Ett av de snabbaste sätten att möta en objuden gäst i luftrummet eller på havsytan är att skicka stridsflyg. Därför finns jaktincidenten med sina tre komponenter: luftbevakningen, stridsledningen och piloterna i sina flygplan. Sverige har haft flygplan i beredskap i olika omfattningar i över 60 år: allt beroende på den bedömda hotbilden, politisk vilja och pågående aktiviteter har det över tiden funnits allt ifrån en rote (två flygplan) till flera grupper av flygplan som kunnat starta med korta tidsförhållanden. Bakgrunden till beredskapen är Sovjetunionens nedskjutning 1952 av en svensk DC-3:a, vilket sedan följdes av den så kallade Catalina-nedskjutningen. I efterdyningarna av dessa händelser beslutades det att Sverige behövde en kontinuerlig övervakning av luftrummet samt förband som kunde ingripa mot kränkningar. Gå inte över gränsen Under ett par decennier har aktiviteten i Sveriges närområde varit något lägre än den normalbild som fanns i slutet av Kalla Kriget, det vill säga sent 1980-tal. En viss ökning av aktiviteten i närområdet har märkts av men den är främst kopplad till att det har börjat övas mer i framförallt Östersjön. I samband med militärövningar och flygträning finns det alltid en risk för att någon pilot fokuserar lite för mycket på taktik och övning och glömmer bort att hålla koll på andra nationers gränser. Det händer inte så ofta, men en situation kan uppstå där flygplan kommer nära eller flyger över en gräns. Dessa gränser är så klart inte är utmärkta med någon verklig linje utan det är en osynlig gräns som markerar vårt territorium. I sammanhanget bör nämnas att även svenska piloter har passerat andra nationers gränser oavsiktligt, exempelvis har det skett under flygövningar både i närheten till Finland och Danmark, främst Bornholm. Andra länderna reagerar då på samma sätt som vi gör, har de jaktflyg tillgängligt så närmar de sig oss enligt de internationella regelverken. Om Sverige själva upptäcker att våra flygplan varit mycket nära eller till och med kränkt ett annat lands luftrum skickar vi en rapport till Högkvarteret och det aktuella landet meddelas med en förklaring. Vad skickas upp? Idag har flygvapnet endast en sorts flygplan som används i jaktberedskapen: Jas 39 Gripen. Flygplanet är den andra generationens Jas 39 vilken skiljer sig mot den första genom att ha möjlighet till lufttankning, andra vapen, fler datalänkar med mera. Flygplanet är ensitsigt. I jaktberedskapen är flygplanen alltid skarpladdade med automatkanon. Vissa andra nationers flygplan bär även jaktrobot, men Sverige har valt att inte normalt bära synlig last på sina incidentflygplan. Huvudorsaken är att det inte alltid finns en hotbild som kräver det, men det finns även goda skäl i att inte eskalera en situation genom att visa sig för ett annat flygplan med robotar på vingarna. Att automatkanonerna är laddade kan förklaras med är att om flygplanen skickas på uppdrag att värna den territoriella integriteten så måste piloten kunna ha vapenmakt som yttersta medel om han väljer att avvisa ett annat flygplan. Piloten måste dessutom alltid ha möjlighet att försvara sig själv eller sin rotekamrat. Ytterst handlar det om trovärdighet.
Svensk stridspilot genomför identifieringsträning
Så fungerar jaktberedskapen Normalt genomförs jaktberedskapen med en rote, det vill säga två flygplan. Besättningen befinner sig i en anpassad beredskap. Det innebär att de har så låg beredskap som möjligt för att kunna ha så högt stridsvärde som möjligt vid en insats. Att sitta fastspänd i flygplanet i flera timmar i sträck på marken är tröttande i längden så om möjligt befinner sig besättningen utanför cockpit. Sveriges gränser övervakas kontinuerligt från stridsledningen och luftbevakningen (STRIL). Vid indikation på att något okänt närmar sig våra gränser så höjs beredskapen succesivt alternativt så ges omedelbart startorder. Det innebär att besättningen kan sitta utanför flygplanen, dock oftast med flygutrustningen på men via en direktkontakt med STRIL så kan de få order om högre beredskap. Den högsta beredskapen besättningen har på marken innebär att piloterna sitter i flygplanen med motorn igång vilket benämns ”Högsta motor”. Det innebär inte att de nödvändigtvis kommer att starta, men det ger jaktstridsledaren (JAL) stor handlingsfrihet: Vill JAL ha ännu högre beredskap startas flygplanen och piloterna lägger sig i ett beredskapsläge i luften på lämplig plats och avvaktar händelseförloppet. Jaktstridsledaren är den befattningshavare som ska kunna fatta beslut om insats samt att ge direktiv till piloterna under genomförandet. JAL sitter vanligtvis i en av våra stridsledningscentraler tillsammans med flygstridsledaren (FSL) och luftbevakningen och han har en god överblick över läget i luftrummet.
Bild ur IKFN som beskriver hur jakten bör agera då ett ingripande initieras
Vid insats ger flygstridsledaren på uppdrag av jaktstridsledaren besättningen order för insats samt läge/kurs/höjd på det okända företaget. Jaktroten flyger an mot det okända företaget och börjar med att bestämma läget på företaget. Efterhand närmar sig roten målet och rotechefen ger via radio jaktstridsledaren information om position, fart, höjd, flygplanstyp, nationalitet, verksamhet med mera. Om flygplanet kränker svenskt luftrum tar rotechefen kontakt med den andra piloten genom radio på internationell nödfrekvens, vingtippningar eller tecken. Om flygplanet inte lyder order eller svarar på anrop kan ansvarshavare i ledningskedjan besluta om varningseld med automatkanon. En situation som denna kan i slutändan eskaleras till verkanseld men i modern tid har ingen händelse drivits dit.
Bild ur IKFN som beskriver hur jaktpiloten ska agera
Varje identifiering eller avvisning dokumenteras alltid med hjälp av de sensorer, exempelvis radar, radio och GPS som finns i Jas 39. I incidentflygplanen finns dessutom en handkamera vilket gör att piloten kan ta foto som senare analyseras av specialutbildad personal, exempelvis bildtolkar, på marken. Sedan ett par år har piloterna i Jas 39 ett par nya hjälpmedel som förenklar genomförande och dokumentation, främst i mörker. Minst ett av jaktflygplanen utrustas normalt med en LDP, Laser Designator Pod. Med hjälp av denna kan piloten på långa avstånd få en videobild av de flygplan eller fartyg som han låst sin radar på. Detta fungerar både i dagsljus och i mörker. Vid uppträdande i mörker bär dessutom piloterna så kallade bildförstärkare vilka sätts på flyghjälmen och som ger piloten goda möjligheter att se objekt under mörker.
Bild från LDP bilden visar en svensk pilot som genomför identifiering av ett flygplan
Text: Överstelöjtnant Anders Segerby, flygchef F17 Foto: Försvarsmakten FOTNOT: Textförfattaren har flugit i incidentberedskap jakt och spaning sedan 1991 i AJ37, SF37, SH37, JA37 och JAS.
