När IPMS Stockholm (International Plastic Modellers Society) nyligen genomförde sin årligen återkommande mästerskapstävling 08 Open i Solna, var Flygvapenchefen Generalmajor Mats Helgesson, en uppskattad och välkommen besökare och prisutdelare. Priset han delade ut var CFV Hederspris, instiftat redan 1983, för bästa modell med förebild i Flygvapnet. Hans inriktning inför det inte helt lätta valet, var att modellen också skulle berätta en historia. Valet föll på en Fieseler Storch med flygvapenbeteckning S 14, tillhörande Fjällstorkarna i norra Sverige under andra världskriget.
Modellen i skala 1:48 hade byggts av Rickard Parmenius, efter åtskilliga timmars studium av flyghistorien och många timmars byggarbete.
Flygvapenchefen Mats Helgesson delar ut Chefens för Flygvapnet Hederspris 2018 till Rickard Parmenius för en modell av en ”Fjällstork”.
Foto Gunnar Åkerberg
Vad var då Fjällstorkarna?
Den mycket detaljerade modellen av
Fjällstorken. Röda Kors-märkena hade på
originalet anbringats för fri hand, vilket också
framgår av modellen.
Foto Gunnar Åkerberg
Fjällstorkarna var ett flygförband som sattes upp av Kungliga Östgöta Flygflottilj (F 3) på Malmen. Uppgiften för den lilla flygstyrkan var rent humanitär. Under hösten 1944 hade det kommit in uppgifter om hur norska flyktingar under oerhörda strapatser sökte sig över gränsen i norr. De sökte undkomma ryska förband som efter fredsuppgörelsen mellan Finland och Sovjetunionen trängde fram i norra Norge, men också tyskarna som gick hårt fram i området. Det uppstod ett akut behov av flygtransporter för att bistå dem som i det bitande kalla klimatet med hårda stormar och ned mot 40 minusgrader var nära att duka under men också för att föra fram mat och sjukvårdshjälp.
Åtskilliga norrmän på flykt undan tyskarna i
norra Norge, räddades till livet av de svenska
Fjällstorkarna.
Foto via Svensk Flyghistorisk Förening
Baseringen av Fjällstorkarna var huvudsakligen krigsflygfält Kalixfors strax utanför Kiruna. Flygplanstypen var som namnet antyder Fieseler Fi 156 Storch, benämnd S 14 i Flygvapnet men allmänt kallad för Storken. Den var utomordentligt väl lämpad för uppgiften. Tack vare stora klaffar både i framkanten och bakkanten av vingen, kunde den dels flyga mycket långsamt, dels starta och landa på mycket korta sträckor. Storken kunde också förses med skidor.
För uppträdandet i de norra fjälltrakterna var
Fjällstorkarna utrustade med skidor. Tack vare
klaffar i vingarnas fram- och bakkanter kunde
S 14 flyga mycket långsamt samt starta och
landa på minimala utrymmen.
Foto via Svensk Flyghistorisk Förening
Beslutet att lämna denna hjälp togs av dåvarande ÖB Helge Jung i samråd med Röda Korset den 24 november 1944. Redan den 5 december var ”Kirunadetachementet F 3” färdigorganiserat för att börja ombaseringen norrut. Fyra S 14 flögs till F 4 på Frösön varefter de lastades på järnväg i Östersund för vidaretransporten till Kiruna. De monterades på isen invid järnvägsstationen och flög sedan den sista biten till Kalixfors. Verksamheten vid det 60 man starka förbandet kom igång den 13 december. Många av flygningarna gick med proviant till de fjällstugor dit många norrmän tagit sin tillflykt eller att föra sjuka eller förfrusna därifrån till sjukhus. Flygplanen togs också i anspråk vid en fruktansvärd sprängolycka i Karasjok i Norge. 18 polissoldater dödades och nio blev svårt skadade. De skadade fördes med Fjällstorkarna till Kiruna där de togs ombord på amerikanska C-47 för transport till garnisonssjukhuset i Boden.
Med sin last av skadade landade Fjällstorkarna
på Kalixfors där amerikanska C-47 (DC-3) tog
över för vidare transport till sjukhuset i Boden.
Foto via Svensk Flyghistorisk Förening
Flygverksamheten på Kalixfors sattes på hårda prov. Navigering fick ske med hjälp av karta, klocka och kompass. Det var bara ljust ett par timmar mitt på dagen. Sikten var ofta begränsad av dimma. Enda haveriet i förbandet inträffade just på grund av dimman, lyckligtvis utan personskador. Den tekniska personalen hade det också besvärligt. Inför varje natt tappades flygplanen på olja som sedan hölls varm med koleldade kaminer. Det fanns heller inga hangarer varför service och tillsyn fick äga rum i det fria.
Fjällstorkarna avvecklades den 14 maj. Då hade förbandet fört 120 norrmän samt några personer av annan nationalitet i säkerhet.
Totalt anskaffade Flygvapnet 26 exemplar av Fieseler Storch. Tre omgångar köptes från Tyskland medan de sista var flygplan som av olika skäl sökt nödhamn i Sverige i krigets slutskede.
Modellbyggartävlingen bjöd också på andra välbyggda modeller av flygplan med flygvapenförebild. Svensk Flyghistorisk Förenings vandringspris gick till en modell av en A 32A med två robot 04 från F 15 på låg höjd över vattnet. Det var attacklansens operationsområde, på höjder omkring 10 meter och ibland lägre än så! F 15 använde typen under åren 1960 – 1974. Modellen hade byggts av Anders Edblad.
En A 32A Lansen från F 15 i hög fart över havet,
fick Svensk Flyghistorisk Förenings
vandringspris.
Foto Lennart Berns
Det fanns också modeller av 70-årsjubilerande Saab 29 Flygande Tunnan, ett antal Viggen i olika versioner, J 28 Vampire som introducerades i Flygvapnet redan 1946, en välbyggd SK 60 med nya motorerna, Vidsels civilregistrerade Lansar…
Uppräkningen skulle kunna göras lång! Nästa års tävling, med flygvapenhistoria i miniatyr, äger rum i april 2019.
PA/Övlt Lennart Berns, Svensk Flyghistorisk Förening
