Reflektion från TRJE15
Vi är nu inne på tredje veckan av Nato-övningen Trident Juncture 2015 i Portugal, där 211:e Stridsflygdivisionen med delar av staben och 2:a basbataljonen från F 21 deltar. Även F 17 deltar med Komnät Flygbas. Dagligen (och på natten) har vi genomfört olika typer av uppdrag, tillsammans med övriga partnerskaps- och Nato-länder. Det har varit allt från mindre planering av tunga flygpass med två svenska Gripenplan som genomför Close Air Support-uppdrag (CAS) tillsammans med Forward Air Controllers (FAC) från olika länder på marken. Till stora sammansatta förband med fyra Gripen plan och exempelvis finska F-18 och F-16 från flera länder, där mer komplexa uppdrag ska lösas. Framför allt är det dessa större sammansatta uppdragen, även kallade composite air operations (COMAO) som har föranlett de största utmaningarna för oss på division att hantera under denna övning.
Vi i svenska flygvapnet är vana att öva på att flyga i dessa comao. Vi övar på detta regelbundet och vi utbildar också en del av våra piloter till att planera och leda dessa comao vilket gör dem till Mission Commanders (MC). Principen för dessa comao är densamma oavsett om det är fyra eller fyrtio flygplan som tillsammans ska lösa en uppgift. Det handlar först och främst om den samordning som måste ske och att planeringen för genomförandet, genomförs på ett flygsäkerhetsmässigt sätt. Här är flödet av flygplansrörelser det viktigaste, avseende på vilka höjder olika förband ska flyga på, när de ska vara på olika platser och att man säkerställer att olika konfliktpunkter som kan påverka flygsäkerheten inte uppstår. Därtill ska den egentliga uppgiften lösas, vilket under denna övning har bestått i exempelvis att understödja markförband med CAS, skydda transportflygplan som ska genomföra humanitära fällningar av-, eller som landar för att distribuera förnödenheter, slå ut massförstörelsevapen, skydda helikoptrar som ska undsätta nödställda vid naturkatastrofer i en krigszon, m m. När dessa uppgifter ska lösas så genomförs de alltid mot en spelad fiende, som gör allt vad de och dennes system kan, för att hindra oss från att lösa uppgiften.
Bortser vi här från den viktiga men framför allt fredsmässiga uppgiften för mission commander att vi ska genomföra detta på ett flygsäkert sätt, och istället blickar in mot en eventuell skarp situation, så är det nu som taktiken tas fram för hur vi ska kunna lösa vår uppgift, vår fiende med dess taktik och system till trots. Här tar han hjälp av personer som blir utpekade som ansvariga för delplaneringar av uppdraget. En ansvarar för planeringen av jaktskyddet, en för attackuppdragen, en för transportuppdragen, en för lufttankningen m m och en ansvarar för att få ner hela planeringen på papper, för att nämna några.
Den absolut största och viktigaste utkomsten av denna övning är just att vi partner- och Nato-länder lär känna varandra, varandras system och hur vi utnyttjar dem. Genom att vi alla övar i flera olika roller så hittar vi styrkor och svagheter i vår taktik och vårt uppträdande, samtidigt som vi alla länder delar med oss av våra erfarenheter. Detta föranleder dels att vi alla mest troligt blir bättre på att lösa uppgifter både som enskilda länder men framför allt tillsammans, samt det föranleder att vi bygger och skapar förtroende gentemot varandra, länderna emellan.
Vi har nu under tre veckor jobbat tätt inpå varandra både inom den svenska kontingenten, men även de olika länderna emellan. Vi har utvecklats tillsammans och förbättrat vår gemensamma taktik, som varje planerat flygföretag har mynnat ut i.
