Denna höst är det 75 år sedan militära flygledare infördes i Flygvapnet, vilket vi på Flygtaktiska staben (FTS) vill uppmärksamma.
Utbrottet av andra världskriget 1939 innebar en snabb utveckling av militär flygning, även i Sverige. Instrumentflygning och flygning i nedsatt sikt blev allt vanligare. Inom det militära användes begreppet trafikledare till en början. Begreppet trafikledare finns med redan 1939 i Flygvapentes ordnings- och säkerhetsföreskrifter, OSF, och i början var det erfarna flygförare som divisionscheferna utsåg till att agera trafikledare. Uppgiften var att övervaka och reglera trafiken på marken och i trafikvarvet. Trafikledningen bedrevs i stor utsträckning från fältet vid det s.k. ”märket”. Trafikledaren uppehöll sig bredvid en duk, som var vit på ena sidan och röd på den andra, vilken var utlagd på gräsfältet, ett s.k. landningsmärke för att bland annat markera gällande landningsriktning. Härifrån reglerades landningarna i huvudsak med hjälp av flaggor och signalstrålkastare.
Trafikledare märket
Hösten 1942 började Flygvapnet organisera trafikledningarna ute på flottiljerna och de första trafikledarna anställdes av respektive flottilj. Dessa första riktiga trafikledare var civilanställda. Samtidigt byggdes det också flygledartorn på flottiljerna för att möjliggöra bättre uppsikt över fälten. Trafikledarna fick också en viktig roll för alarmeringstjänsten och flygräddningstjänsten.
Flygledartornet på F 15 Söderhamn
De militära trafikledarna var till en början lokalt anställda men 1947 överfördes de till en gemensam kår och anställdes av Chefen för Flygvapnet. Deras anställningsform var dock fortfarande civil.
År 1947 bildades också LFV (Luftfartsverket), och fyllde således nyligen 70 år. Inom de tre storstadsregionerna Stockholm, Malmö och Göteborg etablerades nya storflygplatser och behovet av en kontrollerad flygtrafiktjänst var nödvändig då det sedan tidigare var militära flygplatser placerade i närheten av dessa nya storflygplatser. Bromma-Barkarby och Säve-Torslanda är exempel på sådan samordning som var nödvändig mellan den militära och civila flygtrafiktjänsten. För dessa samordningar fanns militära TMA kontroller, bl.a. Göta kontroll som, under senare delen av 1950-talet, var organiserad tillsammans med civila trafikledare i en hangar på Torslanda.
De följande decennierna efter andra världskriget skedde teknikutvecklingen snabbt. Nya flygplan togs i tjänst, och detta medförde också ny materiel för flygtrafiktjänsten. Exempelvis radio, radar, PAR (Precision Approach Radar) och pejl blev nu viktiga komponeter för att bedriva en säker trafikavveckling. Antalet trafikledare växte stadigt för varje år och totalt fanns det 188 trafikledare 1978.
PAR-skolan på F 12 Kalmar
Trafikledarna var en viktig del i Flygvapnets utveckling under 50- och 60-talen då stora delar av Flygvapnets infrastruktur utvecklades. STRIL- och bas-systemen utvecklades kraftigt under denna period. Under tidigt 1960-tal etablerades de militära REC-funktionerna (regionala kontroller), radar syd, radar väst och radar ost i de olika luftförsvarscentralerna (LFC). Uppgifterna för dessa regionala kontroller var att samverka med civila trafikledningarna och även att ta hand om de militära flygningarna som inte leddes av stridsledningen. I början av 1980-talet samorganiserades dessa regionala kontroller med civila ACC på Stockholm och Malmö.
Radarflygledare
Under 1960-talet byggde Flygvapnet ut sina krigsbaser för att kunna operera på många olika platser. De militära trafikledarna spelade här en viktig roll i organisationen och utvecklingen av procedurerer och taktik.
I slutet av 1960-talet och en bit in i 1970-talet genomfördes en översyn av den militära och civila flygtrafiktjänsten. Detta resulterade 1978 i ett beslut att samordna flygtrafiktjänsten i Sverige; den svenska integrerade flygtrafiktjänsten skapades. Detta innebar att LFV var ansvarigt för både den civila och den militära flygtrafiktjänsten i fredstid. Under högre beredskap och krig var det Flygvapnet som var ansvarigt för flygtrafiktjänsten. Den svenska integrerade flygtrafiktjänsten är unik i en internationell jämförelse och medger ett optimalt nyttjande av det svenska luftrummet mellan civil och militär verksamhet. Från 1978 byter man nu titel på yrket och alla är nu flygledare, dessutom anställda i LFV oavsett om man jobbar på lokal ATS på flottiljerna eller på en civil flygplats.
Flygledarutbildningen samordnades nu också till en gemensam flygledarskola, FLSS, placerad på Sturup, varav den militära delen av utbildningen genomfördes på FFL i Ljungbyhed. De militära flygledarna i Flygvapnet övergick 1978 till reservofficerare och rekrytering och utbildning mot reservofficer/flygledare i Flygvapnet påbörjades.
Sedan mitten av 1970-talet har det utbildas kvinnliga flygledare och efterhand ökade den kvinnliga andelen av flygledare, för att till i slutet av 1990-talet, nästan vara lika i fördelning.
PAR-kurs
På central nivå i Flygvapnet insåg man tidigt behovet av flygledare. Därför fanns det i Första flygeskadern (E1), luftförsvarssektorstaberna och även HKV, flygledare placerade för att framförallt säkerställa förmågan att kunna genomföra större övningar. Befattningar som sektorflygledare infördes, en befattning som senare blev flygkommandoflygledare, och idag finns motsvarande befattningar på luftfartssektionen vid FTS i HKV.
Några av FTS flygledare
Under 1980-talet utvecklades bas-systemet med Bas 90 och Basbat 85. Detta innebar fler start- och landningsmöjligeter i och med införandet av kortbanor, sidobaser och reservbaser. Den nya basorganisationen ställde härigenom ökat krav på flygtrafiktjänsten och baserna bemannades med reservofficerare/flygledare. Inom basbataljonen återtogs begreppet trafikledare, då det innefattade en mer omfattande roll och utökade arbetsuppgifter.
I början av 2000-talet delades verksamheten upp inom LFV, och Swedavia blev den nya organisation som fick ansvaret för flygplatserna. LFV har ansvaret att bedriva flygtrafiktjänst för Försvarsmakten i alla beredskapslägen, i fred, kris och krig. Försvarsmaktens uppgifter blev samtidigt alltmer internationella, vilket även naturligtvis påverkade de militära flygledarna. Ett antal flygledare har till dags datum tjänstgjort som flygledare på flygplatser där Försvarsmakten gjort internationella insatser, exempelvis i Kosovo och Mazar-e-Sharif i Afghanistan.
Idag är det återigen nationellt fokus, och det sker en välkommen rekrytering och utbildning av nya reservofficerare/flygledare till Försvarsmakten. Försvarsmaktens organisation har förändrats och det har medfört att också utbildningsplatserna förändrats. Nu genomförs den militära delen av flygledarutbildningen på FFL i Halmstad medan den gemensamma civila delen av flygledarutbildningen fortfarande genomförs på Flygledarskolan på Sturup.
/Håkan Josefsson och Tommy Petersson, FTS.
