Alltmedan man läser om snöoväder, minusgrader och en förlorad vår i Sverige, finns nu några malplacerade svenskar i ett land i västra Asien som försöker greppa det där med busigt väder och hetta i en ny arbetsmiljö. Hur kunde det då bli såhär? Vi tar det från början.
2010 beslutar Försvarsmakten att köpa en ny helikopter i den medeltunga klassen. Valet stod då mellan Eurocopter Super Cougar och UH-60M Black Hawk. Båda helikoptrar säkert bra på sitt sätt, men valet föll till slut på det sistnämnda systemet. Efter det gick processen snabbt. Piloter och tekniker rekryterades från andra system och förband och sändes iväg på utbildning i USA, men även andra funktioner som underrättelseofficerar0e och uppdragsspecialister anställdes vid 2:a skvadron på Malmen i Linköping. På kort tid driftsattes förbandet och helikoptersystemet, på vad vissa kallar rekordtid; något som kan kännas svårt att förneka när vi nu tre år senare är fullt operationella och på plats på basen Marmal utanför Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan.
Parallellt med HKP16-projektet har jag personligen haft en snabb resa dit jag är nu. För mig började det hela med att jag som värnpliktig strax innan muck sökte till specialistofficersutbildningen som helikoptertekniker. Jag blev antagen och började min utbildning på MHS i Halmstad för taktik- och ledarskapsutbildning och utrikes-, inrikes och säkerhetspolitikkurser, därefter FMTS för att erhålla flygteknisk skolning. 2011 lämnade jag skolan och efter ett halvår skickades jag iväg till Fort Eustis i USA för att gå typkurs på HKP16 i sex månader. Det som följde när jag kom hem i mars året därpå är att ett väntans år tog sin början. Under detta år har vi på kompaniet cementerat våra kunskaper och fördjupat oss i olika system, utöver detta har vi också haft många insatsförberedande utbildningar. På fem år har jag således lyckats hamna i Afghanistan.
Uppstartsfas
Vi har tagit över fanan efter HKP10-gänget, eller ”Silverfox” som enheten kallades under sin tid här. Själva nedskeppningen av vårt förband, ”Icepac”, har skett etappvis. I takt med att folk kommit hit har förbandet börjat anta sin slutgiltiga form. Den avgående Silverfox som opererat under lite annorlunda former och med ett annat helikoptersystem har också funnits på plats under uppstartsfasen. Tack vare denna överlappning har varje funktion kunnat dra nytta av den erfarenhet och kunskap som veteranerna besitter för att snabbare komma till rätta i sin roll. Att landa ner i ett land som är nytt för många och att få igång rutiner och flyt i verksamheten kan vara knepigt, men med van personal som själsliga guider har detta gått mer friktionsfritt. På teknikersidan har vi även haft stöd utav en deployeringsstyrka som haft som huvuduppgift att se till att förbereda och lasta in helikoptrarna för transport med C-17 och därefter få dem kompletta igen och klara för testflygning.
Något hände på vägen hit
För att transportera ner fyra helikoptrar till Afghanistan använde vi oss utav våra kollegor från flygbasen Papa i Ungern, där Försvarsmakten är involverad i ett samarbete kring fraktflygplanet C-17. I ett sådant flygplan kan man relativt enkelt stuva in två HKP16, något som är smidigare än att låta helikoptrarna flyga ned hit för egen maskin. På den sista av de två transportflygningarna fanns jag och en kollega med som passagerare. Olikt den första flygningen fick vi efter någon timme i luften veta att en av motorerna hade något sorts fel och att man ville flyga till Ungern för att åtgärda detta. På grund av att det rådde snökaos och att banhållningspersonalen inte ville snöröja när det fortfarande snöar bestämdes det dock att vi ska landa i Tyskland istället. Vi hamnade på Ramstein, en av USAs flygbaser i landet. Om man innan tyckte att det var häftigt att se en C-17 så blir man ganska avtrubbad då man framför sig har långa rader av dem. Vi blev kvar där under två dagar i väntan på att planet skulle kunna lyfta igen, men inget ont utan lite gott; vi hittade i vart fall världens största kinderägg – ett ägg så stort att man nästan fick använda två händer för att kunna hålla i.
Idag
Nu när det har gått några veckor så kan man konstatera att det hela har gått väldigt bra. Målet har ändå varit att vi ska kunna stå i 15 minuters beredskap från och med första april, och det gör vi nu. Med 15 minuters beredskap menas att det från att ett larm trillat in får ta maximalt 15 minuter innan helikoptrarnas hjul lämnat marken. Vi har gått in i en beredskapscykel där till exempel vi tekniker parvis ansvarar för en dag. Dagarna börjar tidigt och slutar sent, men har man kul på jobbet så är detta inget man lider av nämnvärt. Det enda vi väntar på nu är att det ur högtalaranläggningen i hangaren ska ljuda “Icepac, Icepac, Icepac, Medevac, Medevac, Medevac!”.
Avslutningsvis vill vi som är här nere hälsa er där hemma att vi är vid gott mod, trots att denna oändliga strand inte slutar i något härligt badvatten.
1:e Serg Mattias Fahlén
Hkptekniker/SAE ISAF UH-60
