De dröjer ett par timmar in på morgonen innan solens strålar sakta orkar ta sig över de spetsiga bergsmassiven som omringar basen. Vinden är fortfarande frisk men förhållandevis varm efter gårdagens lätta snöbyar. Basen börjar återigen fyllas med personal från världens alla hörn. En helt vanlig morgon för oss som baserar på Bodö-basen under Trident Junction 2018 helt enkelt.
Trident Juncture är en av Natos stora övningsserier som i år bedrivs för andra gången. Första gången var 2015 då övningen bedrevs i Portugal, Spanien och Italien, även då med svenskt deltagande. I år genomförs Trident Juncture i Norra Skandinavien; Norge, Sverige och Finland och är Natos största övning genom tiderna med ca 51 000 deltagare från 31 olika Natonationer och partnerländer. Ca 250 flygplan och helikoptrar, 65 fartyg och upp till 10 000 fordon deltar. En minst sagt imponerande styrka.
Övningen skall också testa Natos snabbinsatsstyrka; NRF (Nato Response Force) som Sverige är en del av. Det är den styrka som på kort tid skall kunna sättas in om kris uppstår någonstans i världen. Därav är det viktigt att få möjlighet att öva tillsammans med andra nationer och förband som ingår i styrkan så att samarbetet flyter på så enkelt som möjligt vid en eventuell insats.
På plats här på den norska basen i Bodö huserar i huvudsak förband från Norrbottens flygflottilj F 21 i Luleå. Vi som skriver arbetar på 212:e stridsflygdivision som ingår som en av de svenska huvudstyrkorna på plats. Vi har förstärkts av personal från F 17 Kallinge, TU JAS 1), Högkvarteret och FMV 2). En stridsflygdivision består i grunden av flygförare och MSE, Mission Support Element, en funktion vars uppgift är att serva, planera och se till att flygföraren får den information som behövs för att nå maximal effekt i uppdraget. Att det finns ett gott samarbete mellan flygförare och MSE-personal är avgörande för ett lyckat uppdrag.
För oss på stridsflygdivisionen så är övningsutbytet i en övning likt denna enormt. Vi drar inte bara stora lärdomar utav att basera på en bas i ett annat land med allt av det innebär, utan också att samarbeta och planera med personal från andra länder. De flesta länder jobbar på ett liknande sätt men det finns ändå friktioner i arbetssätt, kultur osv som bidrar till svårigheter som vi kanske inte upplever i den dagliga verksamheten på hemmaplan. Dessutom opererar många olika länder med olika flygplanstyper, vapensystem, dator- och sambandssystem. Att få alla dessa att arbeta optimalt tillsammans kräver övning. Olika länder och system är dessutom olika bra på olika saker, i en övning som denna kan vi tillsammans hitta luckor eller spetskompetenser i samarbetet för att i en eventuell insats vara så effektiva och osårbara som möjligt. Allt detta ger viktiga lärdomar, både om oss själva och om andra som är viktiga både i nationellt försvar och i internationella insatser.
Vi är inte heller vana att flyga i övningsområden tillsammans med, ibland upp till ca 50 andra flygplan samtidigt. Detta kräver en enorm koordinering för att kunna få ut den strategiska och taktiska effekt som man vill uppnå utan att flygsäkerheten påverkas. Därför är en storskalig, komplex och kostnadseffektiv övning som Trident Juncture utvecklande för personal i alla led, från den enskilda soldaten ända upp till chefer på högsta nivå.
En vanlig dag flyger vi tre olika pass. Ett förmiddagspass; AM-Wave. Ett eftermiddagspass; PM-Wave. Och ett kvällspass i mörker; Night-wave. AM-wave är lite mindre där övningsområdet delas upp i mindre delsektioner och övningar såsom t ex fyra mot fyra genomförs. På PM- och Night Wave genomförs större COMAO 3) där större övningsområden nyttjas och många fler flygplan flyger med och mot varandra. På Night-passen när det är mörkt får vi också möjlighet att öva att flyga med våra NVG-glasögon 4) som ger oss möjlighet att se i mörker.
Efter ett kort varv runt flygplanet så klättrar jag upp på stegen. Jag sätter mig till rätta, spänner fast alla remmar och selar och börjar med min checklista. Snart börjar flygplanet sakta starta till liv och äntligen får jag in lite varmluft i cockpit. Skönt.
Under uttaxning till startbanan ser jag över alla system och ställer in alla inställningar så som jag vill ha dem när jag väl kommer ut i området. Solen har ännu inte helt gått upp och ljuset över basen har en lätt rosa-orange ton. Framför mig tänder min etta sin efterbrännkammare och strålen ger en fast svetslågeliknande ton som lyser upp det dunkla morgonljuset. Det är min tur och jag tänder upp även min. Accelerationen trycker mig tillbaka i stolen och efter ett par hundra meter är jag i luften. Under mig breder de väldiga bergen ut sig där Atlanten tar vid. Utsikten är sagolik. Upplevelser som denna är få förunnat och jag är oerhört tacksam att jag får uppleva stunder som denna och dessutom får jag lön för det. Helt fantastiskt.
Nog av njutandet, tillbaka till uppgiften. I sektorn väntar ett gäng Franska Mirage 2000C och några Grekiska F-16 ivrigt på mig för att försöka förhindra mig att lösa min uppgift att sänka deras fartyg längre ut utanför kusten. Vi får väl se om de lyckas…
”Fight’s on, over and out!”
// “SWAG” och “PRINCESS”, 212 Stridsflygdivision, F 21 Luleå
Foto: 212:e stridsflygdivisionen
1) TU-JAS = Taktisk Utveckling Jas 39 Gripen.
2) FMV = Försvarets Materielverk
3) COMAO = Combined Air Operations.
4) Night Vision Googles
PS:
Är du också intresserad av att jobba som pilot, mission support eller kanske någon annan roll inom försvarsmakten. Läs mer på:
http://www.rekryteringsmyndigheten.se/
https://jobb.forsvarsmakten.se/sv/
Glöm inte att följa ”stridspiloterna” på Instagram, där kan du inte bara följa vår verksamhet utan också ställa frågor direkt till oss.
