängligheten på våra krigsförband bekräftas när vi ser händelseförloppet i Ukraina.
Debatten verkar nu dock alltmer låsas på att avdela resurser till Gotland. Viljan och förmågan att försvara Gotland, i likhet med övriga delar av landet, är viktig. Gotlands läge i Östersjön har stor militärgeografisk betydelse och ön kan utnyttjas för placering av sensorer och långräckviddiga vapensystem. Men den militära betydelsen av Gotland är också situationsberoende och vårt agerande och vår närvaro på Gotland är anpassad till det. Emellertid finns risken att man bortser från det problem jag har flaggat för under flera år, nämligen att det krävs rejäla resurstillskott om nuvarande insatsorganisation ska kunna bli materiellt och personellt uppfylld samt övad och framför allt skickad att klara en modern stridsmiljö. Tyvärr hörs inte det problemet i debatten särskilt ofta, men det är en verklighet för våra förband redan i dag.
Förslag om enskilda vapensystem eller geografiskt styrda resurser är fel väg att gå. Först måste vi säkerställa insatsorganisationens förmåga som helhet. Vi har i detalj redovisat våra behov och när det gäller möjligheten att agera i Östersjön, vill jag framhålla betydelsen av att behålla och utveckla den nuvarande marina förmågan, såväl undervattens- som ytstridssystem.
Därför är det viktigt att inte nu låsa in Försvarsmakten i kortsiktiga och begränsade lösningar som på längre sikt kan skapa operativa, ekonomiska och personella begränsningar som leder till att den totala försvarsförmågan blir oförändrad eller till och med minskar.
Jag vill återkoppla till omvärldsutvecklingen och framhålla betydelsen av att nu ta ställning till hela Försvarsmaktens behov och att hålla fast vid att fullfölja reformen. Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten, men då gäller det att den är finansierad. Annars riskerar den att leda till ytterligare obalanser mellan uppgifter och resurser och att vi tvingas flytta runt problemen inom myndigheten.
Mitt militära råd som överbefälhavare är att försvarsreformen med moderna och snabbt gripbara förband fullföljs. Men det förutsätter att tillräckliga resurser avdelas för den fortsatta utvecklingen av insatsorganisationen. Det är så vi skapar flexibilitet och handlingsfrihet i en föränderlig och osäker omvärld.
Sverker Göranson
Överbefälhavare
