Direkt inpå en välförtjänt semester efter en förhållandevis intensiv vår med Flygvapenövning och Arctic Challenge Exercise (ACE) som huvudnummer så drog 211:e stridsflygdivision Akktu Stakki ut på nya äventyr. Denna gång bar transporten mot Bodö i Norge för Arctic Fighter Meet 2019. Den svenska kontingenten bestod av 211:e stridsflygdivision, 31:a flygunderhållskompaniet samt säkmat-, räddning-, bevaknings- och stabspersonal, totalt ungefär 50 personer. För huvuddelen började övningen med marktransport på söndagen medan flygplanen landade in måndag morgon under tiden som en planeringslokal inreddes i en gammal flygtjänstbyggnad på basen som delades med Finland och värdnationen Norge.
Arctic Fighter Meet är övningen ingen pilot vill missa. Den hålls som en del av CBT-konceptet (Cross Border Training) där svenska, finska och norska flygvapnet samövar på veckobasis. Under CBT är det vanligtvis strid med flera flygplan på långa avstånd där informationshantering och lagspel tränas, men under AFM är siktet istället inställt på klassiska dogfights, 1 mot 1. Fast med twisten att vi möter andra flygplanstyper än JAS39 vilken vi övar mot dagligdags. Upplägget är utmärkt för oss yngre piloter då det till skillnad från större övningar, som exempelvis ACE, nu är mindre fokus på komplexa stridsupplägg men desto mer på luftstridens grundvalar och att få mycket tid i sitsen. Att få lära känna kollegor från våra grannländer och utbyta både erfarenheter och anekdoter är ju något som bara sätter ytterligare stjärna i kanten.
Övningsområdet under den årligt återkommande AFM-veckan varierar mellan Luleå, Rovaniemi och Bodö där vi i år alltså befinner oss på den sistnämnda. I huvudsak flyger vi över havet omkring Lofoten – med möjlighet till lågflygning i fjordarna på väg ut och hem till flygplatsen. Själva basen med historia från andra världskriget ligger precis intill staden med havet vid ena bantröskeln och bergen vid den andra vilket resulterar i typiskt norskt väder – det vill säga extremt skiftande avseende moln och vind.
Vi som skriver gör det i rollerna av nybliven rotechef och nästan färdigbakad pilot i slutskedet av GFSU, Grundläggande Flygslagsutbildning.
Övningen rivstartade måndag morgon och 16 pass per dag skulle genomföras med 11 piloter till en början och 9 mot slutet av övningen vilket innebar 2 pass per dag för alla piloter som genomför GFSU och även för de flesta rutinerade FFSU-piloter (Fortsatt Flygslagsutbildning). Däremellan så gick tiden åt till att utvärdera föregående pass och planera nästa. Vid planeringen innan så möts en rotechef (flight lead) och en rotetvåa (wingman) för att prata igenom passet avseende flygning till och från övningsområdet, övningens upplägg samt framförallt flygsäkerhetsrisker och sätt att hantera dessa. Utvärderingen efteråt inleds med en diskussion om eventuella flygsäkerhetshotande händelser som efterföljs av utbyte av lärdomar och erfarenheter.
Både innan och efter diskuteras respektive flygplantyps fördelar och nackdelar och hur man kan nyttja dessa. På övningen deltar alltså F16 (Norge), F35 (Norge), F18 (Finland), HAWK (Finland) samt vår egna JAS39 Gripen, samtliga flygplan med olika förmågor men samtliga piloter med samma vilja att vinna, lära av varandra och passa på att ha väldigt kul under tiden.
Ur perspektivet rotechef är det perfekt mängdträning, då det finns möjlighet till flera pass per dag och då uteslutande med yngre piloter från Norge och Finland som jag aldrig har flugit med. På hemmaplan i Luleå blir divisionen nästan som ett självspelande piano där man har en känsla för vem man flyger med och vad man kan förvänta sig. Under veckan här i Bodö är det istället både nya rutiner och nya rotetvåor, vilket innebär att jag måste försöka tänka igenom både väntade och oväntade omfallsplaner. Slutklämmen blir att försöka förmedla allt det här till den utländska rotetvåan på ett sätt som lämnar så få och små tveksamheter som möjlighet.
För oss som genomför GFSU så har övningen varit ett stort kliv framåt mot att bli färdig med utbildningen och användbar i Flygvapnet. Inför och under varje övning blir vi tilldelade olika ansvarsområden med uppgifter som behöver lösas, allt ifrån bränsleberäkningar och färdplanering till sammanställning av tidigare erfarenheter från manövrerande strid mot andra flygplanstyper. Detta är något som uppskattas då vi dels får mer saker att bidra med men också får ett bra sätt att lära sig nya saker på. Under själva övningen har vi dels lärt oss manövrera mot andra flygplanstyper än våra egna men också att verka från en internationell flygbas tillsammans med andra nationer. Det har varit mycket lärorikt att lära känna både sin flygmaskins och sina egna förmågor i ett nytt ljus samtidigt som man får en förståelse för vad vi i Sverige gör bra och var vi har utvecklingspotential, framförallt som enskild pilot och vår utbildning men även som rotechefer och division.
För att ta ett exempel på en lärdom så är både norrmännen och finnarna väldigt bra på teorin kring luftstrid 1 mot 1, övar ofta uppstyrda situationer och har många ord för olika lägen och manövrar. Vi svenskar är väldigt duktiga på att agera och reagera på uppkomna situationer och vara anpassningsbara i luften, men kan ibland ha svårt att uttrycka vad vi gjorde i ord efteråt. Att ta med oss detta hem är något som kan göra oss och vår utbildning ännu vassare.
Arctic Fighter Meet har varit en fantastisk övning och nu väntar en välförtjänt helg innan en fullspäckad höst väntar – något vi alla ser fram emot!
//Vader och Button, 211.div
