Svettiga och med andan i halsen hoppar vi i de fulltankade och fullastade flygplanen. Personalen ur flygunderhållskompanierna har slitit som djur för att på kortast möjliga tid ombeväpna flygplanen från jaktuppgift till sjömålsbekämpning. Högsta motorberedskap gäller från kl 1400 och då ska flygplanet vara klart för taxi med alla inställningar gjorda.
Sjömålsbestyckad Jas 39 Gripen med två Rb15F. Foto: Försvarsmakten
Våra fyra flygplan i gruppen Ghost 21 står spridda över Såtenäsbasen tillsammans med fyrgruppen Dalton 61-64 ur 212:e stridsflygdivisionen. Vårt uppdrag är att samordnat slå det första slaget mot en fientlig landstigningsoperation som är på väg mot Sverige och just nu befinner sig öster Gotland. När gruppchefen anmäler oss i högsta motor över slingan (en trådförbindelse som kopplar in ett flygplan på marken till den plats varifrån luftförsvaret av Sverige leds) kommer beskedet att återgå till högsta kall eftersom luftläget över Gotland just nu inte medger ett attackföretag. Eget jaktflyg är upptaget med att bekämpa ett fientligt större attackföretag mot Gotland. Vi kuperar motorerna och går ner i högsta kall (piloten sitter kvar i flygplanet, redo att starta på order) för en okänt lång väntan. Suset från slingan är rogivande och sövande och flera passar på att sluta ögonen en stund och gå igenom den förestående uppgiften ytterligare en gång.
Ca en timme senare kommer ny order om högsta motor. Nu är det bråttom eftersom landstigningsföretaget fått färdas ytterligare en timme och det är osäkert när fienden kan få fram en ny anfallsvåg mot Gotland för att försöka skydda landstigningsföretaget. Vår grupp startar först eftersom vi har längst anflygning. Det är fyra tunga flygplan som rullar ut mot banan för att starta med en last om två sjömålsrobot 15 var, 4 korträckviddiga respektive långräckviddiga jaktrobotar samt en fälltank.
Jas 39 Gripen med sjömålsrobot Rb15F (Blind). Foto Försvarsmakten
På våra skärmar kan vi via datalänken se att det fortfarande finns fientligt flyg öster om Gotland, men att det inte är många kvar i luften. Vårt bästa hopp är att flyga lågt och radartyst när vi börjar närma oss gränsen för fiendens sensortäckning. Efter att via stridsledningscentralen ha fått en ny tid i målet, trots den omfattande radiostörningen, så påbörjar vi vår anflygning i höjd med Öland. Fort, lågt och tyst. Det är inte bara vi som flyger på den här höjden. Den största risken är inte den i övningen spelade fienden utan den stora mängd med fåglar som rör sig i luften så här års. Några fåglar stöter vi inte på, men strax söder Gotland så spricker ursprungsplanen. Via datalänken kan vi se att på väg mot oss är två fientliga flygplan av okänd typ. Det kan vara attackflygplan på väg hem från uppdrag över Gotland, men det kan också vara jaktflygplan. När de börjar sjunka och styra mot vårt läge tar vi beslutet att tända jaktradarn och stiga för att bekämpa dem. Våra jaktrobot 101 Meteor har en överlägsen räckvidd mot fiendens jaktrobotar. Efter skott dyker vi snabbt ner mot låg höjd igen och förnekar fienden eventuella skott mot oss. En stund senare får vi kvittens på radio från flygstridsledaren att de två fientliga flygplanen är bekämpade och vi fortsätter mot målet. Nu är det ännu mer bråttom. Vi ligger efter i tid och när vi fäller våra 8 sjömålsrobotar är vi fortfarande två minuter försenade. Det innebär att de fientliga fartygen istället för att mötas av en svärm av 16 samtidiga robotar nu möter först 8 robotar från Dalton och 8 från oss. Det ökar tyvärr risken att deras närluftförsvar kan bekämpa våra robotar innan träff i landstigningsfartygen.
Efter fällning får vi order via flygstridsledaren att snabbtanka på Visbybasen. Trots upprepade fientliga flyganfall lyckas basen hålla öppet tack vare att luftvärnet som är grupperat till skydd för basen har fört en framgångsrik strid. Några minuter efter att vi parkerat har vi åter fulla tankar och är redo för start.
Snabbtankning på Visbybasen. Fulltankat på ett par minuter. Foto: Försvarsmakten
På slingan får vi tuffa nyheter från luftförsvarsledaren. En ny anfallsvåg är på väg mot Gotland och vi måste starta omedelbart och med vår kvarvarande last försöka hjälpa till i luftförsvaret av Gotland. Vi startar så fort vi kan och stiger västerut för att ta höjd innan vi åter vänder österut. Flygstridsledaren leder oss mot fientligt flyg på väg in över norra Gotland, medan en grupp finländska F-18 söder om oss sätts in mot andra delar av fienden. Den fientliga jakten är medveten om våra överlägsna vapen och försöker hålla sig utanför våra vapenräckvidder, samtidigt som attackflyget försöker smita in under dem i skydd av radarstörning. Luftvärnet tar åter tull på attackflyget medan vi ger dem mållägen och ”dansar” med den fientliga jakten. Fienden viker sedan plötsligt och vi får order att landa Såtenäs. På väg dit möts vi av gruppen Dalton 61 som blivit klargjorda på Hagshult istället för Såtenäs.
Väl åter på Såtenäs får vi order att övergå i jaktberedskap igen efter att våra flygplan blivit klargjorda och hängda med ny jaktlast. Vi piloter genomför skiftbyte. Efter nästan 5 h på raken i sitsen är det skönt att kunna sträcka på benen, äta, dricka och prata av sig kring det som inträffat – vad var det som hände? Hur uppträdde fienden? Hur ska vi lösa uppdraget bättre nästa gång? Vad kan vi förbättra?
Efter att ha lämnat våra företagsrapporter är ännu ett skift och ännu en dag i Försvarsmaktsövning Aurora avklarad. Nu tar nattskiftet över och vi vet att de, tillsammans med enheter ur Flottan, kommer att få göra ett nytt anfall mot den fientliga landstigningsoperationen. Frågan är bara var och när. Målet är att inget av fiendens förband ska nå fram till svenskt territorium.
Överstelöjtnant Carl Bergqvist
Chef 72. stridsflygdivisionen
Förtydligande: Ingen skarp ammunition används under uppdragen. Vapnen som hängs är blinda och används för att ge verkliga prestanda på flygplanet och verkliga omladdningstider.