Jag fattade beslutet med bred förankring baserat på beslut av vår riksdag och regering, med stöd i försvarsberedningen och mot bakgrund av den nya lag som träder i kraft från årsskiftet. Det är vidare en trovärdighets- och solidaritetsfråga gentemot de soldater som vi nu successivt anställer att vi som redan är anställda lever med samma arbetsvillkor. Vi anser att det gäller alla anställda vare sig man är militär eller civil. Jag har full förståelse för att de förändringar som Försvarsmakten just nu genomför kan kännas arbetsamma och svåra, men varje del är en nödvändig pusselbit för att kunna lösa de uppgifter som riksdagen har gett Försvarsmakten.
Det svenska försvaret ska enskilt och tillsammans med andra både kunna försvara det svenska territoriet och försvara svenska intressen i och utanför närområdet. Därför krävs en organisation som gemensamt är inställd på att arbeta både här hemma, i närområdet och ibland längre borta. Det är fram till idag cirka 95 procent av alla kontinuerligt tjänstgörande som har tackat ja. Det återstår fortfarande en del arbete med våra reservofficerare. Jag har stor respekt för att det var ett svårt beslut för vissa medarbetare samtidigt som det för andra var en självklarhet att tacka ja. Det finns också de som har tackat nej och även det svaret skall självklart respekteras.
Mot bakgrund av antalet ja respektive nej och det faktum att våra yngre medarbetare har haft detta obligatorium sedan 2003 har jag svårt att se Lars Freskers och Jörn Holmgrens uttalande som representativt för ett helt kollektivs åsikter i denna fråga. När jag besöker förbanden och samtalar med våra anställda får jag en annan bild. Att utlandsavtal inte skulle finnas eller att reservofficerens civila anställning skulle påverkas är direkt felaktigt och används enbart för att polemiskt driva en uppfattning. Alla de som i dag tjänstgör i internationella insatser ersätts och försäkras enligt gällande kollektivavtal.
Försvarsmakten har inför beslutet den 2 juli samrått med arbetstagarorganisationerna. I beslutet om internationell arbetsskyldighet framgår att stor hänsyn ska tas till den enskildes privata situation om internationell tjänstgöring blir aktuell. Förbanden ska kunna lösa uppgifter internationellt med intervall om 6 månaders insats och minst 12 månaders tid hemma för de kontinuerligt tjänstgörande förbanden.
Vi vet alla, så också arbetstagarorganisationerna, att det är en politisk fråga i vilken omfattning förbanden används internationellt. Att sätta in förband med tätare intervall är en risktagning och inget jag utom i undantagsfall kommer råda våra politiker att göra.
Jag förstår som sagt att enskilda medarbetare utifrån olika ställningstagande kan känna sig osäkra. Det är ett omvälvande beslut eftersom den fråga vi ställer på spets är om man har gjort rätt yrkesval. Samtidigt är Försvarsmaktens uppgift tydlig för mig. Arbetsskyldighet är en del i den uppgiftens lösande. Beslutet ligger således fast och är en nödvändig del i att forma den nya Försvarsmakten.
Sverker Göranson, överbefälhavare