Det är bra och hedervärt att SvD beskriver den tuffare miljö svenska män och kvinnor möter i det idoga arbetet att göra Afghanistan till ett säkrare land. Det är dock synd att vi beskylls för att mörklägga och dölja information. Så är inte fallet.
Jag kom själv hem från Afghanistan i söndags och det kanske är på sin plats att förtydliga hur rapporteringen går till när vi hamnar i strid.
Först dock några ord om bakgrunden till det kärvare läget. Försvarsmakten arbetar numera tillsammans med afghansk polis och militär. Syftet är att utbilda dem för att landets egna myndigheter på sikt ska kunna ta över säkerhetsarbetet helt och hållet och att svensk militär ska få ett avslut på engagemanget i Afghanistan.
Samtidigt har en civil representant för det svenska området installerats, ambassadör Krister Bringéus. Det är en erfaren diplomat vars arbete är att slussa biståndsinsatser rätt. Den bärande tanken är att det arbetet ska växa.
Biståndsarbetarna måste emellertid kunna arbeta i en miljö där de inte riskerar att bli beskjutna, kidnappade eller hotade. Därför behövs den militära styrkan ännu inom överskådlig tid.
Ett sådant exempel var valet som hölls den 18 september, dagen före vårt svenska val. Merparten av vallokalerna i det svenska ansvarsområdet hölls öppna och valdeltagandet var – med afghanska mått – acceptabelt. Det hade inte kunnat ske utan militär närvaro.
Vägen till ett fullständigt militärt tillbakadragande från Afghanistan är lång.
Ändå är det glädjande att konstatera att den afghanska armén blir starkare och effektivare från en vecka till en annan. I deras arbete ingår att uppsöka områden som behärskas av kriminella och/eller talibaner – områden som tidigare mer eller mindre lämnats orörda.
Talibanerna som blir utmanade tar gärna till vapen för att skydda sin maktbas och det område där de styr människors liv – och när svenska trupper är med de afghanska hamnar vi därför i strid.
Hur rapporteras då detta i Sverige?
De svenska styrkorna har konstant radiosamband med basen Northern Lights i Mazar-e-Sharif. När de utsätts för beskjutning eller när en sprängladdning detonerar rapporteras det omedelbart. I en snabbt uppföljande rapport finns en uppskattning av vilka vapen motståndarna använder och hur många de bedöms vara och exakt var deras eldställningar är belägna.
Om inte styrkorna själva har med sig personal som kan leda stridsflyg kan detta begäras av staben i Mazar-e-Sharif.
I detta skede skickar staben ett krypterat meddelande till Högkvarteret i Stockholm. Vanligen är det oerhört kortfattat. Meddelandet innehåller egentligen bara klockslag, var händelsen äger rum och vilka vapen de svenska är beskjutna med samt skadeläge. Dessutom ofta ett tillägg om flygunderstöd begärts eller om förstärkningar från Mazar-e-Sharif är på väg.
Samtidigt som det krypterade meddelandet skickas till Stockholm arbetar pressofficeren med en första text om stridskontakten. Den godkänns av chefen på plats och skickas sedan till informationsstaben i Stockholm.
Innan texten publiceras kontrolleras innehållet av armétaktisk stab så att innehållet inte röjer information som motståndaren kan ha nytta av och som inte observerats av förbandet på plats. Dessutom orienterar vakthavande befäl vid Försvarsmakten den tjänsteman som är i beredskap vid Försvarsdepartementet.
Därefter offentliggörs texten på webbplatsen. Vanligen tar det två till tre timmar efter det att första skotten fallit.
För oss i Försvarsmakten är det viktigt att både vara öppna och snabba med informationen. Något som jag tycker vi för det mesta lyckas med. Det vi vill förbättra är våra möjligheter till fördjupning efter större händelser samt regelbundna sammanfattningar som beskriver läget. Detta arbete har påbörjats i och med att vi tillför ytterligare pressofficerare till Afghanistan. Detta beslut fattade jag i augusti.
För våra soldater som allt oftare är i strid är det avgörande att ha bra utrustning – vapen, fordon och kroppsskydd. Dessutom är möjligheterna att få hjälp viktiga.
Från Northern Lights i Mazar-e-Sharif kan vi snabbt skicka ut förstärkningar om motståndet är hårt och från luften får våra soldater behövligt stöd. Ofta räcker det med att attackflygen flyger över motståndarna på låg höjd för att de ska ta till flykten.
Även akutmedicinen är viktig där tyska, norska och amerikanska helikoptrar dygnet runt numera är redo att snabbt transportera skadade till sjukhuset vid flygbasen Marmal. Från april nästa år räknar vi med att den flottan kompletteras med svenska helikoptrar.
De svenska soldaterna gör skillnad i Afghanistan. Vårt arbete leder till framgångar – allt fler flickor (ca 37 procent) går i skolan, ca 80 procent av befolkningen har tillgång till bassjukvård (jämfört med 8 procent 2001), en fjärdedel av parlamentsledamöterna är kvinnor, biståndsorganisationer har kunnat förbättra infrastrukturen och allt fler invånare vågar nu börja utmana talibanerna och de kriminella genom att ge oss tips om planerade våldsdåd, för att ta några exempel.
Jag har under den tid vi har haft svensk trupp i Afghanistan besökt landet många gånger och har själv kunnat se hur den lilla människan steg for steg har fått det bättre. Vid många av dessa resor har jag haft sällskap med politiker och myndighetsföreträdare som själva – på plats – kunnat konstatera att Försvarsmakten gör skillnad. Ytterligare kunskap har ledamöterna i försvarsutskottet fått genom redovisningar som jag och andra chefer genomfört.
Men att fullfölja uppdraget i Afghanistan kräver långvarig närvaro.
Det är också något som det är viktigt att rapportera om i svenska medier.