Nu mot slutet av övningen växlar därför övningsledningen upp svårighetsgraden. I dag genomfördes därför en simulerad cyberattack mot alla de förband som står baserade på vår bas i Beja i Portugal. Detta resulterade i att all planering fick genomföras utan datorhjälp. Ganska snabbt byttes powerpoint, datorer och bildprojektorer ut mot penna och papper och whiteboards. Detta till trots löpte planeringen på bra och passet kunde genomföras med samma output som tidigare flygpass. Ännu ett steg i tempoväxlingen från övningsledningens sida är att vi nu inom en viss tidsram tillsammans med övriga länder ska ha flyg i luften kontinuerligt, för att lösa uppgiften med att förse markförbanden med flygunderstöd under period som sträcker sig över flera timmar. Här blir de lufttankningsresurser som finns tillgängliga en mycket viktig pusselbit för MC att hantera, samtidigt som de olika ländernas flygplantyper med dess vapenarsenal måste kunna möta markförbandens behov. Även radio- och radarstörning genomförs under passen vilket försvårar lösandet av uppgiften. Inför dagens pass ingick också en koordinering med två B-52:or som startade i USA för att delta i vårt comao i Portugal, vilket föranledde en ännu mer tidspressad planering, då dessa startade 10 timmar innan oss (!).
Efter detta flygpass, och de övriga passen i övningen för övrigt, kan vi åter igen konstatera att både våra Gripenplan och den svenska personalen står sig väl i en internationell jämförelse. Jag vill hävda att vi som flygvapen har gått från att tidigare (läs för ca 10 år sedan) varit några som ofta fick anmäla begränsningar på internationella övningar p g a avsaknad av interoperabla system, och därmed inte kunde lösa vissa uppgifter eller än värre äventyrade hela comao:ts säkerhet p g a av brister i ex länksystem. Nu har vi gått till att vara den spelare som ofta kan kliva in och lösa de uppgifter där andra länders flygvapen har begränsningar. Vi har idag i våra Gripenplan L-16, vilket förvånande nog inte alla Nato-länder har i sina fpl. Vi har Have Quick (en radio med hoppfrekvens som försvårar för fiende att störa ut kommunikationen), vi har mörkerförmåga med både night vision goggles och en Lightening Pod som möjliggör att vi kan identifiera både luft- och markmål under dygnets mörka timmar. Men framför allt har vi personal och ett flygplan som förhållandevis enkelt kan växla mellan olika roller och uppgifter. (Här är det bara tillgänglig flygtid för våra piloter som begränsar hur många uppgifter en pilot ska kunna lösa).
En annan reflektion från denna övning är kring de resurser som finns inom Nato. Det finns inget land som kan allt och har allt (ev. bortsett från USA), men de resurser som de olika Nato-länderna tillsammans kan frambringa är imponerande. I Sverige övar vi ibland att vi ska skydda ex. en Hercules som ska in och fälla trupp. Detta brukar vi simulera. Vi brukar också simulera att vi har ett luftvärnshot emot oss.
För att ta gårdagskvällens pass som ett exempel så skulle även här Herculesflygplan skyddas som skulle landa in på en bas för att lämna humanitär hjälp. I detta fall flög först en Hercules över basen och fällde trupp som säkrade basen. En annan Hercules fällde trupp med FAC som kunde leda in CAS om hot uppstod, när sedan alla dessa var på plats landade den tredje in med hjälpsändningarna. Detta samtidigt som flera olika typer av luftvärnssystem försökte bekämpa både dessa Herculesplan samt den jakteskort som bestod av oss svenskar tillsammans med finnar, norrmän, portugiser och amerikanare, skyddade dem. Till detta var det även en del fientlig jakt i luften som spelades av portugiser och norrmän, samt störflygplan.
Alla dessa resurser är det som sagt svårt för något enskilt land att uppbringa, Men när alla drar sitt strå till stacken, tillsammans med en solid plan, så har denna övning visat med all sin tydlighet att detta kan resultera i en synergieffekt som bådar gott inför eventuella uppgifter i framtiden som vi tillsammans med andra länder kan komma att behöva hantera.
Övlt Tobhias Wikström
C 211.Stridsflygdivision
